/
Emil Arvidson
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Publicerad 19.58
I ett reportage berättar vi om en ung kille som spelar musik i sin bil när han åker runt i Vårby Gård.
Några gängmedlemmar tycker att han ”kör för mycket” i ”deras” område. De gillar inte heller att han spelar en rappare som gängmedlemmarna anser sig ha konflikt med. Killen blir hotad till livet. Han lämnar området utan sin bil och med en påhittad skuld på 250 000 till Vårbynätverket.
Det är en absurd tid för landets unga hiphopfans.
Hiphopen fortsätter vara världens största musikstil. Den fortsätter att toppa även svenska listor.
Men vart fansen än vänder sig med sitt intresse blir det problem. I etablerade medier blir man utskälld efter noter för sin musiksmak. Bara tanken på att någon lyssnar på musik från förorten som ibland berättar om gängkriminalitet räcker för veckor av högljudd debatt.
Går man till en fritidsgård för att spela in i en studio, eller kanske bara lyssna på en låt med sin favoritartist, kan det bli nej. Många som jobbar med unga känner osäkerhet kring genren och har börjat distansera sig från den. Ofta i det tysta.
Och om en ung hiphoplyssnare inte har koll på de lokala gängkonflikterna och hur de kopplas till olika artister? Då kan det också gå fel. Till exempel om man åker bil med sina kompisar en sommarkväll.
Fallet i Vårby är självklart extremt. Men många unga jag talar med menar att de här frågorna är något man behöver ha i bakhuvudet. Att man på små sätt i vardagen behöver förhålla sig även till gängens maktstrukturer.
Berättelserna om den världen sipprar ofta fram via musiken. Men hur ska man förstå, faktakolla, eller förhålla sig till allt som sägs i en hiphopvers? Det får unga ofta ingen hjälp med från resten av samhället.
Det är helt enkelt mycket att stå i för att lyssna på en halvbra raplåt.
När jag läser förundersökningen om rånet i Vårby, slår det mig att jag själv brukar göra exakt samma sak som brottsoffret.
Jag bor några tunnelbanestationer bort och brukar rulla genom just detta område i min skruttiga Golf, med musiken på full volym. Min son sitter i framsätet och vi är på väg till en fotbollsmatch, en stunds bowling eller till en kompis. Vi lyssnar på en Spotifylista med ny svensk hiphop.
Det händer säkert att jag sänker volymen ibland. Kanske mest för att inte se för löjlig ut. Men inte en enda gång har jag övervägt att ta hänsyn till vad Vårbynätverket tycker om min musiksmak. Borde jag det?
När jag ställer frågan till några poliser så skrattar de. Jag också.
Kanske skrattar vi mest åt den mentala bilden av en medelålders, vit man som spelar hiphop i en liten, liten Golf.
Men på något sätt känns frågan också absurd. I alla fall för sådana som oss.
– Det skulle nog ändå inte förvåna mig om du blir tillsagd snart, säger en av poliserna.
De påpekar också det uppenbara: vid rånet fanns likheter i både ålder och bakgrund mellan offer och förövare, samt någon form av gemensamma bekanta. Kopplingar som gjorde att brottsoffret var ”lättare att få tag i” än en medelålders pappa.
Själv ser jag också en skillnad i hur vi förhåller oss till musiken.
I den privilegierade bubbla jag delar med många från Stockholms innerstad och villaområden, är många rappare helt enkelt musiker som berättar historier från en del av samhället vi oftast bara läser om i medierna eller skymtar i en Netflixserie.
I en annan bubbla i samma stad är samma artister minst lika populära – men också en slags symbol i en lokal gängkonflikt.
Och i dag är det längre än någonsin mellan de två bubblorna.
För någon som jag spelar det avståndet kanske inte så stor roll. Men för den som växer upp med allt musiken berättar om – den som känner igen bara en liten skärva av sin vardag bland alla bombastiska textrader i en raplåt – kan sådana samhällsklyftor påverka riktningen av ett helt liv.
Det handlar inte bara om livsmöjligheter, utan om yttrandefrihet. I ett fungerande samhälle bestämmer ingen – varken politiker, medier eller kriminella – över vilken musik du lyssnar på.
Absurd tid för svenska hiphoplyssnare
9
0
21.04.2024
Emil Arvidson
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Publicerad 19.58
I ett reportage berättar vi om en ung kille som spelar musik i sin bil när han åker runt i Vårby Gård.
Några gängmedlemmar tycker att han ”kör för mycket” i ”deras” område. De gillar inte heller att han spelar en rappare som gängmedlemmarna anser sig ha konflikt med. Killen blir hotad till livet. Han lämnar området utan sin bil och med en påhittad skuld på 250 000 till Vårbynätverket.
Det är en absurd tid för landets unga hiphopfans.
Hiphopen fortsätter vara världens största musikstil. Den fortsätter att toppa även svenska listor.
Men vart fansen än vänder sig med sitt intresse blir det problem. I etablerade medier blir man utskälld efter noter för sin musiksmak. Bara tanken på att någon lyssnar på musik från förorten som ibland berättar om gängkriminalitet räcker för veckor av högljudd debatt.
Går man till en fritidsgård för att spela in i en studio, eller kanske bara........
© Aftonbladet
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Ali Fathollah-Nejad
Rami G Khouri
Nikkei Editorial
