Jan Guillou
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Publicerad 07.12
Det förefaller som om riksdagen är på väg att fatta ett galet och skadligt beslut den 17 april.
Jag brukar inte börja mina texter med en reservation (”förefaller”) eftersom jag visligen försöker hålla mej till ämnen som jag behärskar, som exempelvis journalistik, politisk ideologi och Mellanöstern.
Könsdysfori, det vill säga upplevelsen av att vara född med fel kön, är inte ett sådant ämne.
Likväl förefaller det mej som om det väntade riksdagsbeslutet är galet och skadligt, men framför allt för lite kritiserat.
Lagförslaget går ut på att barn från 16 års ålder skall få bestämma själva om de vill byta juridiskt kön. Det kan såvitt jag förstår bara sluta med elände.
I torsdags publicerade 54 debattörer ett upprop i Expressen som gjorde starkt intryck på mej. Jag räknade till 10 professorer i olika medicinska discipliner bland undertecknarna, sådana som vet bättre än jag. Men jag fann ingen politisk gemenskap i namnraden, där fanns allt från redaktören från ultrahögerns Bulletin till hans raka motsats Kajsa Ekis Ekman. Därav slutsatsen att detta inte är en politiskt ideologisk fråga.
Men om nu denna imponerande samling namn har rätt i sin protest, vilket jag alltså tror, varför då så lite diskussion och varför alla rykten om ett stort antal riksdagsledamöter inom M och L som överväger att gå mot partilinjen och rösta nej?
Därför att frågan om könsbyte är förgiftad av synnerligen aggressiva aktivister, en sorts patientrörelse som skrämmer skiten ur verkliga eller inbillade motståndare.
Könsdysfori existerar. Det finns personer som ”fötts i fel kön” och som bör få hjälp från läkarvetenskapen. Låt mej för undvikande av alla missförstånd, avsiktliga eller ej, slå fast den saken.
Men.
Fram till för tjugofem år sen rörde det sig om ungefär ett dussin patienter om året, alla vuxna, som fick medicinsk hjälp att byta kön.
Sedan exploderade utvecklingen. 2007 hade antalet fördubblats. 2017 hade det stigit till 727 hjälpsökande. Det innebär, som kolumnistkollegan i DN Hanne Kjöller påpekade (4 april), en ökning med 2 300 procent.
Och vad värre är, barn hade slutit upp i stora skaror i vårdkön, den största ökningen utgjordes av flickor mellan 13 och 17 år.
Där borde larmet ha gått. En sådan exceptionellt ökad frekvens av ett ovanligt och komplicerat psykiatriskt vårdbehov kan inte gärna förklaras medicinskt, än mindre som en explosiv genetisk förändring av svenska folket.
Snarare påminner denna plötsliga epidemi om forna pinsamheter som perioden av massinsjuknande i ”oral galvanism”, om någon kommer ihåg den, de apatiska flyktingbarnen eller ”elallergi”.
Tonåringar tenderar som bekant att periodvis vara olyckliga av allehanda skäl. En stor del av de tungsinta barn som sökt medicinsk hjälp för könsdysfori har också lidit av mindre exklusiva andliga åkommor som ångest, depression, självskadebeteende, anorexi och en hel del annat.
Och bland de barn som sagt sig lida av könsdysfori har 80 till 95 procent självläkt. Det vill säga växt ifrån sina nojor. Att således lagstifta om 16-åringars rätt att diagnosticera sig själva är att öppna porten till elände. I stället för att självläka riskerar de att trassla sig vidare hela vägen till oåterkalleliga kirurgiska ingrepp, på grund av en ursprunglig självdiagnos med juridiskt giltighet, men utan medicinskt värde.
På den tiden 12 vuxna patienter om året, som levt hela sitt liv i fel kropp, sökte och fick medicinskt vetenskaplig hjälp var problemet ringa, om alls något problem. Men efter en militant aktiviströrelse och 2 300 procents ökning av i huvudsak barn i dysforikön är problemet uppenbart.
Det borde alltså vara lätt för eftertänksamma riksdagsledamöter att rösta efter samvete snarare än partipiska den 17 april. Särskilt som det inte går att skönja någon ideologisk bakgrund till detta lagförslag.
Att moderaterna vill driva igenom beslutet är gåtfullt. Att Sverigedemokraterna är emot är självklart, de anar någon regnbågsflagga i bakgrunden. Att sossarna ersatt Sverigedemokraterna för att skapa beslutsmajoritet är pinsamt, av folkpartiliberalerna kan man vänta sig vad som helst, att viss vänster numera finner könsfrågor viktigare än klasskampen förändrar inte att frågan om barns rätt att välja kön vilar snarare på flum än vetenskap. Därför borde det för en gångs skull stå var riksdagsledamot fritt att rösta efter samvete och förnuft den 17 april snarare än efter partipiska.
…kolumnistkollegan i DN Cronemans totalsågning av den tokhyllade pinsamheten ”Miraklet i Gullspång” piggade upp. I tv-fåtöljen fruktade jag att det bara var jag som såg ett virrvarr av fnosk och vidskeplighet. Filmen dög inte att sändas.
…högerkristna Sara Skyttedals hämnd mot Ebba Busch genom att ställa upp som eget parti i EU-valet kan bli strålande rolig. Klaffar det får hon för få röster för att komma in, men berövar SD och KD tillräckligt många röster så att inte heller de kommer in. Heja!
Ett galet och skadligt beslut
21
44
07.04.2024
Jan Guillou
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Publicerad 07.12
Det förefaller som om riksdagen är på väg att fatta ett galet och skadligt beslut den 17 april.
Jag brukar inte börja mina texter med en reservation (”förefaller”) eftersom jag visligen försöker hålla mej till ämnen som jag behärskar, som exempelvis journalistik, politisk ideologi och Mellanöstern.
Könsdysfori, det vill säga upplevelsen av att vara född med fel kön, är inte ett sådant ämne.
Likväl förefaller det mej som om det väntade riksdagsbeslutet är galet och skadligt, men framför allt för lite kritiserat.
Lagförslaget går ut på att barn från 16 års ålder skall få bestämma själva om de vill byta juridiskt kön. Det kan såvitt jag förstår bara sluta med elände.
I torsdags publicerade 54 debattörer ett upprop i Expressen som gjorde starkt intryck på mej. Jag räknade till 10 professorer i olika medicinska discipliner bland undertecknarna, sådana som vet bättre än jag. Men jag fann ingen politisk gemenskap i namnraden, där fanns allt från redaktören från ultrahögerns Bulletin till hans raka motsats Kajsa Ekis Ekman. Därav slutsatsen att detta inte är en politiskt ideologisk fråga.
Men........
© Aftonbladet
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
