Framtida historiker kommer avgöra när globaliseringsivern nådde sin topp. Troligtvis var det år 2000 när Bill Clinton förkunnade Kinas medlemskap i WTO. Det skulle garantera att Kina följde den globala regelboken, även om det inte skulle bli ett fritt samhälle över natten. Kinesisk tillverkning var då ett komplement till västvärldens, och ökad handel skulle gynna alla. Det var uppenbart redan då att de inte följde regelboken, men till syvende och sist skulle Kina bli mer som oss. Det hade ju fungerat i Sydkorea och Taiwan.
Globalisering bygger dock inte bara på regler utan även normer. Det blir problematiskt när dessa avsiktligt inte följs. Kinas tillverkningsindustri har med statligt stöd rört sig uppåt i värdekedjan. Den utgör numera oftare konkurrens än komplement för europeisk industri. Det gäller främst sektorer som ”prioriterats” av den kinesiska staten, vilket inkluderar grön teknologi. Enligt Bloomberg NEF är Kinas produktionskapacitet för battericeller och solpaneler dubbelt så stor som en global efterfråga förenlig med ”Net-Zero 2050” de kommande åren. Det är mindre bra för Europas aspirerande gröna industri.
Som så många gånger förr vaknade Europa upp sent till denna verklighet. Det har resulterat i att merkantilismens och protektionismens vindar blåser allt hårdare i Bryssel. Planen var att Kina skulle bli mer som det liberala och globaliserade väst. Inte tvärtom.
Kinas väg till större ekonomiskt välstånd är i breda drag den som Japan, Sydkorea och Taiwan följt. Genom exportledd aktiv industripolitik hjälpte staten vissa inhemska företag att bli internationellt bärkraftiga. Chalmers Johnson beskriver utförligt denna strategi i sin bok MITI and the Japanese Miracle från 1982. Dessa ekonomier blev smärtfritt en del av världssamfundet då en självsäker och växande västvärld kunde absorbera deras överkapacitet. De var även relativt små och ideologiskt lierade med väst.
Kinas inordning har de senaste åren blivit mer problematisk då motsatt förhållande råder. Kina har vuxit till världens näst största ekonomi medan väst hamnat på efterkälken. Sedan Bill Clintons tid som president har Kinas ekonomi vuxit med nästan 500%. Att jämföra med cirka 50% i väst.
Europas problem är emellertid inte Kinas snabba tillväxt. Mer än hälften av BNP i höginkomstländer drivs av privat konsumtion. I Kina är denna betydligt lägre medan investeringar som del av BNP är nästan dubbelt så hög i jämförelse. Det skapar inhemsk överkapacitet och dessa produkter måste exporteras, vilket nu är fallet med bland annat gröna teknologier.
Europa vill leda den gröna omställningen. Väsentliga mängder tid, lagstiftning, subventioner, garantier och politiskt kapital har de senaste åren investerats. Faktum är att Europa redan kommit längre än de flesta oavsett måttstock. Att fortsätta driva den globala klimatagendan är viktigt, men i slutändan kommer självständiga stater att välja hur de balanserar tillväxt och politiska intressen mot klimatmålen.
Europas förmåga att fullfölja klimatagendan är dock hotad av två trångmål som brådskar: ekonomisk tillväxt och försvarsförmåga. Europas tillväxt är låg i absoluta termer och jämfört med Kinas och USA:s. Reformarbetet går långsamt och Europas befolkning åldras snabbt. Mindre arbetskraft, mer välfärd, stigande försvarsutgifter och den gröna omställningen kostar pengar.
Sedan ett antal år lider Europa av de höga förväntningarnas missnöje. Populister är på frammarsch och fokus har gradvis skiftat från invandring till den gröna omställningen. Den kommer att innebära kostnader och vissa kommer att betala mer än andra. Alla drabbas inte lika hårt av dyrare diesel.
James Carville myntade begreppet ”It’s the economy, stupid” när han drev Bill Clintons valkampanj 1992. Om den nuvarande fasen i Europas gröna omställning kan ske via billig import så hjälper det alla. Enligt konsultföretaget Wood Mackenzie skulle kostnaden för ”Net Zero 2050” öka med 20% om kinesisk tillverkning helt exkluderades. Handelshinder är kostsamt och kan endast motiveras av säkerhetspolitiska skäl. Omställningen är i ett tidigt stadium och investeringar bör främst göras i nästa generations gröna teknologi.
