Svensk ekonomi har stått emot lågkonjunkturen bättre än befarat och så har även hushållens ekonomi gjort. Jag och många med mig tycks ha underskattat den buffert hushållen har byggt upp, först under pandemin med expansiv finans- och penningpolitik och sedan under kriget med bland annat elstöd.

BNP har stagnerat, men inte mycket mer. Hushållen har samtidigt gjort sitt bästa för att hålla uppe konsumtionen. I löpande priser har den privata konsumtionen ökat förvånansvärt starkt, inte minst under innevarande år. I fasta priser, det vill säga med hänsyn till inflationen, har konsumtionen fallit något sedan toppen. Det är en svag utveckling ur ett historiskt perspektiv, men lång ifrån en kris.

Det är rationellt att använda den buffert hushållen har om utgångspunkten är att det är en tillfällig åtstramning, vilket många tycks tro. Åtminstone verkar de yngre generationerna resonera så. Min bedömning är dessvärre att det inte är det. Jag brukar säga att de under fyrtio år behöver byta sitt ekonomiska DNA för att anpassa sig till det nya normala, det vill säga ett varaktigt högre pris på pengar och därmed ett högre kostnadsläge. Om vi antar att man går ut i arbetslivet vid 25 års ålder har individer som kommit ut på arbetsmarknaden de senaste femton åren i stort bara upplevt låga räntor och stigande tillgångspriser.

Jag hör många i min egen generation som 60-talist, men också äldre generationer, som skuldbelägger de unga och menar att de tagit för stora risker med hög skuldsättning och ett konsumtionsbeteende som inte är långsiktigt hållbart. Jag brukar försvara dem då de har agerat rationellt i den miljö de växt upp. Pengar har i stort varit gratis och man har nästan ansetts dum om man inte tagit skuld och dragit nytta av en förmögenhetsuppgång på bostadsmarknaden.

Jag menar att samhället har ett stort ansvar här, där den expansiva politiken bidragit till tvära kast som är svåra för enskilda hushåll att hantera även om var och en självklart har ett ansvar för den risk de tar. Signalen inte minst från centralbankernas extremt expansiva penningpolitik har varit att låna och när hushållen väl har tagit stor skuld chockhöjs räntan.

Nu är vi där vi är och även yngre generationer kommer att behöva rätta mun efter matsäck. Men sannolikt agerar de annorlunda än tidigare generationer. Inte minst i storstäderna där skuldsättningen är som högst lever många ett liv där man ses på restaurang när man umgås. Det är tveksamt om yngre hushåll släpper det levnadssättet, även om restaurangnoterna lär bli mindre framöver. Istället får möjligen utlandsresan stå tillbaka för semester på hemmaplan då kronan förväntas vara fortsatt svag. Mindre omsättning på bostadsmarknaden betyder sannolikt också mindre investeringar i hemmen oavsett om det är renovering eller nya möbler.

I längden är det tveksamt om hushållen är beredda att lägga lika mycket på sitt boende som de gör idag.

Finansmarknadernas prissättning indikerar att både den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, och den europeiska, ECB, höjt klart respektive styrränta, medan det fortfarande finns en risk att Riksbanken höjer räntan ytterligare en gång. Räntan höjs inte på grund av ekonomin, den bromsar nu på bred front, utan på grund av den svaga kronan.

För många skuldsatta hushåll ökar därmed pressen ytterligare något. Men framför allt bör hushållen ta höjd för att det dels dröjer innan centralbankerna sänker räntan, dels att styrräntan inte kommer ner till nivåerna före pandemin. Nordeas bedömning är att det är först i september nästa år som Riksbanken sänker styrräntan och att den sedan bottnar runt 2,50%. De flesta prognosmakare räknar med en knapp halvering av styrräntan de närmaste åren. Det är en lättnad för räntekänsliga hushåll, men fortfarande en nivå långt över nollräntan som vi levde med under flera år.

Samtidigt försämras nu arbetsmarknaden, nyanmälda platser minskar, varslen ökar och arbetslösheten stiger. Det talar för att det kommande halvåret blir tufft för många och den motståndskraft som hushållen har visat genom att konsumera av sin buffert kan komma till ända. Ofta är det först när arbetsmarknaden viker som hushållen inser att lågkonjunkturen ligger för dörren och där är vi nu. Det talar för att såväl svensk ekonomi som hushållens konsumtion åtminstone under första halvan av 2024 blir svag.

Skulle det visa sig att ekonomin viker betydligt mer i närtid kan räntesänkningarna komma både tidigare och bli större, men det är inget önskescenario ens för skuldsatta. Det scenariot innebär nämligen att centralbankerna agerar för att undvika en djupare kris. Bästa scenariot är därmed att ekonomin tål en högre ränta längre, hur besvärligt det än kan låta för skuldsatta. Det indikerar nämligen att ekonomin mjuklandar, precis det centralbankerna strävar efter.

Annika Winsth är chefekonom på Nordea.

QOSHE - Förändra ditt ekonomiska DNA – nu väntar tuffa tider - Annika Winsth
menu_open
Columnists Actual . Favourites . Archive
We use cookies to provide some features and experiences in QOSHE

More information  .  Close
Aa Aa Aa
- A +

Förändra ditt ekonomiska DNA – nu väntar tuffa tider

9 46
21.11.2023

Svensk ekonomi har stått emot lågkonjunkturen bättre än befarat och så har även hushållens ekonomi gjort. Jag och många med mig tycks ha underskattat den buffert hushållen har byggt upp, först under pandemin med expansiv finans- och penningpolitik och sedan under kriget med bland annat elstöd.

BNP har stagnerat, men inte mycket mer. Hushållen har samtidigt gjort sitt bästa för att hålla uppe konsumtionen. I löpande priser har den privata konsumtionen ökat förvånansvärt starkt, inte minst under innevarande år. I fasta priser, det vill säga med hänsyn till inflationen, har konsumtionen fallit något sedan toppen. Det är en svag utveckling ur ett historiskt perspektiv, men lång ifrån en kris.

Det är rationellt att använda den buffert hushållen har om utgångspunkten är att det är en tillfällig åtstramning, vilket många tycks tro. Åtminstone verkar de yngre generationerna resonera så. Min bedömning är dessvärre att det inte är det. Jag brukar säga att de under fyrtio år behöver byta sitt ekonomiska DNA för att anpassa sig till det nya normala, det vill säga ett varaktigt högre pris på pengar och därmed ett högre kostnadsläge. Om vi antar att man går ut i arbetslivet vid 25 års ålder har individer som kommit ut........

© Affärsvärlden


Get it on Google Play