Hur fastnade man för fotboll? Ja, jag undrar det ibland. Jag vet ju hur jag fick en dräkt som liten eller köpte en halsduk och slukade allt som visades i form av fotboll på TV. Ändå har jag svårt att förklara hur fotbollen blev en del av mitt liv. Vad som fick sporten att fastna en gång i tiden.
Klart att vi spelade själva på gruset på Tuna eller på planen vid Östervångskolan och det gav upplevelser. Eller att man fick se något snyggt mål på TV någon gång då och då. Ändå är det fascinerande att jag kunde vänta i många år innan jag fick se det första Bois-målet på plats (mot Grimsås men det blev ändå förlust) eller hur det gick år mellan Leeds gästspel i Tipsextra.
Hur var det möjligt att något som behandlade mig på det sättet kunde fastna? Och sitta kvar stenhårt 50 år senare. Det var inte ens i Lund eller i Sverige. Givetvis är det skillnad på mitt arbete där jag bevakar fotbollen och jag på ett sätt kommit en bit bort från planen och det som lever kvar i form av ett supporterskap.
Fortfarande är en relativt vanlig fråga när jag träffar folk jag inte känner om jag får hålla på lag. Ska inte jag vara objektiv? Jo, jag ska i mitt arbete som reporter förhålla mig till fakta, göra ett urval och presentera det på ett korrekt vis. Det går att diskutera hur vi i media gör det och naturligtvis har alla journalister med sig en massa saker från livet som format oss som personer. Vilket vi ska hålla bort när vi jobbar, och det går givetvis till stor del.
Men det vore svårt att helt sudda ut val som man gjort som sexåring eller nioåring. Då tog i varje fall inte jag in parametern att jag eventuellt skulle vilja läsa till journalist närmare 20 år senare och jobba med fotboll. Och jag har alltid tyckt att det är bättre att folk vet min bakgrund och så får de bryta min journalistik och mina åsikter som krönikör mot det. Andra journalister håller sina lag hemliga.
Risken är väl alltid att man möjligen är hårdare mot en favoritklubb för att kompensera och visa avstånd, men det är svårbedömt. Jag inser givetvis att en del ser misstänksamt på en för kopplingar till diverse klubbar, men det går inte att ta bort det förflutna och det var klubbarna som gjorde att jag en gång i tiden fastnade för främst fotbollen.
I dag vet jag att det är känslospelen jag är ute efter. Att det känns i kroppen hur det går. Fysiskt och psykiskt. Smärta eller eufori. Ja, jag talar då om lagen jag håller på och det är när jag följer dem. Hur jag kan vara nervös i timmar före avspark. Leka med förväntningar och förhoppningar för att snabbt skjuta ner dem.
Det är som om jag tror att jag kan döda känslorna genom att dra upp troliga scenarier där det går åt helvete. Utspelning. Utvisning. Utklassning. Det funkar ett litet tag, men sedan dyker ett scenario upp i huvudet om att det ska bli vinst trots allt. Det är en konstig kamp där ingen vinner.
Eller hur jag svävar ovan mark efter en seger. Hela världen ser ljus ut. Allt är möjligt. Alternativet är att jag försvinner ner i ett mörkt hål. Jag kan känna hur förlusten åker runt i mina nervbanor. Inget är möjligt. Det är fruktansvärt och jag förstår varför vi är på väg mot undergången.
Några gånger (eller rättare sagt rätt många gånger) har folk stört sig på att jag inte gillar att förlora i frågesporten Alla mot alla. En äldre dam som brann för sina barnbarn (hon hade stängd profil) skrev till mig i vintras att jag behövde lära mig att förlora. Lära mig att förlora? Jag?
Herregud, jag som håller på Landskrona Bois, Leeds United, Lugi och alla lag från Philadelphia. Det sista jag behöver lära mig är att förlora. Jag har mest upplevt förluster, motgångar, falska gryningar, ekonomiska problem och en rad skit som alla mynnat ut i olika former av förluster. Jag behöver lära mig att vara med i ett vinnande lag, om något.
Men det går inte att skifta lag. Jag kan inte i det i varje fall. Precis som många supportrar har jag försökt bryta beroendet. Ifrågasatt varför jag följer det här laget. Varför jag åkt ända hit för att få uppleva den smärtan. Efter en usel jävla insats igen. Sedan dras man in i det igen. Ny match. Ny säsong. Ny spelare. Ny tränare. Ny sportchef. Nytt hopp. Hur kan man vara så dum?
