Den stora majoriteten medborgare har förmodligen inte förstått vilka konsekvenserna blir om politiken kring “den gröna omställningen” inte byter spår. Sverige och Europa står i begrepp att lägga om sina ekonomier på ett sätt som saknar motstycke i historien och vår omvärld.
Målsättningen att bidra till globalt lägre CO2-utsläpp är lovvärd. Men strategin för att uppnå detta framstår ofta som helt verklighetsfrämmande. Inte sällan handlar det om åtgärder som är betydelselösa för klimatet men har kraftigt negativa konsekvenser för näringsliv och medborgare. Tre exempel ur mängden som Afv har skrivit om de senaste åren:
Samhällen som saboterar sina egna energisystem och systematiskt främjar felanvändning av resurser kommer misslyckas med att skapa välstånd och välfärd. Det är motsatsen till hållbarhet. Sanningen är att EU:s interna klimatpolitik är helt irrelevant för att vända de globala CO2-utsläppen. EU står för 9% av de energirelaterade CO2-utsläppen enligt IEA. Asien står för 60% och här ökar utsläppen snabbt. Inte ens om EU:s klimatkorståg tar oss tillbaka till medeltiden så kommer de globala utsläppen minska. Det är dessutom fake news att EU:s klimatpolitik skulle vara en förebild som inspirerar klimatbovar i Asien att följa efter. Snarare är det så att exempelvis Kina skrattar åt vårt självskadebeteende samtidigt som de aktivt skyndar på vår avindustrialisering via subventionerad export av vindsnurror, elbilar och annat som konkurrerar ut europeiska företag.
Man missar skogen för alla träd om man ser på energipolitiken, skogspolitiken eller EU:s taxonomi som isolerade fenomen. Analyserar och debatterar man delarna var för sig så missar man att de tillsammans bildar ett större mönster.
Mönstret är av en “grön planekonomi” som innebär att fria marknadskrafter över tid får allt mindre genomslag på ekonomins funktionssätt. Den gröna planekonomin visar tecken på att vara lika feltänkt som tidigare planekonomiska storsatsningar i exempelvis Sovjetunionen eller i Kina under Mao Tsetung. Inte på så vis att den gröna planekonomin leder till svält och slavarbete. Men det finns andra likheter. Goda föresatser, prestigedriven plakatpolitik och centralt beslutade “femårsplaner” som siktar mot orealistiska mål.
En annan likhet mellan den socialistiska och gröna planekonomin är en dogmatisk retorik som pendlar mellan brinnande patos och bokstavstrogen formalism.
Ena stunden motiveras den “gröna” politiken med en stor dos alarmism och känslor. (“Vi har inte tid att vänta när planeten brinner.”) Om det kommer invändningar underbyggda med praktiska eller rationella argument så underkänns dessa ofta med hänvisning till byråkratiskt regelrytteri. (“Vi har inget val utan vi är tvingade enligt olika direktiv och avtal.”) Det är ingen vidare bra idé att genomföra genomgripande samhällsförändringar om dessa både är praktiskt omöjliga och saknar ordentlig demokratisk förankring.
Att flertalet medier och opinionsbildare är naivt okritiska ökar ytterligare risken för ödesdigra felbeslut. Det är dubbelt illa eftersom undersökande journalistik borde spela en avgörande roll i att belysa, granska och stimulera till debatt. I den mån den gröna planekonomins avarter granskas så görs det ofta rapsodiskt och isolerat så att man missar det större planekonomiska mönstret. Granskande media, inklusive Afv, belyser en sak i taget och har sällan resurser att gå på djupet och hålla fast i frågan över de långa tidsperioder som krävs för att kunna påverka.
Vi på Afv håller nu på att undersöka om det finns möjligheter för oss att göra en mer ambitiös insats. Våra resurser är begränsade men skulle vara att bilda en redaktionell grupp med djupa kunskaper som har till uppgift att långsiktigt granska “den gröna planekonomin” med mål att påverka utvecklingen.
