Sunda statsfinanser är en dygd. Det lärde sig Sverige den hårda vägen på 1990-talet efter åratal av välvillig men misslyckad politisk aktivism som resulterat i stora budgetunderskott och hög inflation. Lösningen blev ett av världens bästa finanspolitiska ramverk och en oberoende centralbank, som i över tjugo år gett oss en budget i balans och låg inflation.

Trots framgången ifrågasätts nu detta ramverk på flera håll. Den senaste Långtidsutredningen från i höstas, finansdepartementets återkommande tjänstemannaprodukt, menar att finanspolitiken borde återta en aktivare roll i konjunkturstabiliseringen. Med vissa förbehåll vill den skrota överskottsmålet, höja statsskulden kraftigt, och utöka koordineringen mellan regering och riksbank.

Flera riksdagspartier sög i sig utredningens recept och har föreslagit lånefinansierade offentliga satsningar på klimat, vägar och järnvägar, elnät, försvar, vård. Argumentet är att en underhållsskuld har byggts upp under de tjugo år ramverket har funnits.

Innan vi bestämmer oss för att urholka ramverket och låta statsskulden växa igen, bör vi dock tänka efter noga. Är Långtidsutredningens slutsatser verkligen så säkra som vissa tycks tro? Finns andra sätt att lösa de problem vi står inför än att låna av framtida generationer?

Den som läser Långtidsutredningen slås av hur många intressanta analyser och nyanserade diskussioner den innehåller. Samtidigt sticker utredningens skarpa........

© Affärsvärlden