Problemet med assistansen är inte fusket.
Många av mina vänner har blivit sittandes hemma med påtvingade blöjor efter att deras assistanstimmar dragit in, skriver Mika Ihanus.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. Det trycker på. Jag blir stel i kroppen. Jag rör mig i rullstolen mot badrummet och ropar till assistenten. Efter några minuter har jag fått hjälp att flytta mig till toaletten. En skön känsla tar över kroppen när blåsan töms.
Jag har ännu den lyxen under dygnets alla timmar. Att bestämma när jag behöver gå på toaletten. Jag är lyckligt lottad. Det är ju en mänsklig rättighet att göra sina behov. Jag kvalar in på de tjugo timmarna som man behöver för statlig assistansersättning.
Min vän är fånge i kommunen där hon bor. Hon får bara hemtjänsttimmar som täcker de basala behoven. När hon vill gå på toa måste hon vänta. Om hon vill göra en kortare resa, över ett dygn, så får hon bekosta hjälpen ur egen ficka.
En hemtjänsttimme kostar mer än en assistanstimme och sliter ut personal och brukare snabbare. Brukaren ses bara som ett föremål för insatser. I många hemtjänstföretag är det löpande band-principen som gäller.
När det sparas in så mycket på assistansen att man nästan kan prata om en avveckling av reformen känns det som att politiker mobbar oss som är beroende av den.
Assistansreformen skulle befria kommunen från ansvar över den enskildes beslut om behovet gick över tjugo timmar i veckan, och den skulle befria anhöriga från att jobba gratis.
Vi med funktionshinder gick från att vara beroende av andras välvilja till att bli fullvärdiga medborgare.
Nu har många av mina vänner blivit sittandes hemma med påtvingade blöjor efter att deras assistanstimmar dragit in.
Det som är självklart för icke-funkisar måste jag kämpa mig till.
Efter tio år av nedmontering av den personliga assistansen är 2,5 procent höjning av timschablonen ett hån, när assistenternas löner enligt kollektivavtalet ska höjas med 7,4 procent under två år. Det blir svårt att hitta assistenter. Det är också ett sätt att förminska oss med livslånga funktionshinder och stora hjälpbehov.
När jag lyssnar till motståndare till assistansen hör jag ett djupliggande förakt mot svaghet. Det behöver inte vara riktat mot oss som grupp men samhället är byggt för de rika och dem som man anser vara lyckade.
Visst finns det fusk.
Men det vabbas även utan att barnen är sjuka, byggsektorn har problem med svart arbetskraft och gigekonomin inbjuder till fusk för att de välbeställda ska slippa hämta sin mat själva.
Problemet med assistansen är inte fusket. Fusk går alltid att rätta till och bötfällas när det uppdagats.
Min vän bor i en mindre stad. Hon kan inte stå på benen och behöver stöd vid förflyttningar. Kommunen beviljar stödinsatser med uppstigning, måltider och inköp av mat. Städ varannan vecka och tvätt var tredje. Toabesök på förbestämda tider.
Hon drömmer sig trettio år tillbaka i tiden. Då en resa till hemstaden var möjlig och det fanns pengar till en medföljande assisten som kunde stanna över natten. Hon vänder blicken mot mig och säger: Vart tog alla mina drömmar vägen?
Mitt tåg rullar in på spåret. Jag böjer mig till henne. En sista kram. I verkligheten. Sen blir det datorkramar.
Av Mika Ihanus
medlem i DHR – Delaktighet handlingskraft rörelsefrihet
Ryssland har inte kommenterat • Guvernören: ”Massiva attacker"
Gävle agerar efter skandalorden: ”Förkastligt”
SIGNERAT SANNY: Så slutar SHL-tabellen – genomgång lag för lag
Togs med under Stadion • Tvingades klä av sig
Två var poliser • Säljaren såg ut som en bortkommen liten pojke
PATRIK KRONQVIST: Fusk • Regelbrott • Usla affärer
Jag har lyxen att kunna kissa när jag behöver
13
24
28.01.2024
Problemet med assistansen är inte fusket.
Många av mina vänner har blivit sittandes hemma med påtvingade blöjor efter att deras assistanstimmar dragit in, skriver Mika Ihanus.
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.
DEBATT. Det trycker på. Jag blir stel i kroppen. Jag rör mig i rullstolen mot badrummet och ropar till assistenten. Efter några minuter har jag fått hjälp att flytta mig till toaletten. En skön känsla tar över kroppen när blåsan töms.
Jag har ännu den lyxen under dygnets alla timmar. Att bestämma när jag behöver gå på toaletten. Jag är lyckligt lottad. Det är ju en mänsklig rättighet att göra sina behov. Jag kvalar in på de tjugo timmarna som man behöver för statlig assistansersättning.
Min vän är fånge i kommunen där hon bor. Hon får bara hemtjänsttimmar som täcker de basala behoven. När hon vill gå på toa måste hon vänta. Om hon vill göra en kortare........
© Expressen
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Donald Low
Mort Laitner
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Michael Kwet
