/
Johanna Frändén
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Publicerad 06.13
Till skillnad från de flesta av jordens minoriteter har kvinnor som gillar fotboll inget gemensamt tecken för att kommunicera tillhörighet. Det vill säga, man kan tillbringa vardagen i närheten av en själslig syster utan att veta om det.
Jag tänker närmast på dagis, också känt som förskolan av de som jobbar där och ofelbart hör av sig med bannor när man råkar skriva d-ordet. Men nu är vi i Frankrike, så låt oss kalla det krubban, för så heter det här. Varför? Tydligen för att borgmästarassistenten Firmin Marbeau, arkitekten bakom den första kommunala barnpassningen i Paris 1844, var en hängiven katolik. Det är inte ologiskt att tänka på Jesusbarnet eftersom den franska krubban idag tar emot bebisar från tio veckors ålder (och innan ni sträcker er efter luktsaltet; detta funkar utmärkt!).
Den tidiga inskolningen har flera fördelar, framför allt blir det en jävla ordning på också ganska små barn. Vid drygt ett år sitter plötsligt alla och äter – okej kladdar – för egen maskin runt ett lågt bord på krubban som vore de på restaurang. Sen hjälper de till att duka av. Tyvärr följer den stränga disciplinen inte automatiskt med hem, något jag har förstahandserfarenhet av.
Men den största skillnaden mot svenskt dagis, förlåt förskola, är nog ändå synen på utomhus. I Sverige: En plats där små barn förväntas befinna sig i snett regn, minusgrader, orkan och snöstorm. I Frankrike: En liten lekplats bakom byggnaden som barnen kanske får besöka i vår för första gången om temperaturen börjar röra sig uppåt 20 grader. En av de första utflykterna går för övrigt till det lokala bageriet, där barnen ska få köpa en baguette för att ”lära sig värdet av pengar”.
Och personalen på krubban är mestadels riktiga änglar. Dåligt betalda, ofta underbemannade, och nästan utan undantag invandrade kvinnor som tar emot med ett leende vecka efter vecka. Samhällsbärarna. Vardagshjältarna. Allt det där.
Ändå är det något med detta genomkvinnliga universum som jag aldrig känner mig helt bekväm i. Av ungefär samma skäl har jag svårt för så kallade tjejmiddagar. Det ligger någon sorts förväntan på feminin stämning i rummet som jag inte klarar av att kalibrera. Och trots idoga försök att bonda med övriga mammor har jag hittills bara skapat riktigt förtrolig kontakt med en ung pappa med ansiktstatueringar som brukar fördriva tiden med att röka gräs i träningsoverall utanför mitt närköp när våra barn är på krubban. (Han brukar kalla mig ”madame” medan jag duar honom tillbaka.)
Döm därför av min förvåning när Amélie, en av pedagogerna, för några veckor sedan tog emot på krubban i en PSG-tröja med Neymars namn och nummer på ryggen. Jag blev varm inombords och kände ett oväntat häftigt släktskap fast jag vare sig håller på PSG eller gillar Neymar.
Jag sa ingenting då, men igår kunde jag inte hålla mig.
Amélie hade en ny fotbollströja som jag inte kunde placera och nyfikenheten tog över.
”Det är Kongos landslags” upplyste hon mig och efter en sekund la jag ihop ett och ett: Kongo skulle spela semifinal i Afrikanska mästerskapet senare på kvällen. Jag förklarade att mina sympatier låg hos Elfenbenskusten i matchen och om Amélie blev överraskad visade hon det inte med en min.
”Sent ikväll vet vi hur det går” sa hon, innan hon vinkade av mitt barn och mig för dagen.
Och under gårdagens match kunde jag inte låta bli att fundera på stämningen hemma hos Amélie när Kongo förlorade och åkte ur turneringen. Idag har vi i alla fall något att prata om bortom sovtider och antal blöjbyten.
Och så insikten: Tänk om det vimlar av fotbollstjejer i min förortsvardag som jag bara inte vet om.
Tänk om det vimlar av fotbollstjejer i min förortsvardag som jag inte vet om
8
1
08.02.2024
Johanna Frändén
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Publicerad 06.13
Till skillnad från de flesta av jordens minoriteter har kvinnor som gillar fotboll inget gemensamt tecken för att kommunicera tillhörighet. Det vill säga, man kan tillbringa vardagen i närheten av en själslig syster utan att veta om det.
Jag tänker närmast på dagis, också känt som förskolan av de som jobbar där och ofelbart hör av sig med bannor när man råkar skriva d-ordet. Men nu är vi i Frankrike, så låt oss kalla det krubban, för så heter det här. Varför? Tydligen för att borgmästarassistenten Firmin Marbeau, arkitekten bakom den första kommunala barnpassningen i Paris 1844, var en hängiven katolik. Det är inte ologiskt att tänka på Jesusbarnet eftersom den franska krubban idag tar emot bebisar från tio veckors ålder (och innan ni sträcker er efter luktsaltet; detta funkar........
© Aftonbladet
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Ali Fathollah-Nejad
Rami G Khouri
