Det pågår, ännu en gång, splittring inom den svenska vänstern. På ena sidan finns de, likt tidningen ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson som principfast hävdar att kritik mot Israel inte bör utmynna i stöd för Hamas och Hizbollah. På andra sidan syns ett eko av 1900-talets leninism i form av akademikern och miljöaktivisten Andreas Malm samt skribenten och vänsteraktivisten Kajsa Ekis Ekman som inte tvekar en sekund, att i antiimperialismens namn, utsträcka stöd till Hamas och Hizbollah i deras väpnade kamp mot Israel.
Detta är något av en paradox. För bland vänstersympatisörer brukar antisemitism generellt vara ovanligare än bland högersympatisörer. Men det är samtidigt inom den radikala ytterkantsvänstern som stödet för de mest radikalt antisemitiska och våldsbejakande terroristorganisationerna i vår tid är som starkast.
Det här beror på två omständigheter som vänstern måste göra upp med om den ska lyckas med att gräva sig upp ur den här djupa gropen: Det finns en olycklig rest av leninistiskt tänkande som har bitit sig fast bland vissa. Samtidigt finns det en grupp av personer inom vänstern (i bred bemärkelse, hit räknas även Socialdemokraterna), med rötter i Mellanöstern, som struntar i allt vad Lenin heter men som har utropat Israel till sin huvudfiende. De betecknar faktiskt inte ens Israel som land i alla lägen utan använder uttrycket ”den sionistiska entiteten”.
Alliansen mellan dessa två grupper utgör ett hot för vänsterns möjligheter att ställa ett rimligt försvar för demokrati, humanism och anständighet på fötter. Massakern den sjunde oktober har tydliggjort åtskillnaden mellan den mer principfasta vänstern och de senare två grupperna, men problemet som denna åtskillnad illustrerar är inte ny.
2006 skrev Andreas Malm, numera verksam på Lunds Universitet, i Expressen att ”En seger för Hizbollah producerar det mest önskvärda resultatet”. Att Hizbollah, likt Hamas, önskar se Israels fullkomliga utplåning och inte någonsin har hymlat om det, var oväsentliga detaljer för Malm som grundade sitt stöd till Hizbollah ”i avsky mot den rasism som faktiskt regerar Mellanöstern”.
2021 hade han uppenbarligen inte släppt sitt stöd för terrorgrupper som ägnar sig åt riktade massmord, våldtäkter, och kidnappningar av barn. I ett webbsänt samtal ställde han frågan ”Hur uttrycker vi vår beundran för motståndets hjältar i Gaza, som leds av Mohammed Deif”. Denna Mohammed Deif är alltså den militära överbefälhavaren för Izz ad-Din al-Qassam-brigaderna, Hamas militära gren som stod bakom massakern den 7 oktober.
Detta stöd, som även Kajsa Ekis Ekman visade Hamas under ett tal i Göteborg nyligen, bör förstås som en del av den traditionella leninistiska traditionen att inte bekymra sig för mycket över att min fiendes fiende, som är min vän, också kan vara en totalitär och religiöst fundamentalistisk rörelse.
Såväl Malm som Ekis Ekman har kanske inte något problem med att tillstå att såväl Hizbollah som Hamas inte direkt är HBTQ-certifierade eller demokratiska – men de är ju faktiskt fiender till Israel. Och detta land, inte några islamistiska extremister, är för Malm och Ekis Ekman Mellanösterns i särklass största problem.
Häri finner man konflikten. För medan Andreas Gustavsson från ETC tydligt gör gällande att det inte går att stödja totalitära och religiöst fundamentalistiska antisemiter oavsett vem de kämpar emot, så har Malm och Ekis Ekman inga som helst problem med det.
Denna sistnämnda hållning har i hela väst fått en del vind i seglen den senaste månaden. Inte för att den här klassiska leninistiska traditionen nödvändigtvis skulle ha så många anhängare nuförtiden, men på grund av att det också råkar finnas rätt många många med ursprung i Mellanöstern som är av åsikten att det i konflikten med Israel inte finns några nyanser och inget att förstå bortom det förment odiskutabla faktum att bara Israel är att skylla, nu och historiskt.
Att denna grupp har mobiliserat sig och synts på gator och torg, först triumfatoriskt efter massakern den sjunde oktober och sedermera i protest mot Israels militära svar, är för leninisterna ett tillfälle som inte kan förspillas. Det beror på att leninister alltid väntar på folklig mobilisering, oavsett orsak, som har en potential att radikalt omstöpa samhället.
Lenin beskrev det som en ”knäfallande inför spontaniteten”. Översatt till dagens situation: I kampen mot det som för tillfället utgör sinnebilden för imperialismen, i detta fall Israel, så är huvudmotsättningen i världen klar och tydlig. Det spelar mindre roll att de som kämpar underifrån inte har något som helst att göra med socialismen. Massornas mobilisering är välkommen oavsett vad massorna motiveras av.
Under 1970-talet var denna leninistiska analys av motsättningarna i världen det som förklarade samarbetet mellan terrorister i den tyska Röda arméfraktionen och palestinska terrorgrupper. Detta resonemang var bekvämt för palestinierna. Det spelade ingen större roll av vilka anledningar västerlänningar eller andra gav palestinierna stöd – så länge det utsträcktes.
Det var exempelvis japanska kommunister som utförde massakern på Lod:s flygplats i Israel 1972 då 26 människor mördades och 80 skadades. Inte heller hade man från arabisk sida några problem att samarbeta med nazister som SS-officeren Alois Brunner i Damaskus eller Aribert Heim i Kairo, som hade undkommit Nürnbergrättegångarnas rättvisa och bosatt sig i Mellanöstern.
Leninisternas och de olika arabiska ländernas inställning har visserligen motiverats på helt olika sätt men de har alltid kunnat förenas i sin kamp mot den förhatliga ”sionistiska entiteten”. För Israels fiender, i form av Hamas och Hizbollah så är man glad för allt stöd. Och man skrattar förstås i Beirut, där Hizbollahs ledning befinner sig och i Doha, där Hamas ledare, Ismail Haniyeh bor i välmåga på behörigt avstånd från Gaza, över att entusiastiska människor i väst svalt deras hat mot Israel med hull och hår.
För partier som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, eller brittiska Labour, utgör det här ett prekärt dilemma: Hur bilägga kritiken mot Israel med reservationer och principer utan att alienera stora väljargrupper med rötter i Mellanöstern? Det är inget lätt dilemma för det är uppenbart att för dessa väljargrupper går det inte att vara ”lite” kritisk mot Israel. Att försöka applicera några nyanser kring konflikten mellan Israel och dess motståndare i Hamas och Hizbollah blir enbart ett tecken på svaghet.
Det som vi bevittnar är inte bara en splittring inom den breda parlamentariska vänstern, utan även en förändring av den radikala vänstern. Den har visserligen aldrig under någon längre tid haft ett stort folkligt stöd i väst, vilket om något är än mindre nu. Men samtidigt kan ytterkantsvänstern ansluta sig till ett av få tecken på massiv, spontan och öppen folklig mobilisering som sker just nu i väst.
För leninister som Ekis Ekman och Malm så är det här inte ett tillfälle man vill förspilla. Det är inte så noggrant huruvida dessa folkmassor uttrycker demokratiska åsikter eller om de premierar minoriteters rättigheter. Hur resten av vänstern nu svarar blir avgörande: Väljer man leninismens opportunism eller betalar man priset för att markera avstånd mot Hamas och Hizbollah?
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
visit website
