För några veckor sedan skrev jag om hur Sveriges halvtidshumanister ”vände bort blicken” när massmord på judar firades på svenska gator och torg efter massakern i Israel den sjunde oktober. De som aldrig är sena att nagelfara varje stavelse som Sverigedemokrater yttrar höll tyst, de syntes inte till.
Sedan dess har en våg av antisemitism sköljt över Europa. Återigen hukar judar, planerar att flytta (men ”var?” är den återkommande frågan som ställs) och hittar nya sätt att dölja sin identitet och skydda familjen. Den ensamhet som många judar har känt har varit outhärdlig. Hur kunde det bli så här, undrar de.
Men nu har vissa i svensk offentlighet vaknat till liv. De ser antisemitismen och har tagit del av nyhetsrapporteringen från kontinenten – de vill också larma, varna, förfasas. Men i stället för att erbjuda klarhet och förståelse så lägger de ut dimridåer – de grumlar vår förståelse av hur antisemitismen ser ut i dag. De förmår bara besvara frågan ”Vad?” men inte ”Vem?”. Ett sådant agerande är om möjligt ännu värre än att vara likgiltig, det är nämligen oärligt.
Expressens kulturskribent Jens Liljestrand radar upp antisemitiska dåd som ägt rum. Det handlar, menar Liljestrand, om en ”urgammal förföljelse av judar som nu har återuppväckts i all sin vidrighet och borde skrämma vettet ur oss alla”. Liljestrand målar upp antisemitismen som ett närmast kosmiskt fenomen, ett undflyende hat som existerar ”bortom ideologiernas och politikens gränsdragningar, bortom intellektet självt”.
Det är förstås praktiskt att göra antisemitismen till ett metafysiskt fenomen bortom tid och rum. Men antisemitismen kan jag meddela Liljestrand är väldigt konkret och greppbar för Europas judar – de vet mycket väl om vilka de är rädda för, vilka manifestationer som kan urarta, vilka de inte ska avslöja för att de är judar.
Aftonbladets politiske redaktör Anders Lindberg skriver om hur en israelisk flagga brändes utanför synagogan i Malmö. Han skriver om hur antisemitismen mot judar ökar i Sverige. ”Tyvärr har vi sett samma mönster vid tidigare konflikter i Mellanöstern” tillägger han. Vem bränner israeliska fanor utanför synagogan? Är det Lennart och hans golfpolare? Är det SD:s lokalavdelning? Har Nordiska motståndsrörelsen visat sig? Vi får gissa helt enkelt.
Inte ens ordföranden för Svenska kommittén mot antisemitism Ulrika Knutson, som skriver i Expressen, förmår att bidra med en klargörande skildring av sakernas tillstånd. Likt Liljestrand listar hon antisemitiska dåd i hela världen sedan den sjunde oktober oktober. Kraftfulla åtgärder behövs inskärper Knutson och lägger till att ”antimuslimska yttringar är oacceptabla och aldrig kan rättfärdigas med hänvisning till Hamas terrordåd eller antisemitiska ord i propalestinska manifestationer.” Men vem är det som står för dessa antisemitiska dåd? Knutson kanske inte vet, eller så är det så att hon befarar att sådan information skulle leda till antimuslimska yttringar?
Trots ordrikedomen i dessa texter så är de fullkomligt tomma på förklaringar om varför det sker i Europa nu. Hade det varit så att Marine Le Pen och Jimmie Åkesson hade uppmanat till klappjakt på judar så kan jag garantera er att Liljestrand, Knutson och Lindberg inte hade haft några som helst problem med att svara på ”Vem”-frågan.
Men hatet är väldigt konkret och mätbart, det odlas främst bland muslimer i Sverige och Europa som härstammar från Mellanöstern. Därför blir dessa storsinta skribenter fullkomligt paralyserade i tanken. Deras texter är tomma på verklig substans, och inte bara det, genom att utelämna den kanske viktigaste förklaringen till fenomenet de upprörs över gör de sig skyldiga till att vilseleda läsaren.
Redan 2005 visade en studie från Forum för levande historia att antisemitismen inom den svenska befolkningen var ovanlig. Omkring 5 procent av de tillfrågade hyste antisemitiska åsikter. Men i samma studie kunde man läsa att bland muslimer så var det 39 procent som hade en ”systematisk antisemitisk hållning”. Liknande siffror upprepade sig i den studie som Forum för levande historia publicerade 2020. I denna kunde man läsa att det bland respondenter med muslimsk religionstillhörighet var mellan 19 och 30 procent vanligare med antisemitiska föreställningar.
Liknande studier i Europa har bekräftat mönstret. I en studie genomförd 2013 i Tyskland uppgav 45 procent av dem som betecknade sig som muslimer antisemitiska uppfattningar. Siffran var 10 procent bland kristna. En annan mätning som genomfördes 2015 visar att 33 procent av tillfrågade muslimer i Storbritannien hyste antisemitiska åsikter medan motsvarande siffra i befolkningen som helhet var tre procent. Samma proportioner återfinns i de flesta Västeuropeiska länder.
