Tänk er grottmänniskornas allra första utflykter i omgivningarna, för att fälla ett byte, eller dräpa någon motståndare. Då fanns inget annat än de egna skankerna, men tämligen snart satt de i sina urholkade trädstammar och flöt på vattnet. Därefter rullar det hela vidare under historiens gång på det geniala hjulet mot framtidens uppfinningar.
Kurt-Göran Öberg.
För att knyta an till ”forntiden”, vill jag förmedla en minnesbild från femtiotalet. Hemma på Alnön fanns en hel del bilar, men det saknades en bro. Färjeförbindelsen vid Alvik var den naturliga knutpunkten för alla som dagligdags arbetade på fastlandet.
Annons
Annons
Busstrafiken var ett måste, de hade förtur framför privatbilarna som köade på den vänstra vägbanan. Jag sommarjobbade som konduktör, och ”färjade” flera gånger under ett arbetspass över sundet. Heta sommarhelger kunde bilköerna med förväntansfulla sommargäster (redan då hade ön ockuperats av fastlänningar) ringla flera hundra meter mot ön.
Det var väntetider på flera timmar ibland. Frustrerade satt de fastkilade och svettiga i kön medan badvattnet lockade på ösidan. När då Sveriges längsta bro sedermera stod klar 1964, skickades färjorna norrut för att tjänstgöra vid Veda. Ett uppdrag som i och med Högakustenbrons tillkomst numera är historia.
Snöskotern är inget forntida fortskaffningsmedel, men ett omdebatterat sådant. I fjälltrakterna är skoterns, näst efter vargens närvaro, ett kärt ämne i spalter och naturprogram.
Just i dessa dagar har debatten kring våra generösa regler för friåkning med skoter blossat upp som ett mäktigt miljöproblem. Det väller in norrmän och finländare som kör hejvilt här, i hemländerna är det strängt förbjudet att åka utanför lederna.
Jag tänker inte ge mig in i tvisten, för eller emot, utan delger er i stället min första erfarenhet av att åka skoter. Lägg märke till att jag säger åka – inte köra!
Det hela utspelade sig i skogen hos min bror Ronny. Han erbjöd mig sitta upp på kälken, ett eget hemmabygge, för vedtransporter som såg stabil ut. Jag satte mig aningslöst på en smal trädsits som lagts över en tvärbalk. Nöp tag i ett par kraftiga stag med händerna, och resan var i gång.
Annons
Slängkälken dansade fint fram över de öppna fälten medan solen strålade. Allt var prima frånsett snöspruten rakt i ansiktet, som revs upp av drivbanden på skotern. Infernot startade när vi kom in i skogen, kälken krängde och slängde.
Annons
Jag hade upplevt samma vidriga känsla tidigare, i berg- och dalbanan på Gröna Lund. När vi kom fram till vedplatsen märkte jag hur Ronny smålog åt min uppenbarelse fullsmockad med snö som en snögubbe steg jag vimmelkantig av släden och sa:
– Det här var första och sista gången jag utsatte mig för något som liknade puckelpist på längden!
Framföra skoter däremot, var en härlig upplevelse. På en ”safari” i Hemavan var vi ett tiotal premiärryttare. Vädret var perfekt för en utflykt som tog oss ända upp på en av de förbjudna topparna. Med guide var detta tillåtet, samtliga var helt hänförda av det bekväma fortskaffningsmedlet i en miljö som vi gemensamt måste värna om. I reglerade former kan förhoppningsvis olika intressen samsas.
Återresan från fjälltoppen gjorde oss djärvare. De starka maskinerna och vår nyvunna känsla för farten och friheten förvandlade safarin till ett rally som i mångt och mycket påminde om den puckelpist jag nämnde tidigare men mycket behagligare!
Kurt-Göran Öberg
Ronny smålog åt min uppenbarelse fullsmockad med snö som en snögubbe steg jag vimmelkantig av släden och sa: ”Det här var första och sista gången jag utsatte mig för något som liknade puckelpist på längden!”. Teckning: Kurt-Göran Öberg
Diverse fortskaffningsmedel
10
0
04.04.2024
Tänk er grottmänniskornas allra första utflykter i omgivningarna, för att fälla ett byte, eller dräpa någon motståndare. Då fanns inget annat än de egna skankerna, men tämligen snart satt de i sina urholkade trädstammar och flöt på vattnet. Därefter rullar det hela vidare under historiens gång på det geniala hjulet mot framtidens uppfinningar.
Kurt-Göran Öberg.
För att knyta an till ”forntiden”, vill jag förmedla en minnesbild från femtiotalet. Hemma på Alnön fanns en hel del bilar, men det saknades en bro. Färjeförbindelsen vid Alvik var den naturliga knutpunkten för alla som dagligdags arbetade på fastlandet.
Annons
Annons
Busstrafiken var ett måste, de hade förtur framför privatbilarna som köade på den vänstra vägbanan. Jag sommarjobbade som konduktör, och ”färjade” flera gånger under ett arbetspass över sundet. Heta sommarhelger kunde bilköerna med förväntansfulla sommargäster (redan då hade........
© allehanda
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Rami G Khouri
Belen Fernandez
Tarik Cyril Amar
Mort Laitner
Bradley Blankenship
Michael Kwet