Statens grundläggande uppgift är säkerhet, vilket inkluderar försvarsindustrin. Men merkantilistiska vindar blåser även här. Det är bråda tider och Europa behöver snabbt stärka sin försvarsförmåga. Att endast köpa europeiskt är fel väg så länge inhemska alternativ utvecklas parallellt med import. Att uppnå strategisk autonomi kommer att kräva omfattande politiska och ekonomiska resurser det kommande årtiondet, i områden från gruvdrift och energi till innovation och tillverkning. Merkantilism löser inte detta problem.
Kan försvarsindustrins motsvarighet till Peter Carlsson och Harald Mix vänligen räcka upp handen!
I Sverige har årtionden av underinvesteringar nyligen kommit upp till ytan. Kriget i Ukraina har tydliggjort vikten av civil beredskap och den stora mängd krigsmateriel som förbrukas i en modern konflikt. Det kommer att råda brist på materiel i många årtionden framöver. Sverige hade under lång tid en av världens främsta försvarsindustrier. Den är numera betydligt mindre, men kompetensen finns kvar. Inte bara vad gäller försvarsinnovation och avancerade vapensystem utan även artilleriammunition och finkalibriga vapen.
Den gröna omställningen är inte längre relevant den dag svenska soldater skeppas över till Baltikum. I samband med Nato nämns ofta organisationens femte artikel som behandlar kollektivt försvar. En förutsättning för det är emellertid artikel tre, att Natos medlemmar måste kunna försvara sig själva.
Försvaret är ett av statens kärnuppdrag. Vad gäller incitament så brukar långa och stora statliga kontrakt driva på entreprenörsandan. En snabb tillståndsprocess uppskattas oftast och så även kreditgarantier från Riksgälden då detta numera är normaliserat. Anställda och värnpliktiga i Försvarsmakten arbetar långa dagar för låga löner. Kan försvarsindustrins motsvarighet till Peter Carlsson och Harald Mix vänligen räcka upp handen!
Martin Boldt-Christmas är analytiker med fokus på makro och globala marknader. Han arbetar idag med investeringar och har tidigare jobbat på investmentbanker och med riskkapital i Hongkong och London
Naivitet och felaktiga prioriteringar när Europa vaknade för sent
51
2
06.05.2024
Framtida historiker kommer avgöra när globaliseringsivern nådde sin topp. Troligtvis var det år 2000 när Bill Clinton förkunnade Kinas medlemskap i WTO. Det skulle garantera att Kina följde den globala regelboken, även om det inte skulle bli ett fritt samhälle över natten. Kinesisk tillverkning var då ett komplement till västvärldens, och ökad handel skulle gynna alla. Det var uppenbart redan då att de inte följde regelboken, men till syvende och sist skulle Kina bli mer som oss. Det hade ju fungerat i Sydkorea och Taiwan.
Globalisering bygger dock inte bara på regler utan även normer. Det blir problematiskt när dessa avsiktligt inte följs. Kinas tillverkningsindustri har med statligt stöd rört sig uppåt i värdekedjan. Den utgör numera oftare konkurrens än komplement för europeisk industri. Det gäller främst sektorer som ”prioriterats” av den kinesiska staten, vilket inkluderar grön teknologi. Enligt Bloomberg NEF är Kinas produktionskapacitet för battericeller och solpaneler dubbelt så stor som en global efterfråga förenlig med ”Net-Zero 2050” de kommande åren. Det är mindre bra för Europas aspirerande gröna industri.
Som så många gånger förr vaknade Europa upp sent till denna verklighet. Det har resulterat i att merkantilismens och protektionismens vindar blåser allt hårdare i Bryssel. Planen var att Kina skulle bli mer som det liberala och globaliserade väst. Inte tvärtom.
Kinas väg till större ekonomiskt välstånd är i breda drag den som Japan, Sydkorea och Taiwan följt. Genom exportledd aktiv industripolitik hjälpte staten vissa inhemska........
© Affärsvärlden
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Tarik Cyril Amar
Rami G Khouri
Dr Ramzy Baroud
Mort Laitner
Bradley Blankenship
