Europaparlamentsvalet närmar sig och i land efter land visar opinionsmätningar att partier som franska Front National eller nederländska Frihetspartiet går utmärkt i mätningarna. Innebär det att Europaparlamentet snart styrs av högerextrema partier?

Många tycks tro att mycket av den ideologiska förändring inom högern det senaste decenniet främst har handlat om någon sorts högerextrem våg, eller ”normalisering” av högerextrema åsikter.

Berättelsen om borgerligheten som ständigt återkommer är som följer: Den traditionella högern, bestående av konservativa, kristdemokrater och liberaler har utsatts för tryck från höger och har ställts inför alternativet att undvika att samarbeta eller släppa in den ovälkomna gästen in i värmen.

De historiska paralleller som återkommande har upprepats är 1920-talet och hur borgerliga partier inför fascismens framväxt i ren desperation, som var fallet i Italien, samarbetade med dem för att skapa en motkraft till dåtidens starka revolutionära vänster.

Men att applicera 1920-talet på det samtida Europa låter sig inte så enkelt göras, även om det förstås kan vara lockande att göra det av politiska skäl. Förutom att det inte ger en klar bild av vad som händer politiskt i Europa idag så förhindrar det en förståelse för förändringen av vårt samhälle de senaste decennierna.

Under hela 2010-talet har den höger som dominerade den politiska mitten tillsammans med en moderat vänster fått sitt samhällsprojekt utmanat. Först av betydande samhällsförändringar som de inte hade räknat med och i ett senare skede av politiska krafter som de helst hade sluppit.

Efter 1991 och Sovjetunionens fall var den politiska mitten ohotad som politiskt projekt. Ekonomisk globalisering, europeisk federalism, demokratisk imperialism, frihandel, strävan efter ökad tillväxt, fri rörlighet av kapital var dominerande paradigm.

Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama förklarade den liberala demokratins slutgiltiga seger. Men den liberala dominansen var kortlivad. Demokratiseringen av världen som USA:s utrikespolitik på pappret syftade till kraschade spektakulärt i flera omgångar. Först med misslyckandet i Afghanistan, sedan i Irak och Libyen.

Kinas omfamning av kapitalismen gick inte hand i hand med en demokratisering av landet, vilket många i Västvärlden både hade hoppats på och förväntat sig skulle ske. Den ekonomiska tillväxten under hela 2010-talet skedde också primärt i Västvärlden inom tekniktunga tjänsteföretag. Även om den totala rikedomen ökade så skedde en spektakulär kapitalkoncentration till ett fåtal företag.

Samtidigt var den demografiska förändringen av Västeuropa inte en så smidig affär som man både från höger och vänster hade hoppats på. Denna förändring förstods av högern främst som en ekonomisk fråga: Människor jobbar, de integrerar sig, efterfrågan på marknaden möter tillgång.

Men så enkelt var det inte. Människor lämnar inte sina normer och värderingar för att de byter bostadsort – kulturella konflikter och parallellsamhällen uppstår.

Ett viktigt projekt för högern – det moderna globaliserade samhället – visade sig helt enkelt inte fungera så väl som det var tänkt i praktiken. Frihandeln berikade världen totalt och fattigdomsminskningen i östra Asien var historisk, men framgångarna hade sina baksidor.

Därför förstods framväxten av högerpopulismen under 2010-talet som ett sorts irrationell sur uppstötning från det förflutna, en restprodukt av globaliseringen.

Den ”glada” eran för den moderna högern kollapsade, bit för bit. En ordentlig finanskrasch, den amerikanska utrikespolitikens sammanbrott, kulturkrigen, digitaliseringen av ekonomin, invandringen till Europa, islamismens framväxt har alla bidragit på sitt sätt till att göra Bill Clinton och Tony Blair-liberalerna till det förflutnas reliker.

Någon skulle kapitalisera på det här överdrivna självförtroende som den liberala och konservativa högern så länge gått runt och burit på. Det hade kunnat vara den populistiska vänstern, men så skedde inte. Det uppenbarade sig därför ett stort tomrum politiskt under 2010-talet. Tidigare marginella högerextrema partier såg öppningen på marknaden och trädde in.