Under åttio minuter under fredagen är jag under isen när jag ligger i sängen och följer Leeds-Leicester på datorn. En fredag kväll på Elland Road i Leeds kan vara magisk, men lika gärna något man vill glömma. Här ser det ut att ta stopp för Leeds United efter åtta raka segrar.
Leicester tar ledningen ganska tidigt efter en hörnvariant och slappt försvarsspel. Även om Leeds skapar möjligheter både före och efter ledningsmålet är motståndarna bättre och borde ha dödat matchen under andra halvlek. Ingen VAR innebär att 0-2 döms bort och i två rena frilägen är det som om Leeds-spelare kommit fria – skotten går utanför.
I stället blir det en sådan kväll man drömmer om. Ja, jag är avundsjuk på alla som var på Elland Road. För jag vet att det är en gammal och sliten arena men med en galen inramning när laget och publiken är ett (det händer verkligen inte alltid) och jag skriker som en galning vid 1-1 och det finns hopp om poäng.
Några minuter senare tråcklar sig Archie Gray fram och den 17-årige supertalangen är som skapt för Leeds. Hans farfar Frank spelade för Leeds när klubben var som bäst och även pappa Andy representerade klubben. Och farfars bror Eddie är en av Leeds största och han zoomas in efter att Archie skickat in 2-1 via några Leicester-backar.
Just där och då tror jag att jag hörde jublet från Elland Road även i Stockholm. Som tur är finns sociala medier och det går att ta del av allt jag missar på Elland Road. På läktarna. På planen. Som när Dan James via Patrick Bamfords knä skickar in 3-1. Min partner, som inte riktigt greppar fotbollens charm, ber mig att lugna ner mig efter det sista målet. Hon är rädd för vad grannarna ska tro en fredag kväll.
Låt grannarna tro vad de vill. I den stunden vill jag frysa tiden och bara vara kvar i den känslan. Tyvärr vet jag av erfarenhet att det kommer nya matcher, ny ångest och tyvärr nya förluster. Jag vet också att jag aldrig kan kliva av denna berg-och-dal-bana i känslor och jag försöker njuta när det är behagligt.
Men jag undrar fortfarande hur de kommer sig hur min färd kan innehålla så många dalar och få toppar. Trots allt har jag åkt i 50 år och jag trodde det skulle jämna ut sig. Det heter att det brukar jämna ut sig med domslut, straffar och motgångar över en säsong. Här är det 50 och ingen jämnhet i sikte. Kan någon förklara det?
Lundh: "Inget kan få mig att älska fotboll som vändningar – och känslorna som följer"
6
1
24.02.2024
Hur fastnade man för fotboll? Ja, jag undrar det ibland. Jag vet ju hur jag fick en dräkt som liten eller köpte en halsduk och slukade allt som visades i form av fotboll på TV. Ändå har jag svårt att förklara hur fotbollen blev en del av mitt liv. Vad som fick sporten att fastna en gång i tiden.
Klart att vi spelade själva på gruset på Tuna eller på planen vid Östervångskolan och det gav upplevelser. Eller att man fick se något snyggt mål på TV någon gång då och då. Ändå är det fascinerande att jag kunde vänta i många år innan jag fick se det första Bois-målet på plats (mot Grimsås men det blev ändå förlust) eller hur det gick år mellan Leeds gästspel i Tipsextra.
Hur var det möjligt att något som behandlade mig på det sättet kunde fastna? Och sitta kvar stenhårt 50 år senare. Det var inte ens i Lund eller i Sverige. Givetvis är det skillnad på mitt arbete där jag bevakar fotbollen och jag på ett sätt kommit en bit bort från planen och det som lever kvar i form av ett supporterskap.
Fortfarande är en relativt vanlig fråga när jag träffar folk jag inte känner om jag får hålla på lag. Ska inte jag vara objektiv? Jo, jag ska i mitt arbete som reporter förhålla mig till fakta, göra ett urval och presentera det på ett korrekt vis. Det går att diskutera hur vi i media gör det och naturligtvis har alla journalister med sig en massa saker från livet som format oss som personer. Vilket vi ska hålla bort när vi jobbar, och det går givetvis till stor del.
Men det vore svårt att helt sudda ut val som man gjort som sexåring eller nioåring. Då tog i varje fall inte jag in parametern att jag eventuellt skulle vilja........
© fotbollskanalen
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
