Storstockholms befolkning är större än hela Estlands befolkning. Det bor ungefär lika många människor i Västra Götaland som i hela Lettland. Litauen är mindre än Svealand. Baltstaterna är inte stora, varken till ytan eller sett till befolkningen om man jämför med många andra europeiska stater. Därför har länderna merparten av sin historia varit en dörrmatta för större länder som Ryssland, Tyskland och Sverige.
Nu oroar sig ingen balt längre för att Sverige skulle återupprätta sitt imperium runt Östersjön eller för att preussiska adelsmän med våld skulle etablera lantegendomar längs med kusten. Hotet, för det är ett högst verkligt sådant, kommer uteslutande från Ryssland. Landet som 1991 avslutade en femtioettårig ockupation av de tre baltstaterna.
Därför välkomnas svenskt Natomedlemskap i de baltiska länderna. Den estniske utrikesministern Margus Tsahkna beskrev det som början på en ny era för Nato i Östersjön, "Vi blir alla starkare och säkrare nu".
I Sverige är det väldigt populärt att tro att Natomedlemskap främst handlar om Sverige, svensk säkerhetspolitik och garantier för Sverige i händelse av krig. Så är det förstås. Men det är faktiskt, om man ska vara väldigt krass, inte huvudsaken.
Svenskt medlemskap i Nato är först och främst en garanti för Estland, Lettland, Litauen och, sist men inte minst, Finland. Vi står inte, trots vår långa östersjökust och Gotland, i den främsta linjen, det göra våra grannländer. Som Natomedlem skapar vi en betydligt starkare säkerhetspolitisk sammanhållning för Östersjöns alla demokratier. Gemensam träning, logistik, informationsutbyte – allt blir enklare och gynnas av stordriftsfördelar inom ramen för Nato.
De enda som har skäl att sura är förstås den ryska ledningen i Kreml, och vissa i Sverige som beskriver medlemskapet som någon sorts förlust av svensk autonomi och själ. I Dalademokraten skriver Göran Greider att Sverige som Natomedlem mentalt har "krympt", vi har blivit ett mer "medelmåttigt" land "utan egen väg".
Den egna vägen skulle vara att stå utanför militäralliansen för att därigenom agera friare i utrikespolitiken. Som om Natomedlemskap skulle ha hindrat exempelvis ungerske Orban eller turkiske Erdogan från att agera internationella frifräsare.
Tvärtom blir vi en del av något större, vi har offrat ett uns av vår bekvämlighet och spelade neutralitet i utbyte mot verklig solidaritet. Som medlem av en militärallians som förpliktigar att vi hjälper andra medlemmar i händelse av krig så har vårt öde, på pappret, blivit sammanvävt med esters, litauers och polackers. Vi står upp för dem, på samma sätt som de kommer att ställa upp för oss.
Det finns inget självändamål att öka försvarsutgifterna eller att berika militärindustrin. Det gjorde det heller inte 1939 när Storbritannien efter många års pacifism och fredssträvan insåg att yttre omständigheter tvingade landet att beväpna sig för att försvara det som återstod av det demokratiska Europa mot nazismen.
Annorlunda är det inte idag. Det tåls att upprepas för det verkar som att vissa tycks ha glömt hur det ligger till: För två år sedan invaderades Ukraina, ett av Europas största länder, av Ryssland. Det kriget pågår ännu. Sedan dess har Ryssland ägnat sig åt hybridkrigföring vid både den polska och finska gränsen. Hela det demokratiska Europa är, i olika utsträckning involverat i detta krig som är långtifrån över.
Att inse hur illa ställt det är i Europa nu är inte att mentalt krympa, det är att räta på ryggen och förstå situationens allvar. Men framförallt är det att solidariskt sträcka ut en hand till grannländer som inte har förmånen att ha ett hav som skiljer dem från ett land som inte tvekar att inleda aggressiva anfallskrig i Europa under 2000-talet.
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Sveriges Natomedlemskap är en solidaritetshandling
11
26
28.02.2024
Storstockholms befolkning är större än hela Estlands befolkning. Det bor ungefär lika många människor i Västra Götaland som i hela Lettland. Litauen är mindre än Svealand. Baltstaterna är inte stora, varken till ytan eller sett till befolkningen om man jämför med många andra europeiska stater. Därför har länderna merparten av sin historia varit en dörrmatta för större länder som Ryssland, Tyskland och Sverige.
Nu oroar sig ingen balt längre för att Sverige skulle återupprätta sitt imperium runt Östersjön eller för att preussiska adelsmän med våld skulle etablera lantegendomar längs med kusten. Hotet, för det är ett högst verkligt sådant, kommer uteslutande från Ryssland. Landet som 1991 avslutade en femtioettårig ockupation av de tre baltstaterna.
Därför välkomnas svenskt Natomedlemskap i de baltiska länderna. Den estniske utrikesministern Margus Tsahkna beskrev det som början på en ny era för Nato i Östersjön, "Vi blir alla starkare och säkrare nu".
I Sverige är det väldigt........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