Vår premiss är inte att det skulle vara fel med stora insatser för en grön omställning. Tvärtom. Afv står helhjärtat bakom idén att världens ekonomier måste bli mer hållbara och att politik, regleringar och politiska styrmedel spelar en avgörande roll för detta. Men goda föresatser kan inte vara en ursäkt för att kasta logiska och liberala grundprinciper överbord.
Behovet av kritisk granskning gäller inte minst de enorma industriprojekten i och runt Norrbotten.
“I vår region sker just nu en utveckling som saknar motstycke i modern tid, framdriven av visionen om en grönare industri. Över tusen miljarder ska investeras”, skriver chefredaktörerna för Norrbottens-Kuriren, Piteå-Tidningen, NSD och Norran i en artikel där de presenterar sin av särintressen finansierade halleluja-satsning Framtidsfabriken. Slutklämmen säger mycket:
“Det är här som det omöjliga blir möjligt och de första stapplande stegen mot en grönare värld tar form. Välkommen till Framtidsfabriken!”
Men om besvärjelsen att göra så att “det omöjliga blir möjligt” misslyckas så kommer alla i Sverige få betala ett mycket högt pris. Förutom att industriprojekten i norr har en extrem samhällspåverkan så är de nu och framåt inne i ett tidskritiskt fönster. Politiska och ekonomiska beslut under de kommande 2-3 åren lär bli helt avgörande för om projekten blir verklighet eller ej.
Afv överväger alltså att göra som hejaklacken runt Framtidsfabriken, fast tvärtom. Det handlar om en ambitiös specialsatsning på att belysa områden där den gröna planekonomin skadar samhällsekonomin utan meningsfull påverkan på klimatet. Målet är att påverka de finansiella och politiska besluten i en riktning som gynnar Sverige som helhet och inte bara vissa särintressen.
Nu undrar jag två saker. Vad tycker ni prenumeranter om den här idén? Mejla mig på peter.benson@afv.se och berätta. Mitt andra frågetecken är om det finns ekonomisk bärkraft i att granska den gröna planekonomin? Svaret på det beror på om det finns annonsörer och sponsorer som vill bidra till granskning och debatt som kan leda till beslut och utfall som bättre gagnar både miljön och Sverige.
Den gröna planekonomin behöver granskas mer
9
47
23.03.2024
Den stora majoriteten medborgare har förmodligen inte förstått vilka konsekvenserna blir om politiken kring “den gröna omställningen” inte byter spår. Sverige och Europa står i begrepp att lägga om sina ekonomier på ett sätt som saknar motstycke i historien och vår omvärld.
Målsättningen att bidra till globalt lägre CO2-utsläpp är lovvärd. Men strategin för att uppnå detta framstår ofta som helt verklighetsfrämmande. Inte sällan handlar det om åtgärder som är betydelselösa för klimatet men har kraftigt negativa konsekvenser för näringsliv och medborgare. Tre exempel ur mängden som Afv har skrivit om de senaste åren:
Samhällen som saboterar sina egna energisystem och systematiskt främjar felanvändning av resurser kommer misslyckas med att skapa välstånd och välfärd. Det är motsatsen till hållbarhet. Sanningen är att EU:s interna klimatpolitik är helt irrelevant för att vända de globala CO2-utsläppen. EU står för 9% av de energirelaterade CO2-utsläppen enligt IEA. Asien står för 60% och här ökar utsläppen snabbt. Inte ens om EU:s klimatkorståg tar oss tillbaka till medeltiden så kommer de globala utsläppen minska. Det är dessutom fake news att EU:s klimatpolitik skulle vara en förebild som inspirerar klimatbovar i Asien att följa efter. Snarare är det så att exempelvis Kina skrattar åt vårt självskadebeteende samtidigt som de aktivt skyndar på vår avindustrialisering via subventionerad export av vindsnurror, elbilar och annat som konkurrerar ut europeiska........
© Affärsvärlden
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Rachel Marsden
Bradley Blankenship
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Abbas Juma
Michael Kwet