Antisemitismen är inte mystisk, oförklarlig eller omätbar. Forum för levande historia har gjort två viktiga studier om detta gällande just Sverige. Men när denna statliga förvaltningsmyndighets överintendent, Petra Mårselius, intervjuades i Sveriges radio (9/11) om den samtida antisemitismen så hävdade hon – i direkt motsats till de rapporter hennes egen myndighet tagit fram – att antisemitismen finns i ”breda lager av den svenska befolkningen”. Men antisemitismen i Sverige är faktiskt rätt ovanlig förutom bland de som betecknar sig som muslimer.
Mårselius lade till att antisemitismen är vanligare bland vänster- och högerextrema samt bland islamistiska grupper. Men problemet med antisemitismen i Sverige, och Europa för den delen, är inte begränsad till ett fåtal islamister eller politiska radikaler – de antisemitiska attityderna förekommer i mycket stor utsträckning bland muslimer. Dessa föreställningar är grundade i en viss kulturell, religiös och politisk kontext. Det är denna antisemitism som idag främst syns, hörs och känns för den judiska minoriteten.
Människor lämnar inte sina värderingar, traditioner, seder och historiska erfarenheter bara för att de passerar en gräns. Bor de tillsammans med människor som hyser liknande erfarenheter och värderingar så hålls de vid liv. Antisemitismen i Europa är tätt sammanflätad med en rad andra allvarliga samhällsproblem: religiös extremism, hedersvåld, segregation och fattigdom. Antisemitismen kan inte längre förstås på egen hand, den är fast förankrad i en misslyckad migrations- och integrationspolitik.
LÄS MER: Tala klarspråk om samtidens europeiska antisemitism
LÄS MER: Hatet mot judar är symptom på ett större problem
Antisemitismen är uråldrig. Den saken är klar. Men i Europa har den bland majoritetsbefolkningen minskat i betydelse under det senaste halvseklet vilket är positivt. Men halvtidshumanisterna som citeras i denna text förmår bara bry sig om antisemitismen när den kommer från högerextrema. När den uttrycks av muslimer, vilket inte är något nytt fenomen, bör tilläggas, så förklaras den vara ett svårgreppbart och universellt fenomen.
En sådan hållning kostar inget. De tror att de tar ställning och visar sig upprörda. Men de har inte gjort något storsint, inte förklarat något av värde. Deras humanism är helt enkelt tunn och fåfäng. Kanske vore det ändå bättre om ni vände bort blicken i stället för att uttrycka den här falska omtanken?
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Adam Cwejman: Tala klarspråk om vilka som hotar Sveriges judar eller var tysta
8
0
10.11.2023
För några veckor sedan skrev jag om hur Sveriges halvtidshumanister ”vände bort blicken” när massmord på judar firades på svenska gator och torg efter massakern i Israel den sjunde oktober. De som aldrig är sena att nagelfara varje stavelse som Sverigedemokrater yttrar höll tyst, de syntes inte till.
Sedan dess har en våg av antisemitism sköljt över Europa. Återigen hukar judar, planerar att flytta (men ”var?” är den återkommande frågan som ställs) och hittar nya sätt att dölja sin identitet och skydda familjen. Den ensamhet som många judar har känt har varit outhärdlig. Hur kunde det bli så här, undrar de.
Men nu har vissa i svensk offentlighet vaknat till liv. De ser antisemitismen och har tagit del av nyhetsrapporteringen från kontinenten – de vill också larma, varna, förfasas. Men i stället för att erbjuda klarhet och förståelse så lägger de ut dimridåer – de grumlar vår förståelse av hur antisemitismen ser ut i dag. De förmår bara besvara frågan ”Vad?” men inte ”Vem?”. Ett sådant agerande är om möjligt ännu värre än att vara likgiltig, det är nämligen oärligt.
Expressens kulturskribent Jens Liljestrand radar upp antisemitiska dåd som ägt rum. Det handlar, menar Liljestrand, om en ”urgammal förföljelse av judar som nu har återuppväckts i all sin vidrighet och borde skrämma vettet ur oss alla”. Liljestrand målar upp antisemitismen som ett närmast kosmiskt fenomen, ett undflyende hat som existerar ”bortom ideologiernas och politikens gränsdragningar, bortom intellektet självt”.
Det är förstås praktiskt att göra antisemitismen till ett metafysiskt fenomen bortom tid och rum. Men antisemitismen kan jag meddela Liljestrand är väldigt konkret och greppbar för Europas judar – de vet mycket väl om vilka de är rädda för, vilka manifestationer som kan urarta, vilka de inte ska avslöja för att de är judar.
Aftonbladets politiske........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
