De sista dagarna under januari kom nyheten att den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij överväger att sparka överbefälhavaren för den ukrainska försvarsmakten, general Valerij Zaluzjnyj. ÖB:n fick erbjudandet att ta över rollen som ordförande för det nationella säkerhetsrådet. Den positionen tackade han, enligt källor inifrån regeringen, nej till.

Det låter kanske inte mycket för världen, befälhavare sparkas ständigt under krig. Flera förändringar har redan skett av den ukrainska militära ledningen de senaste två åren. Men Zaluzjnyj är inte vem som helst. Han är mycket populär bland soldaterna och en mätning från december visade att stödet för Zaluzjnyj är 88 procent medan det är 62 procent för presidenten.

Än så länge har Zaluzjnyjs popularitet inte föranlett några idéer som att ställa upp i politiska val, men om någon skulle ha en chans mot Zelenskij så är det överbefälhavaren. Presidenten och ÖB:n har dessutom inte alltid varit eniga om viktiga taktiska och strategiska beslut. Exempelvis var de oense om hur länge den omstridda staden Bachmut skulle försvaras. Zelenskij ville hålla staden in i det sista, Zaluzjnyj ville slå till reträtt för att minska de ukrainska förlusterna. Zaluzjnyj har dessutom vid flera tillfällen inskärpt vikten av ytterligare en stor mobilisering, vilket Zelenskij motsatt sig.

Det är således inte enbart en fråga om eventuell politisk konkurrens som gör att ÖB:n har blivit obekväm för presidenten, det är delvis även en fråga om strategi.

För Putins del så är allt detta goda tecken. Ukrainas ledning börjar få interna problem. Förra årets ukrainska sommaroffensiv misslyckades, det militära biståndet från USA ifrågasätts internt i den amerikanska kongressen. Samtidigt är det inte självklart att Europa kommer att kunna kompensera för bortfallet av amerikanskt stöd.

Hittills har bidragen från EU och enskilda medlemsländer främst varit finansiellt och humanitärt. USA har stått för merparten av det militära stödet. Den europeiska militärproduktionen ökar visserligen, men kommer inte ens nära de behov som den ukrainska försvarsmakten har. Som Zaluzjnyj förklarade, i en text han skrev för den brittiska tidningen The Economist i höstas, så lider Ukraina brist på allt från drönare och artilleriskott till minröjningsutrustning. Trots Europas ekonomiska styrka så är det få av kontinentens länder som på allvar har mobiliserat krigsindustrin för att möta Ukrainas behov.

Nyheterna om bråk mellan Zelenskij och Zaluzjnyj kommer samtidigt som det har blivit uppenbart att Ryssland på allvar har fått fart på sin militära produktion. Det handlar om alltifrån artilleriskott till stridsflyg. Nya fabriker uppförs och militärutgifterna uppgår nu till sex procent av bruttonationalprodukten. Trots att landets ekonomi har drabbats av kriget så har den inte kollapsat. Importen av högteknologiska komponenter, nödvändiga för armén och flygvapnet, rundas med hjälp av bulvaner i exempelvis Kazakstan.

Tiden är helt enkelt på Rysslands sida. Putin har bränt sina broar med väst och har inget mer att förlora. Han har Iran och Nordkorea som nära militära allierade och gott om länder som inte har för avsikt att isolera sig ekonomiskt från Ryssland. Således kan Ryssland fylla på lagret av artilleriskott från Nordkorea samtidigt som Iran bidrar med en strid ström av drönare. Och även om priset på rysk olja och gas är lägre än det gängse marknadspriset så saknas inte kunder, däribland Indien och Kina.

Det här ställer Ukraina och dess allierade inför ett prekärt problem. Trots att de senaste ryska offensiverna mot samhället Avdivka har skett till priset av omfattande förluster så ger angriparen inte upp. Allt tyder på att Putin både förbereder sig för och räknar med ett långt krig. Han ämnar nöta ut ukrainarnas stridsvilja, åderlåta landet på soldater och vänta ut Europa och USA.

