De senaste nyheterna från kriget i Ukraina är inte uppmuntrande. Den ukrainska armén har lämnat det sedan flera månader belägrade Avdiivka. Ryssland anfaller dessutom, trots stora förluster i både manskap och materiell, på andra ställen längs med fronten.
Inget tyder på att kriget avslutas inom överskådlig tid. Samtidigt framkom det i dagarna att målet om att skicka en miljon artilleriskott till Ukraina från Europas allierade bara uppfylls till hälften.
Det var klen tröst i sammanhanget att den danska statsministern Mette Frederiksen nyligen meddelade att Danmark nu donerar hela sitt artilleri – samtliga pjäser med tillhörande ammunition – till Ukraina. Danmark har, liksom Sverige, redan donerat stora mängder materiell till Ukraina. Och mer kommer att behövas.
Nu står hela Europa, inklusive Sverige, inför en prekär situation: Inte bara behöver Ukraina fortsatt stöd för att kunna hålla Ryssland stången, även våra befintliga försvarsmakter behöver påfyllning för att överhuvudtaget kunna utföra sitt uppdrag, nu och i framtiden.
Det var inte alltför längesedan Sverige i praktiken stod utan någon helst kapacitet att försvara landet mot militära angrepp – än mindre stödja allierade i behov av hjälp. Många svenska politiker levde med villfarelsen att krig, det var något som hörde det förflutna till. Den inställningen gjorde att vi idag, trots att försvarsutgifterna ökar, alltjämt står utan tillräckligt materiell och tillräcklig bemanning.
Ett ögonblick som förkroppsligar den naiva och historielösa tidsandan var intervju som SVT gjorde med den dåvarande moderate statsministern Fredrik Reinfeldt i Agenda i början av 2013. Statsministern förklarade att Ryssland inte utgjorde något hot mot Sverige i Östersjön. Därför, hävdade Reinfeldt, var det ointressant att Sverige – om landet skulle bli angripet – enbart kunde försvara sig i en vecka.
Att det talades just om en vecka berodde på att dåvarande överbefälhavaren, Sverker Göranson, berättat att det var så länge det svenska försvaret höll vid ett anfall. Tanken på att Sverige kanske skulle behöva hjälpa sina grannländer, i händelse av krig, föresvävade inte ens Reinfeldt. Sveriges statsminister, under åtta år, ansåg att försvaret av Sverige var ett ”särintresse” och att det räckte om vi rustade oss för ”morgondagens hot” vilket nog innebar inga hot alls.
Länge var Sverige i praktiken ett demilitariserat land med en symbolisk försvarsmakt. 1995 uppgick försvarsutgifterna till 2,2 procent av svensk bruttonationalprodukt. Därefter minskade utgifterna år för år under statsminister Göran Persson (S). Det förändrades inte med Reinfeldt eller ens hans efterträdare Stefan Löfven (S). Bottensiffran nåddes under Löfven 2017 på 1,07 procent. Därefter har det skett blygsamma ökningar. Men det är först nu, 2024, som försvarsutgifterna kommer tillbaka till 1990-talets nivåer.
Det går alltid snabbare att riva något än att bygga upp det. Den devisen gäller i synnerhet för den svenska Försvarsmakten. Svenskt försvar monterades målmedvetet ned under flera decennier tillsammans med allt vad krisberedskap och civilförsvar heter.
Det är värt att komma ihåg att det fanns enstaka röster som stack ut, även inifrån regeringen Reinfeldt. Till dessa hör bland annat dåvarande partiordföranden i Folkpartiet Liberalerna. I samma veva som Reinfeldt motsatte sig ökade militärutgifter ville Björklund fördubbla arméns kapacitet och köpa in Patriotmissiler från USA. Det första kravet blev helt ignorerat medan det senare hörsammades, men först fem år senare, 2018, då beslut fattades om inköp. Det amerikanska luftvärnssystemet började därefter levereras 2020.
Att Sverige i princip stod utanför försvar var egentligen ingenting som bekom oppositionen. Även om Löfven kritiserade Reinfeldt för hans uttalanden om att försvaret var ett särintresse så skedde inte mycket under Löfvenregeringen. Detta trots att det efter 2014 blev uppenbart att Ryssland inte hade somnat av och att det Kalla kriget mellan Europa och Ryssland blott hade tagit paus.
Besluten som fattades 1995-2017 lever vi med än i vår tid. Försvarsmakten som organisation är underdimensionerad, det råder stor brist på materiell.
Nu kommer det varningar om att försvaret har allvarliga problem med att köpa in utrustning. Arméstaben varnar att kostnaderna har skenat. Det handlar, på grund av långa ledtider och stor efterfrågan, om en fördubbling av priserna. Pengarna räcker, trots planerat tillskott, inte till. Arméchefen Jonny Lindfors förklarade för SVT i en intervju att ”Den ekonomiska kompensation som är tilldelad Försvarsmakten räcker inte för att ersätta vagn för vagn”.
Trots att regeringen nu förstärker försvaret med ökade anslag så är uppbyggnaden av Sveriges försvarsförmåga långtifrån avslutad. Ska vi hålla oss med något annat än ett symboliskt försvar och kunna hjälpa våra allierade, i synnerhet när vi blir fullvärdig medlem av Nato, så kommer det att krävas mer resurser och det under lång tid. Det är priset vi får betala för att vi hade en hel generation av politiker som antog att fred skulle bli det permanenta tillståndet i Europa.
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Långt kvar tills svenskt försvar är återställt
8
8
20.02.2024
De senaste nyheterna från kriget i Ukraina är inte uppmuntrande. Den ukrainska armén har lämnat det sedan flera månader belägrade Avdiivka. Ryssland anfaller dessutom, trots stora förluster i både manskap och materiell, på andra ställen längs med fronten.
Inget tyder på att kriget avslutas inom överskådlig tid. Samtidigt framkom det i dagarna att målet om att skicka en miljon artilleriskott till Ukraina från Europas allierade bara uppfylls till hälften.
Det var klen tröst i sammanhanget att den danska statsministern Mette Frederiksen nyligen meddelade att Danmark nu donerar hela sitt artilleri – samtliga pjäser med tillhörande ammunition – till Ukraina. Danmark har, liksom Sverige, redan donerat stora mängder materiell till Ukraina. Och mer kommer att behövas.
Nu står hela Europa, inklusive Sverige, inför en prekär situation: Inte bara behöver Ukraina fortsatt stöd för att kunna hålla Ryssland stången, även våra befintliga försvarsmakter behöver påfyllning för att överhuvudtaget kunna utföra sitt uppdrag, nu och i framtiden.
Det var inte alltför längesedan Sverige i praktiken stod utan någon helst kapacitet att försvara landet mot militära angrepp – än mindre stödja allierade i behov av hjälp. Många svenska politiker levde med villfarelsen att krig, det var något som hörde det förflutna till. Den inställningen........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