När detta skedde begick den västerländska högern ett ödesdigert misstag. I stället för att se att stödet för högerpopulisterna motiverades av faktiska samhällsförändringar så antog man att stödet inte krävde någon förändring. I stället borde man ha insett att partier som Front National eller Sverigedemokraterna främst utgjorde ett kärl genom vilket missnöjet kunde kanaliseras.

Det har också visat sig, med ett par år i backspegeln av högerpopulistiska partiframgångar, att det var partierna som modererade sig, skakade lössen ur fanorna och vände högerextremismen ryggen som blev mest framgångsrika.

Det som har skett de senaste åren är att högern i Europa har börjat lära sig att leva med att väljarna helt enkelt inte accepterade en borgerlighet som gjorde jobbskatteavdrag en huvudfråga. Denna senkomna insikt har kostat högern väldigt mycket. Den initiala möjlighet som fanns under 2010-talets första år, att möta och neutralisera de framväxande högerpopulistiska partierna genom att kapa deras problemformuleringar försvann. Så man blev till slut tvungen att börja samarbeta med dem.

Högerpopulisterna tog dock inte över. De hade, trots medvind, inte tillräckligt stöd för att kunna göra det. Så de gjorde det enda rimliga och bestämde sig för att samarbeta med högerpartier i många länder. Vad vi nu bevittnar är den dans mellan den gamla och nya högern. Ideologiskt skinn ömsas på båda sidor och det som blir konsekvensen är en sorts gemensam uppgörelse med de föregående decenniernas politik.

Att se var denna pågående ideologiska förvandling inom högern landar i är ännu för tidigt att säga. Men det går redan att se vissa resultat i länder som Nederländerna, Sverige, Italien och Frankrike. Den gamla högern har fått släppa en del av sina stora projekt samtidigt som högerpopulisterna – likt Italiens premiärminister Giorgia Meloni – har filat ned de skarpaste kanterna.

Frågan är nu vad som är den motsvarande transformationen som sker till vänster? Kommer den att ärva det gamla liberala högerprojektet och hålla det vid liv eller genomgår den en förvandling i likhet med den som högern just nu genomgår?

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

QOSHE - 2010-talet förändrade högern - Adam Cwejman
menu_open
Columnists Actual . Favourites . Archive
We use cookies to provide some features and experiences in QOSHE

More information  .  Close
Aa Aa Aa
- A +

2010-talet förändrade högern

7 4
25.02.2024

Europaparlamentsvalet närmar sig och i land efter land visar opinionsmätningar att partier som franska Front National eller nederländska Frihetspartiet går utmärkt i mätningarna. Innebär det att Europaparlamentet snart styrs av högerextrema partier?

Många tycks tro att mycket av den ideologiska förändring inom högern det senaste decenniet främst har handlat om någon sorts högerextrem våg, eller ”normalisering” av högerextrema åsikter.

Berättelsen om borgerligheten som ständigt återkommer är som följer: Den traditionella högern, bestående av konservativa, kristdemokrater och liberaler har utsatts för tryck från höger och har ställts inför alternativet att undvika att samarbeta eller släppa in den ovälkomna gästen in i värmen.

De historiska paralleller som återkommande har upprepats är 1920-talet och hur borgerliga partier inför fascismens framväxt i ren desperation, som var fallet i Italien, samarbetade med dem för att skapa en motkraft till dåtidens starka revolutionära vänster.

Men att applicera 1920-talet på det samtida Europa låter sig inte så enkelt göras, även om det förstås kan vara lockande att göra det av politiska skäl. Förutom att det inte ger en klar bild av vad som händer politiskt i Europa idag så förhindrar det en förståelse för förändringen av vårt samhälle de senaste decennierna.

Under hela 2010-talet har den höger som dominerade den politiska mitten tillsammans med en moderat vänster fått sitt samhällsprojekt utmanat. Först av betydande samhällsförändringar som de inte hade räknat med och i ett senare skede av politiska krafter som de helst hade sluppit.

Efter 1991 och Sovjetunionens fall........

© Göteborgs-Posten


Get it on Google Play