Han är väl medveten om att européerna på många sätt vänt bort blicken och inte längre uppvisar samma intensiva känsla av solidaritet som tidigare. Ukraina och dess kamp mot rysk aggression är inte längre något som fyller löpsedlarna och det västerländska nyhetsflödet.

Men även om Europa är avgörande för Ukrainas framtid så är USA:s roll viktigast. Och det viktigaste datumet i Putins kalender är det amerikanska presidentvalet som går av stapeln den femte november.

Det står nu klart att Donald Trump utan större konkurrens kommer att vinna det republikanska primärvalet. Hans närmsta konkurrent, Nikki Haley, som vill fortsätta på Bidens linje med omfattande stöd till Ukraina, får i skrivande stund omkring 18 procent av de republikanska rösterna medan Trump befinner sig på över 70 procent.

Trump har upprepade gånger förklarat att om han blir president så kommer kriget att avslutas ”inom 24 timmar”. Hur det nu skulle gå till tvistar de lärde om, men det är knappast en fredsuppgörelse som skulle vara till Ukrainas fördel. Trump inser att det finns en inrikespolitisk trötthet över Joe Bidens stöd till Ukraina. Att ”avsluta” kriget handlar mindre om att agera fredsmäklare och mer om att spara pengar, samt göra ett eventuellt framtida Nato-medlemskap för Ukraina till en icke-fråga.

Det är med dessa sorgsna förutsättningar som Ukraina går in i 2024: Interna konflikter, otillräckligt stöd från Europa och vacklande hjälp från USA som helt kan gå om intet om Trump skulle vinna i presidentvalet. Möjligheterna för Ukraina att få till en fredsuppgörelse, oavsett villkor, eller ens ett vapenstillestånd har kommit och försvunnit.

Putin sitter nu med den starka handen och förstår att han enbart behöver vara tålmodig. Det innebär inte att Ukraina kommer att falla ihop som ett korthus. Det är svårt och dyrt att gå på offensiven mot en förberedd försvarare. Men just därför minskar också utsikterna för Ukraina att ta tillbaka förlorad terräng för varje dag som går samtidigt som Västvärlden redan har gått vidare till nästa nyhetshändelse.

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

QOSHE - Kriget som väst helst vill glömma - Adam Cwejman
menu_open
Columnists Actual . Favourites . Archive
We use cookies to provide some features and experiences in QOSHE

More information  .  Close
Aa Aa Aa
- A +

Kriget som väst helst vill glömma

9 1
04.02.2024

De sista dagarna under januari kom nyheten att den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij överväger att sparka överbefälhavaren för den ukrainska försvarsmakten, general Valerij Zaluzjnyj. ÖB:n fick erbjudandet att ta över rollen som ordförande för det nationella säkerhetsrådet. Den positionen tackade han, enligt källor inifrån regeringen, nej till.

Det låter kanske inte mycket för världen, befälhavare sparkas ständigt under krig. Flera förändringar har redan skett av den ukrainska militära ledningen de senaste två åren. Men Zaluzjnyj är inte vem som helst. Han är mycket populär bland soldaterna och en mätning från december visade att stödet för Zaluzjnyj är 88 procent medan det är 62 procent för presidenten.

Än så länge har Zaluzjnyjs popularitet inte föranlett några idéer som att ställa upp i politiska val, men om någon skulle ha en chans mot Zelenskij så är det överbefälhavaren. Presidenten och ÖB:n har dessutom inte alltid varit eniga om viktiga taktiska och strategiska beslut. Exempelvis var de oense om hur länge den omstridda staden Bachmut skulle försvaras. Zelenskij ville hålla staden in i det sista, Zaluzjnyj ville slå till reträtt för att minska de ukrainska förlusterna. Zaluzjnyj har dessutom vid flera tillfällen inskärpt vikten av ytterligare en stor mobilisering, vilket Zelenskij motsatt sig.

Det är således inte enbart en fråga om eventuell politisk konkurrens som gör att ÖB:n har blivit obekväm för presidenten, det är delvis även en fråga om strategi.

För Putins del så är allt detta........

© Göteborgs-Posten


Get it on Google Play