Scenerna från den mördade ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyjs begravning var hjärtskärande. Tusentals människor trotsade säkerhetspolisen och förtrycket som är förenat med att göra motstånd i Ryssland för att hedra hans minne.
En kvinna som intervjuades utanför kyrkan där begravningsceremonin för Navalnyj hölls, uttalade ett par ord som kommer gå till historien för sin träffsäkerhet: "Den här mannen offrade sig själv för att rädda landet, den andre offrade landet för att rädda sig själv".
Hon fick frågan om det var skrämmande att komma till begravningen: "Nej, det är inte skrämmande, det finns redan så mycket smärta, så mycket ilska, det är omöjligt att bara sitta ned och vara rädd". Trots den ständiga repressionen, alla gripanden och skådeprocesserna finns det i Ryssland en stolthet och ett motstånd som är lätt att glömma.
Nästan samtidigt som Moskvas gator fylldes med modiga och sörjande ryssar höll den ryske diktatorn, Vladimir Putin, ett maratonlångt tal till den ryska duman. Den absoluta merparten av talet handlade om hur mycket den ryska statsmakten ska satsa på alltifrån infrastruktur till sporthallar.
Det var en lång uppräkning med optimistiska framtidsvisioner. Men förutom den – kändes det – evighetslånga uppräkningen av hur bra det går i Ryssland, fanns det några delar som visade prov på Vladimirs uppriktighet om hur han betraktar världen, Ryssland och det pågående kriget.
Den ryske diktatorn sörjer inte Rysslands uppbrott från det internationella samfundet och samhörigheten med Europa. Tvärtom. Snarare betraktar han det som en ofrånkomlig utveckling. Rysslands öde var aldrig att närma sig det, enligt honom, dekadenta och imperialistiska väst.
Han betraktar kriget som ett ryskt försvarskrig, motsvarande det Stora fosterländska kriget (det vill säga andra världskriget). Som Putin uttryckte det: ”Nu har de fräckheten att säga att Ryssland hyser avsikter att attackera Europa. Kan ni tro det? Vi vet alla att deras påståenden är fullständigt grundlösa.”
Kriget mot Ukraina, menar Putin, av en existentiell natur mot "det så kallade väst, med dess koloniala praktiker". Kriget, hävdade han, beror på "västs provokation". Han lade till hur den ”västra flanken” måste stärkas för att förekomma hotet från Natos östliga expansion i Sverige och Finland. Rysslands krigföring är rakt igenom, om man lyssnar på Putin, en försvarshandling.
Samme Putin har under två år fört ett aggressivt anfallskrig i Ukraina. Samtidigt har flyktingar bussats över den finska och polska gränsen med syftet att destabilisera länderna. Han uttryckte hur folken på Krim och i det "rebelliska" Donbass visat sin "kärlek till moderlandet som de har burit genom generationerna”.
I avsaknad av verklig legitimitet och folkligt stöd måste Putin skapa en illusion av uppriktigt stöd och kärlek till hans ledarskap. Alla vet att hans regim bygger på ett fundament av rädsla, tjänster och gentjänster, men Putin gör sitt yttersta för att skapa ett intryck av motsatsen.
I några passager under talet berättade Putin om hur han ser på Rysslands roll i världen efter att landet har lösgjort sig från väst. Putin observerade att Brics-länderna, bestående av Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, nu utgör en betydligt större andel av världens ekonomi än vad som var fallet vid sekelskiftet. Dessa länder, menade Putin, måste skapa en ”ny, jämlik och odelbar säkerhetsram” för en ”överskådlig framtid”.
För den som orkade ta sig igenom hela talet så är detta den röda tråden: Ryssland både kan och bör ställa sig helt bortom väst och liera sig med ett alternativt block av länder.
Det finns i denna strävan en uppenbar parallell till det Kalla kriget och Sovjetunionens strävan att skapa en icke-västlig grupp av länder som förenades av sin marxism-leninism och motstånd mot västdemokratierna. Nu är marxismen borta men inte motståndet mot Västvärlden. Men utsikterna att skapa ett sådant block ser inte särskilt ljusa ut. Dessa länder förenas knappast av vad de är för, utan blott vad de är emot, men ofta inte ens det.
Brics-länderna saknar en ordentlig värdegemenskap utöver än att de inte uppenbart hör till den koalition av västdemokratier som samlas kring Europa och USA. Indien köper visserligen ryska råvaror och vapen men dess ledare, Narendra Modi, håller alltid sitt land utanför samtliga allianser.
Indien förhandlar med alla och tar aldrig sida. Liknande är det med Brasilien som just nu, under vänsterledaren ”Lula”, råkar stå Ryssland nära men lika gärna kan byta sida under nästa ledare (Lula närmar sig åttio). Kvar finns Kina som visserligen inte har något emot att förkasta väst men samtidigt är beroende av handeln med demokratier för sitt välstånd.
Putins koalition är ingen långsiktig allians av nära förtrogna vilket han gav intryck av i sitt tal. Men trots denna uppenbara svaghet finns det problem på motståndarsidan. Trots två år av krig så har inte insikten om situationens allvar satt sig.
Den ryska regimen satsar allt på att vinna kriget i Ukraina. Militärutgifterna skjuter i höjden, allt fler soldater måste mobiliseras. Inköpen av vapen från Iran och Nordkorea slår nya rekord. Putin tänker fortsätta det här kriget tills Kiev faller. I nuläget tycks inga chanser för vapenstillestånd finnas. Det kräver från Europas demokratier en nivå av mobilisering, ökade försvarsutgifter och gemensamma ansträngningar som vi ännu inte kommit nära.
Om vi når dit eller inte återstår att se. Men det finns faktiskt en ljus på horisonten.
Vad sorgeprocesserna efter mordet på Navalnyj visat är att det alltjämt finns en medvetenhet i Ryssland om att Putin inte är osårbar. Trots all repression så vågar sig människor ut på gatorna på ett sätt som gör regimen till åtlöje. Att skicka Navalnyj till Sibirien gjorde inte att folk glömde av hans existens. Han hade inte behövt återvända till Ryssland. Han hade kunnat stanna i väst och agera oppositionsledare på håll.
Men han flög tillbaka, väl medveten om vad som väntade honom. Från Sibirien skrev Navalnyj till dissidenten Nathan Sharanskyj (som även han satt fängslad i Sibirien, men på 1980-talet) hur det han kallade för "frihetsviruset" är "långt ifrån utrotat. Det är inte längre tiotals eller hundratals som tidigare, utan tiotals och hundratusentals som inte är rädda för att tala ut för frihet och mot kriget".
På 1980-talet var det mycket få sovjetkännare som förväntade sig att den korrupta regimen skulle falla. Man förväntade sig att systemet skulle hålla under överskådlig tid. När det väl började falla så skedde det snabbt. Det kan framstå som att Putin sitter säkert, att hans regim är byggd på ett solitt fundament. Men en regim vars främsta överlevnadsstrategi är rädsla måste ständigt bibehålla en stadig nivå av repression.
Putin är inte osårbar, han är inte odödlig, lika lite som hans regim är det. Det kommer komma en dag när Vladimir Putin, eller hans efterträdare, upplever vad den rumänske kommunistdiktatorn Nicolae Ceausescu upplevde 1989, när hans tomma ord inte besvarades med tystnad och rädsla utan av burop.
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
visit website
