Samma vecka skedde dubbla sprängdåd i Sverige både i Göteborg och Stockholm. Natten till onsdagen smällde det med några minuters mellanrum på två adresser i Västra Frölunda. En person fick lättare skador. Samma natt exploderade sprängladdningar i ett flerfamiljshus på Lidingö och i Farsta. I Farsta fördes tolv personer till sjukhus. Natten dessförinnan hade fem personer skadats lindrigt efter en explosion i Fagersjö, i utkanten av Stockholm.
I samtliga fall var sprängningarna kopplade till den organiserade brottsligheten. Därutöver skedde två skjutningar i Stockholm, samma vecka, båda med dödlig utgång.
Uppräkningen kanske kan tyckas makaber, men den behövs för att påminna oss om att det här inte är ”normalt”, varken för Sverige eller något annat europeiskt land. Men egentligen är det ju helt fel att skriva så. I Sverige är det här numera fullkomligt normalt, en del av det dagliga livet. Det sprängs och skjuts lite här och var, det är så det är i Sverige.
Det främsta tecknet på hur alldagligt det har blivit är att det sedan rätt lång tid tillbaka inte längre blir några stora nyhetshändelser av dessa explosioner. Regeringen kallar inte till presskonferenser varje gång ett bostadshus förvandlas till en scen ur någon krigszon.
De olika explosionerna flyter ihop i minnet, det går inte riktigt att skilja dem åt. Ibland skadas någon, i något fall har personer dött i explosionerna. I samtliga fall är det människor vars liv påverkas, kanske för alltid, av en traumatisk händelse som innebär att de tillfälligt eller permanent lämnar sina hem. Dessa människor är numera ansiktslösa offer dolda bakom statistiken.
Vid det här laget är det en sliten klyscha att bakom var och ett av dessa sprängdåd så finns det helt vanliga människor som har oturen att bo granne med en gängkriminell. Och trots att sprängningarna har blivit såpass vanliga i Sverige så finns det inte någon speciell hjälp till dem som drabbas – eller något uppenbart slut på våldet. Den ideella organisationen Brottsofferjouren uppmärksammade i höstas att försäkringsbolag inte erbjuder några nödbostäder när offer för sprängningar måste lämna sina hem.
Om inte polisen kan eller vill varna privatpersoner att de bor grannar med gängkriminella och därmed riskerar att stryka med i bombdåd så får var och en helt enkelt utrusta sig själv med rätt kunskap. Tjänster som tillhandahåller utdrag ur brottsregistret eller pågående domstolsärenden är idag det bästa verktyget för den som inte vill vakna av att ytterdörren är bortsprängd. Är det en tidsfråga innan försäkringsbolagen även fattar detta och höjer premien på hemförsäkringen för vissa adresser?
Under 2023 skedde det totalt 147 bombningar i Sverige. Inget land i Europa kommer ens nära omfattningen i Sverige. Det är en exceptionell situation och det har pågått i nästan ett decennium. Skummar man utländsk press så är det främst detta, inte nya batterifabriker eller spännande turistmål, som dominerar när Sverige väl nämns.
Men trots den, relativt vår historia och resten av Europa, exceptionella i situationen så fortsätter livet i Sverige som vanligt. Det är lätt att få intrycket att våldet numera behandlas och betraktas som en övergående anomali, likt ett unikt oväder som bara sker undantagsvis. Och trots att regeringen sedan 2022 satt igång mängder av rättspolitiska förändringar – alltifrån skärpta straff till förbättrade bevakningsmöjligheter för Polisen – så fortsätter våldet i oförminskad takt.
Någon stor samhällsdebatt syns faktiskt inte heller till, förutom när särskilda visitationszoner kritiserades för att vara integritetskränkande. Men några alternativa svar på det organiserade våldet erbjöds inte av kritikerna. Hånet mot visitationszonerna framstod mest som ett tillfälle att driva med regeringen: Vadå, ska de stoppa alla med huvtröjor? Vilka idioter.
