/
Oisín Cantwell
Nyhetskolumnist
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Uppdaterad 17.21 | Publicerad 16.39
En morgon hittade Jaan Albo ett mycket obehagligt brev på hallgolvet.
Efter drygt 40 prickfria år som läkare meddelade Region Stockholm plötsligt ett krav på 4,9 miljoner kronor.
Denne 70-årige man hade tidigare berövats sin försörjning, nu var det dags för nästa dråpslag.
Det var den 20 mars i år, i Stockholm var det som varmast två plusgrader den dagen, våren ville inte infinna sig, Albo läste brevet både en och två gånger.
– Det är skamligt av regionen att bete sig så här. Det är inte rätt mot mig. Det är framförallt inte rätt mot mina patienter, säger Jaan Albo.
Vi sitter i ett litet mottagningsrum på Sophiahemmet, ett privat sjukhus i utkanterna av Östermalm, grundat 1889 av drottning Sofia och kung Oscar II.
Här jobbar Albo ett par dagar i veckan sedan han förra sommaren tvingades stänga sin lilla mottagning i Vällingby.
Det har gått ett drygt år sedan han och jag träffades förra gången och det finns anledning att återvända till skälen till den intervjun.
I början på 2023 fick tre privatpraktiserande neurologer, läkare som behandlar sjukdomar inom nervsystemet, Parkinsons, migrän, epilepsi, brev från Region Stockholm.
Trion hade det gemensamt att de fick ersättning för sina patienter enligt Lagen om Läkarvårdsersättning, en gammal taxa som håller på att fasas ut.
Regionen förklarade att stora brister avslöjats i deras journalföring och att alla utbetalningar till dem skulle frysas.
Den här ersättningen stod för nästan hela dessa läkares inkomst. Över en natt blev det omöjligt för dem att fortsätta sin verksamhet, om de nu inte ville arbeta gratis.
Inom en region där neurologin är eftersatt, kön för nybesök är ett år, befann sig tre av sju privatpraktiserande experter plötsligt i en hoplös situation.
Albo fortsatte ta emot sina patienter. De flesta av dem blev ledsna och upprörda då han berättade att han nog inte skulle kunna fortsätta behandla dem, vissa rent av förkrossade.
Andra såg lite misstänksamma ut. Kanske tänkte de att regionen hade rätt.
”Ingen rök utan eld”, som människor med outvecklat sinne för rättssäkerhet brukar tänka eller säga.
Men förra sommaren gick det inte längre. Albo hade tagit emot ungefär 900 patienter sedan han fått beskedet från Regionen. Arbetat i princip gratis. Gått miste om ungefär 700 000 i inkomst.
Han ville sälja sin mottagning i läkarhuset i Vällingby. Men det gick inte Region Stockholm med på.
En av de andra drabbade neurologerna gick i pension. En annan gick över till helt privatpraktiserande verksamhet.
Jaan Albo stämde regionen. Han ville ha ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Huvudförhandlingen är planerad att hållas någon gång nästa år. Rättens kvarnar tenderar som bekant att mala långsamt.
Inför den första förberedande förhandlingen damp så kravet från regionen på fem miljoner kronor för påstått onödiga läkarbesök.
– Det här är inte pengar jag har. Jag får sälja huset som jag och min fru bor i och låna av vänner och släktingar.
Nej, det är inte överdrivet synd om en representant för den övre medelklassen som har vant sig vid goda inkomster årtionde ut och årtionde in.
Det är inte för att snyfta över Albo som jag skriver den här texten. Det är för att neurologiska sjukdomar inte är en lek. Det är för att människor med svåra kroniska sjukdomar lider svårt. Det är för att beskriva hur regionen agerar.
Varför beter sig då makten så här?
– Vi har gjort en noggrann utredning och kommit fram till journalerna inte innehåller den informationen som gör att det går bedöma om han fått rätt ersättning. Det är därför vi har ett återkrav på honom, säger enhetschef Marina Skarbøvik.
– Struntprat, kontrar Albo.
– De menar att varje anteckning skall vara som ett debiteringsunderlag utan hänsyn till det medicinska innehållet och syftet med journalen.
– Men det borde gå att inse att ett återbesök av en kroniskt sjuk människa inte behöver motiveras.
– Det anses dessutom att vissa besök varit onödiga. Regionen har läst journalen och sett hur det har gått för patienten.
– Men det är ju lätt att med facit i hand säga. Det vet ju inte jag när det kommer en ny besökare som skickats till mig på remiss från allmänläkare.
Jag har svårt att frigöra mig från misstanken att regionen vill göra sig av med taxeläkarna, de sista som har en fri roll inom den moderna offentliga sjukvården.
Deras villkor regleras av staten och kan inte styras av regionens prislistor.
En liknande taktik användes för några år sedan mot psykiatriker på taxa. Plötsligt krävdes deras journaler in, inklusive personuppgifterna.
Privatpraktikerna har det helt enkelt inte lätt i den nya tidens sjukvård.
Det ligger för övrigt nära till hands att tro att regionen ville ha någonting att lägga upp på bordet då tvisteförhandlingen inleddes.
Att det kort sagt inte är en slump att ett krav på nästan fem miljoner dök upp någon dag före processen skulle dra igång.
Ett krav som för övrigt är riktat mot Albo som privatperson och inte mot hans företag. Jag tror att det säger någonting.
Utanför Sophiahemmet har våren äntligen kommit. Taxibilar anländer och kör iväg. Patienter, vissa av dem yngre, andra äldre, är på väg in eller ut.
Från Östermalms IP ett stenkast bort hörs ropen från några glada tonårskillar som spelar fotboll.
Jaan Albo, en mild äldre man men vänliga ögon, arbetar några dagar i veckan som konsult här.
Han tittar ut genom fönstret och säger att han är glad över att ha fått nytt jobb här. Att han skulle vilja arbeta i varje fall fem år till. Det har blivit över 50 000 patientbesök genom åren, än finns det krafter kvar.
Han tvekar inte över sin slutsats:
– Regionen försöker straffa mig för att jag har varit öppet kritisk.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Rachel Marsden
Donald Low
Bradley Blankenship
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Abbas Juma
Michael Kwet
visit website
