Hur kommer det sig att HBTQ-aktivister dansar på italienska gator till stöd för Hamas väpnade attack? Vad är det som motiverar Greta Thunberg att efter massakern mot den israeliska civilbefolkningen den 7e oktober ensidigt uttala stöd för Gaza? Handlar det om någon sorts värdegemenskap? Knappast. Men vad återstår då?
Stödet kan på många sätt te sig väldigt paradoxalt. Men egentligen är det lika väntat som att stora delar av vänstern i Europa under 1900-talet solidariserade sig med politiska rörelser som förordade väpnad revolution och förkastade parlamentarisk demokrati. Medan stora delar av världen led under kommunistiskt förtryck så mobiliserade sig demonstranter i Väst främst emot USA och dess allierade – sällan eller aldrig emot Sovjet och dess kumpaner.
Så länge fienden förknippades med imperialism, kapitalism eller kolonialism så har det, inom den västerländska vänstern, funnits ett närmast gränslöst tålamod med rörelser – nationalistiska, revolutionära och numera radikalt islamistiska – som bekämpade "USA-imperialismen", enligt mottot min fiendes fiende är min vän.
Därför följer reaktionerna – såväl det aktiva stödet för väpnad kamp mot Israel som tystnaden inför det faktum att Hamas inledde det krig som just nu utspelar sig i Gaza – ett välbekant manus. Det iscensätts varje gång Israel behöver försvara sig mot angrepp från Hamas.
Israel fördöms enhälligt och dess försvar kan aldrig anses legitimt. Landets existens förklaras återigen vara obotligt kolonialt och palestinierna samt deras allierade kan inte, per definition, göra fel då deras handlingar alltid utgör del av en nödvändig motstånds- och frihetskamp.
Denna underliga allians är ingen slump utan har en gammal historia. Svaret på varför den västerländska vänstern hamnade här måste spåras tillbaka till 1900-talet och den utrikespolitiska omsvängning som Sovjetunionen gjorde för sjuttio år sedan.
Sovjetunionen var det första land att erkänna Israel 1948. Tillfälligt upphörde den annars hårda kritiken från Moskva mot sionismen, som av Stalin annars ansågs vara en farlig judisk borgerlig nationalism. Militärt stöd till Israel gavs bland annat från det kommunistiska Tjeckoslovakien, vilket var avgörande för att det nya landet skulle överleva det angrepp från de arabiska grannstaterna som följde kort efter att Israel utropade sin självständighet.
Men sedan svängde inställningen. Under början av 1950-talet blev det för Sovjetunionen uppenbart att Israel aldrig skulle bli en socialistisk allierad i Mellanöstern. I stället insåg man att det fanns betydligt mer att vinna på att liera sig med Israels arabiska grannstater. Detta blev i synnerhet uppenbart efter Suezkrisen 1956 då britterna och fransmännen misslyckades med att förhindra den egyptiska nationaliseringen av Suezkanalen.
För östblocket och de europeiska kommunisterna gick Israel från att vara det socialistiska löftet till att bli ett uttryck för amerikansk och brittisk imperialism och kolonialism. Sionism blev för kommunisterna, till skillnad från all form av arabisk nationalism, liktydig med väststyrd imperialism. Därför blundande man också aktivt för det förtryck judar utsattes för i de arabiska länderna.
Vänstern under denna tid ägnade inga manifestationer för att protestera mot den ständigt pågående etniska rensningen i de muslimska länderna. Länder som Irak, Algeriet och Egypten som hade haft judiska befolkningar längre än islam funnits som religion, förföljde, fängslade och torterade sina judiska invånare. Det handlar om nästan en miljon människor som tvingades lämna sina hem och ägodelar.
Dessa människor är utraderade ur vänsterns solidariska medvetandet med samma noggrannhet som de muslimska staterna genomförde sin utrensning. Det enkla skälet är att sådan omtanke, en sorts komplicerande omständighet, inte passade in i den sovjetiska utrikespolitiken.
För Sovjet handlade stödet till de arabiska staterna egentligen inte om några starka principer, det var krass realpolitik – medan det för arabstaterna enbart handlade om att Israel skulle väck. Här fanns en gryende arabisk nationalism kombinerad med socialistiska element vars stora fiender var de forna kolonialmakterna, Storbritannien och Frankrike. Ett strategiskt guldläge för Sovjetunionen.