Trots att brott och rättspolitik är en viktig fråga för många svenskar – tredje viktigaste frågan enligt Novus månatliga mätning, strax efter sjukvården samt skolan – så behandlas det av många som något som händer ”där borta”. Folk har förstås en poäng i det. 147 sprängningar är inget mot 232 omkomna och 14 561 skadade i trafiken under 2023. Risken att hamna i gängens korseld är trots allt låg.
Men trafikolyckor är, även om de alltid utgör en tragedi, något som faktiskt är ”normalt”, även i ett välfungerande land. Men 147 sprängningar ett enskilt år är det inte, det är snarare tecken på något som är fullkomligt dysfunktionellt i Sverige.
Den svenska polisen är inte sällsynt inkompetent eller handlingsförlamad. Den har helt enkelt ett uppdrag som den omöjligen, med rådande förutsättningar, kan utföra. Omfattningen på den organiserade kriminaliteten är helt enkelt så stor att polisen inte kan förekomma eller gripa alla involverade.
Så kommer det här bara fortsätta i oförminskad takt utan att befolkningen reagerar nämnvärt på det som sker?
Förra året skrev jag om El Salvadors omåttligt populäre – och auktoritäre – president Nayib Bukele. Han kom till makten i ett land där våldsamma gäng styrde gatan och mordfrekvensen var skyhög med löftet att utplåna våldet. Hans lösning var lika enkel som den var brutal: Bura in alla som hade minsta samhörighet med våldsamma gäng.
I många fall har det räckt med tatueringar och en vag misstanke om koppling till gängen för att hamna i något av de El Salvadors enorma nybyggda fängelser. Rättssäkerhet finns inte i Bukeles vokabulär. Men varför skulle han bry sig om det? Han levererade, gängen och morden tynade, och folket belönade honom för det.
Våldet som de organiserade gängen utövar i Sverige förändrar inte vårt land över en natt, eller ens på ett decennium. Det är vid det här laget alldeles uppenbart, våldet är trots sin omfattning ännu något som kan ignoreras. Men stapla döda, sårade och drabbade på hög i ytterligare något decennium och tålamodet med utredningar och presskonferenser kommer vara väldigt begränsat, samtidigt som aptiten på lösningar av Bukeles snitt kommer att öka för varje år.
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Sverige – Europas El Salvador
11
28
10.03.2024
Samma vecka skedde dubbla sprängdåd i Sverige både i Göteborg och Stockholm. Natten till onsdagen smällde det med några minuters mellanrum på två adresser i Västra Frölunda. En person fick lättare skador. Samma natt exploderade sprängladdningar i ett flerfamiljshus på Lidingö och i Farsta. I Farsta fördes tolv personer till sjukhus. Natten dessförinnan hade fem personer skadats lindrigt efter en explosion i Fagersjö, i utkanten av Stockholm.
I samtliga fall var sprängningarna kopplade till den organiserade brottsligheten. Därutöver skedde två skjutningar i Stockholm, samma vecka, båda med dödlig utgång.
Uppräkningen kanske kan tyckas makaber, men den behövs för att påminna oss om att det här inte är ”normalt”, varken för Sverige eller något annat europeiskt land. Men egentligen är det ju helt fel att skriva så. I Sverige är det här numera fullkomligt normalt, en del av det dagliga livet. Det sprängs och skjuts lite här och var, det är så det är i Sverige.
Det främsta tecknet på hur alldagligt det har blivit är att det sedan rätt lång tid tillbaka inte längre blir några stora nyhetshändelser av dessa explosioner. Regeringen kallar inte till presskonferenser varje gång ett bostadshus förvandlas till en scen ur någon krigszon.
De olika explosionerna flyter ihop i minnet, det går inte riktigt att skilja dem åt. Ibland skadas någon, i något fall har personer dött i explosionerna. I samtliga fall är det människor vars liv påverkas, kanske för alltid, av en traumatisk händelse som innebär att de tillfälligt eller permanent lämnar sina hem.........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
