/
Johanna Frändén
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Publicerad 06.02
”Det känns inte som ett säkert ställe för oss”, säger en argentinsk kollega när jag frågar om han kommer att bevaka OS i Paris i sommar.
Säkert för argentinare? För sportjournalister? Är han rädd för terrorattentat under de olympiska spelen? Sen förstår jag. Han är jude och 2024 väljer alltså judar bort att åka till Frankrike på jobb av rädsla för sin säkerhet.
Efter Hamas attack på Israel den 7 oktober förra året ökade antalet ”antisemitiska aktioner” stort i Frankrike. En dryg månad efter krigsutbrottet hade mer än 1 500 incidenter anmälts, att jämföra med 436 under hela 2022. Jag märker själv att jag hajar till när jag siktar en ortodox judisk familj – pappan i hög svart hatt, sonen med kippa – på min lokala matvarubutik i förorten och tänker att de är modiga.
Och föga förvånande utnyttjar aktörer inom flera geopolitiska konflikter läget att piska upp stämningen. Minst 200 Davidsstjärnor som klottrades på husfasader i Paris i höstas visade sig vara beställda av en prorysk aktivist, utförd av moldaviska medborgare varav två togs på bar gärning av fransk polis.
I går hade filmen ”Le dernier des juifs”, ”Den siste juden”, premiär på franska biografer. Den handlar om en medelålders kvinna (spelad av ljuvliga Agnès Jaoui) som inser att alla andra judar lämnat deras miljonprogramområde på grund av den ökande antisemitismen och att hon och hennes son också måste flytta därifrån. Filmen spelades in före kriget i Gaza och flera distributörer ville skjuta upp premiären. Men regissör Noé Debré stod tack och lov på sig. ”Den sista juden” är en ömsint, sorglig och rolig berättelse på temat. En film som mer än något behövs just nu.
Hur många judar som lämnat franska förorter av säkerhetsskäl är ett ämne för återkommande debatt i Frankrike, men att det rör sig om tiotusentals är de flesta överens om. Landet hyser den största judiska befolkningen i Europa och när det är oroligt i Mellanöstern ökar antisemitismen i Frankrike som på ett givet tecken.
En fransk vän är stirrig en eftermiddag när han inte får tag på sin dotter på telefon. Hon drar väl runt i Paris med kompisar och är osugen på att prata med sin pappa, föreslår jag, som har väldigt lätt att identifiera mig med tonårsflickor som tänjer lite på gränserna.
”Hon går ju på en judisk skola”, säger han allvarligt.
Hans största pappaoro är alltså inte att trettonåriga flickor är lätta byten för det som vi på min tid kallade ”fula gubbar” eller bara killgäng i samma ålder med tveksamma intentioner. Han är orolig att någon ska trakassera henne (eller ännu värre?) för att hon är judinna.
Några dagar senare noterar jag ett basebollträ precis bredvid hans ytterdörr och frågar lite roat om han har svårt att bli av med dörrknackare.
”Nej, men jag är på min vakt för matbuden efter det där i Strasbourg.”
2021 dömdes ett Deliveroo-bud till fyra månaders fängelse och utvisning efter att ha vägrat att leverera mat från en kosher-restaurang.
Han frågar om jag tycker att han är paranoid och för en gångs skull har jag absolut ingen åsikt. Vad vet jag om att bära på flera generationers trauma, om att ha morföräldrar som deporterades till koncentrationsläger, om att titta sig över axeln varje gång man lämnar barnen på skolan.
Jag har själv, totalt i strid med min yrkesroll, slutat följa nyheterna om Israels ändlösa bombningar i Gaza för att jag inte orkar ta del av galenskapen längre. För mig är det glasklart vem som är förbrytaren i kriget. Det är lika uppenbart vilka som är de största offren för konflikten i Europa.
Vad vet jag om att bära på flera generationers trauma
11
0
25.01.2024
Johanna Frändén
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Publicerad 06.02
”Det känns inte som ett säkert ställe för oss”, säger en argentinsk kollega när jag frågar om han kommer att bevaka OS i Paris i sommar.
Säkert för argentinare? För sportjournalister? Är han rädd för terrorattentat under de olympiska spelen? Sen förstår jag. Han är jude och 2024 väljer alltså judar bort att åka till Frankrike på jobb av rädsla för sin säkerhet.
Efter Hamas attack på Israel den 7 oktober förra året ökade antalet ”antisemitiska aktioner” stort i Frankrike. En dryg månad efter krigsutbrottet hade mer än 1 500 incidenter anmälts, att jämföra med 436 under hela 2022. Jag märker själv att jag hajar till när jag siktar en ortodox judisk familj – pappan i hög svart hatt, sonen med kippa – på min lokala matvarubutik i förorten och tänker att de är........
© Aftonbladet
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Ali Fathollah-Nejad
Rami G Khouri
