Oisín Cantwell

Nyhetskolumnist

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 12.42

Snippadomen överklagades i dag till Högsta domstolen.

Möjligen är sista ordet trots allt inte sagt i de senaste årens mest uppmärksammade våldtäktsmål.

För snart en månad sedan dömde Hovrätten för Västra Sverige en man till tre års fängelse för två fall av att ha våldtagit en tioårig flicka.

En juridisk slutpunkt såg ut att sättas för ett fall som tidigare resulterat i en friande dom i samma instans, fler rubriker än vad någon orkar räkna till, demonstrationer, uppror på Instagram och efter en vända i Högsta domstolen skickades tillbaka för ny prövning.

I ett sju sidor långt och ambitiöst formulerat överklagande till HD hoppas nu den dömde mannen på en ny chans.

Försvarsadvokat Stellan Elmgren argumenterar för att ett så kallat prövningstillstånd ska ges med anledning av att hovrätten kan ha gjort fel som fällde den tilltalade för våldtäkt.

För att förstå detta resonemang måste vi återvända till anledningen till att målet togs om.

Högsta domstolen ansåg att hovrätten gjorde fel som inte under rättegången gjorde åklagaren uppmärksam på att det kunde behövas alternativa rubriceringar till våldtäkt.

Om så hade skett hade domstolen kunnat pröva anklagelserna mot andra delar av sexualbrottskapitlet än våldtäkt, exempelvis det något mildrare brottet sexuellt övergrepp mot barn.

Men så blev nu inte fallet. Och trots att hovrätten ansåg att mannen utsatt flickan för brott så friades han.

De juridiska kraven för ansvar för våldtäkt, den enda rubriceringen åklagaren hade yrkat på, var helt enkelt inte uppfyllda.

När målet togs om hade åklagaren gjort sin läxa och krävde i första hand fängelse för våldtäkt och i andra hand för sexuellt övergrepp.

I sin överklagan hävdar försvarsadvokaten att hovrätten inte borde ha prövat förstahandsyrkandet.

Våldtäkt är ju ett brott som mannen redan hade friats för i samma instans.

Juridikprofessor Mårten Schultz har i en kolumn i Svenska Dagbladet fört ett liknande resonemang och ifrågasatt om den åtalade verkligen fick en rättvis rättegång.

Kanske har han rätt. Kanske hade jag fel då jag efter den fällande domen skrev att ”rättvisa skipades till slut i Snippamålet”.

Kanske är det i själva verket så att försöket att korrigera en orättvisa ledde till en annan orättvisa.

Det är, om inte annat, paradoxalt att mannen dömdes för det allvarligare brottet därför att åklagaren i första vändan inte nämnde det mildare.

Nu tror jag inte att Högsta domstolen kommer att ta upp detta ärende än en gång.

Målet återförvisades i sin helhet och då borde domstolen vara fri att göra en bedömning av båda åklagarens yrkanden.

Den dömde har inte heller statistiken på sin sida. Av runt 6 000 överklaganden per år brukar HD endast ge prövningstillstånd i cirka 100 fall.

Men ta min bedömning för vad den är värd. Jag har haft fel förr.

En sak vågar jag i vart fall påstå:

Det sista domstolsväsendet behöver är ännu en vända i Snippamålet.

Förtroendeskadan som det här fallet har vållat är redan tillräckligt stor.