Nea-Marie Österlund hälsade för andra året i rad som församlingsrådets ordförande Chris O’Berg välkommen. Bakom inbjudan stod även PRO och SPF Seniorerna. Med glimten i ögat sa Nea-Marie att det vid tre gånger blir en tradition, vilket jag tolkade som en from önskan att Chris O’Berg skulle komma tillbaka även nästa år.

Chris O’Berg uttryckte sin glädje över att få spela på den välstämda flygeln i Anundsjö kyrkas förträffliga akustik. Foto Kjell Larsson

Chris O’Berg har näsa för att hitta åt de vackraste ur den klassiska musiken, så inledningen med Blommornas vals ur baletten Nötknäpparen fick varma applåder. Om möjligt ännu större applåder fick Chris O’Berg efter Visa vid vindens ängar (Mats Paulson) och Tulpaner från Amsterdam (Lars Lönndahl), innan han växlade tillbaka till det klassiska spåret med Beethovens femma, som även är känd som Ödessymfonin.

Annons

Därefter stack Chris O’Berg mellan med Kom i min famn av Evert Taube, innan det var dags för Våren av Edvard Grieg. För varje stycke gav Chris O’Berg en levande bakgrund till vad som komma skulle.

Nu var det dags för Niclas Larsson att hålla en andakt, som han mästerligt byggde upp runt musikens betydelse.

När inte vårt språk räcker till tog prästen Niclas Larsson till kroppsspråket. Foto: Kjell Larsson

Han exemplifierade med att en ung man var ute och cyklade och mötte en mycket vacker mö, som gjorde att ljuv musik uppstod. Frågan var hur han skulle få hennes uppmärksamhet, så han tog helt sonika och cyklade på henne. Alla sätt är bra, utom de dåliga sägs det, så den unge mannen uppnådde på detta burdusa sätt sitt syfte.

Musiken är gränslös och skapar gemenskap mellan människor som talar olika språk. Andakterna kan ofta kännas som en utfyllnad, men Niclas Larsson lyckades få en att glömma klockan, så vips var det dags för Chris O’Berg att fortsätta den musikaliska resan.

Vid Chris 10-årsålder gick Onedinlinjen på tv, så vi fick höra hur den livfulle parveln fick förmaningar av sin far att han skulle vara tyst. Musiken som spelades var givetvis hämtad från den klassiska världen, varifrån många filmer hämtat sina ledmotiv. Visst känner folk igen sig då ledmotiven spelas, som då Chris O’Berg exemplifierade med Only love för Mistrals dotter.

Annons

Nea-Marie Österlund skapar trivsel med sin blotta närvaro. Foto: Kjell Larsson

För att aktivera oss lyssnare blev det O Store Gud och Han är min sång och min glädje, innan Vårkonserten avslutades med tre kända stycken, vilka på välkänt Chris O’Berg maner var arrangerade i boogiewoogietakt.

Mycket nöjda lämnade vi kyrkan till Elvira Madigan och började småprata om nästa år, då vi åter lär få mötas i Anundsjös vackra senmedeltida kyrka. En gång är ingen gång. Två gånger är en vana och tre gånger blir en tradition.

Kjell Larsson