Därför gjorde också sovjet allt för att deras nyvunna allierade under 1960-talet, Syrien och Egypten, skulle angripa och tillintetgöra Israel. I sina memorerar beskrev den dåvarande sovjetiske generalsekreteraren och ökände antisemiten, Nikita Chrusjtjov, hur Kreml manade egyptierna att anfalla Israel. Från Kremls sida var man fullt medvetna om att ett sådant anfall riskerade att helt tillintetgöra Israel som stat.
Men Israel förekom angreppet och besegrade arabstaterna 1967. Nederlaget innebar också att Gaza och Västbanken, som dittills hade varit delar av Egypten respektive Jordanien, ockuperades av Israel. Men den sovjetiska och arabiska beskrivningen om Israel var satt i sten.
Det får sägas vara en mycket framgångsrik propagandaseger för Sovjetunionen att dess egen ockupation av stora delar av Europa och Centralasien accepterades av den europeiska vänstern, samtidigt som Israel framgångsrikt utmålades som sin tids olösta koloniala problem.
Det är egentligen denna dubbla bokföring med principer som lever in i vår tid. Israel är fortfarande, på samma sätt som var fallet under 1960- och 1970-talet, den imperialistiska makten, medan exempelvis arabstaterna imperieambitioner och nationalism inte sorteras under kategorin förkastliga fenomen.
Men till skillnad från vad vänstern i Västeuropa förmåddes tro så skedde inte denna antiimperialistiska mobilisering av hänsyn till de palestinska araberna. Mellan åren 1948 och 1967 gjordes inga ansatser från Egypten (som då behärskar Gazaremsan) eller Jordanien (som styrde över Västbanken) att skapa någon palestinsk stat på dessa territorier.
De hade chansen att skapa en palestinsk stat och många tillfällen skulle komma efter det. Men för att förstå varför så inte sker måste man inse att Sovjetunionens och arabstaternas egentliga syfte inte primärt var en stat för palestinierna utan att Israel, USA:s och västvärldens allierade, skulle utplånas från kartan.
Först när Sovjet kollapsade, 1991, öppnades på allvar en möjlighet till en kompromisslösning. Osloavtalen byggde på en tvåstatslösning men föll på grund av att parterna inte kunde enas om hur Jerusalem skulle administreras och att Yassir Arafat, ledaren för PLO, insisterade på att samtliga palestinier - som levt i flyktingläger sedan 1948 och 1967 - skulle få återvända.
Sovjet må ha fallit, men den av Sovjet understödda idén om Israel som en omöjlig imperialistisk aktör, gör det inte. Medan den gamla palestinska vänsterrörelsen som Arafat styrde tynat så ärvs dess, och Sovjets, språkbruk av de allt starkare islamistiska rörelserna som Hamas och Hizbollah. Vänstern i väst tog ingen notis om vem som övertog den gamla sovjetiska retoriken utan hakade av gammal vana på.
Detta förklarar till viss del varför Hamas med sådant självförtroende kan förkasta varje möjlighet till kompromisser med Israel. De behöver inte vara rädda för att deras aggression mot Israel ska synas av den palestinska sakens tillskyndare i väst. Inte ens Israels tillbakadragande från Gaza (2007) belönades med något annat än ytterligare terrorangrepp. Hamas har nämligen bara en målsättning för sina ögon: Att Israel i sin nuvarande form upphör att existera.
Den europeiska vänstern har aldrig gjort upp med det faktum att den gjorde sig själv till en gren av den sovjetiska utrikespolitiken liksom de arabiska diktaturernas mål att utplåna Israel. Likaså har man förträngt kunskapen om de arabiska staternas långvariga ointresse för att skapa en palestinsk stat eller motviljan att integrera de palestinska flyktingarna.
Det enkla skälet är att det aldrig passade in i beskrivningen som sattes av Sovjetunionen tillsammans med arabstaterna: Att det är Israel som är imperialisten i sammanhanget, araberna kämpar blott för sin frigörelse och allt Israel gör, så länge inte landet självmant upphör att existera, är fel.
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
visit website
