I dokumentären ”20 000 Days on Earth” (2014) beskriver Nick Cave med beundran sin forna bandkollega Blixa Bargeld som den mest enögda person han mött. Likt en cyklop saknar Bargeld i sitt skapande perifert seende, och ser enbart sin konstnärliga vision.

För Bargeld är hans konstnärliga arbete inte en fråga om tävling, tillhörighet eller bekräftelse, utan om en tilltro till ett ideal och en vägran att anpassa sig. Caves beskrivning av Bargeld är en beskrivning av vad som borde vara utgångspunkten för all kulturell verksamhet.

Tyvärr anser somliga i kulturvärlden att en medverkan i ”Cyklopernas land”-panelen är viktigare än att likt Bargeld vara en cyklop. Denna inställning är tydlig i Malmöbaserade Sven Holmbergs kritik av kulturvärldens centrering kring Stockholm (ETC 3/4).

Flera av poängerna Holmberg lyfter är valida, såsom nepotism och lokaltidningars nedlagda kultursidor. Poängerna överskuggas dock av Holmbergs ressentiment mot ett kotteri av delvis felutpekade före detta Södra latin-elever. Främst framstår Holmberg som bitter över ett uteblivet kändisskap. Att bekämpa kulturvärldens bristande integritet med att säga upp sin egen är som att bekämpa ondska med ondska.

Att bli vän med Christopher Garplind och inbjuden till ”Cyklopernas land” är en såväl ytlig som anmärkningsvärt låg ambition för sin verksamhet.

Blixa Bergald är sinnebilden för konstnärlig integritet. I decennier har han tillsammans med både Nick Cave och Einstürzende Neubauten lämnat ett ansenligt avtryck på musikhistorien. Det har han gjort genom envetenhet, begåvning och egensinne. Besittare av nämnda egenskaper är inte beroende av kulturvärlden. Tvärtom är kulturvärlden beroende av dem, då det är personerna vars avtryck blir viktigt och långvarigt.

Ytliga bevekelsegrunder för ens kulturella verksamhet är inte unikt för Sverige. Tone Schunnesson skriver i Aftonbladet om plagiatanklagelserna mot den danska influeraren och litteraturkritikern Katherine Diez. Schunnesson lyfter hur Diez försvarar sig med att hon velat bli en rockstjärna i Köpenhamns kulturvärld. Försvaret är en skymf mot alla för vilka en livskraftig kultur motiverar deras arbete.

Samtidigt visar fallet Diez på att karriären för den som verkar i sitt egos tjänst, och inte ett högre ideal, är kortlivad.

Nepotism och en oproportionerlig maktcentrering kring Stockholm leder till en likriktad kultur. Men ett större problem är att kulturutövare avsäger sig sin integritet och ödslar ambition på kändisskap och bli del av ett kotteri. Som framgår av Björn Werners text om kulturstaden Göteborg kan det vara en fördel att verka någon annanstans än i Stockholm (GP 6/4).

Den av Werner intervjuade författaren Lydia Sandgren lyfter hur distansen till huvudstaden innebär en större självständighet. Samma sak hade kunnat sägas om att verka i Sven Holmbergs Malmö.

För några veckor sedan släppte Einstürzende Neubauten albumet ”Rampen: apm alien pop music” (2024). Som allt Blixa Bargeld vidrör är albumet kompromisslöst troget ett konstnärligt ideal. I stället för att bli bittra över sakernas tillstånd borde Sveriges kulturutövare likt Bargeld hålla fast vid sina övertygelser. Att bli vän med Christopher Garplind och inbjuden till ”Cyklopernas land” är en såväl ytlig som anmärkningsvärt låg ambition för sin verksamhet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Hur blev Göteborg en antiintellektuell stad?

LÄS MER:Feminism är det bästa som hänt heterosexuell kärlek

LÄS MER:Svensk samtidspoesi präglas av ett tröttsamt poserande

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

QOSHE - Är det så viktigt att vara med i ”Cyklopernas land”? - Dante Löfmarck
menu_open
Columnists Actual . Favourites . Archive
We use cookies to provide some features and experiences in QOSHE

More information  .  Close
Aa Aa Aa
- A +

Är det så viktigt att vara med i ”Cyklopernas land”?

10 0
10.04.2024

I dokumentären ”20 000 Days on Earth” (2014) beskriver Nick Cave med beundran sin forna bandkollega Blixa Bargeld som den mest enögda person han mött. Likt en cyklop saknar Bargeld i sitt skapande perifert seende, och ser enbart sin konstnärliga vision.

För Bargeld är hans konstnärliga arbete inte en fråga om tävling, tillhörighet eller bekräftelse, utan om en tilltro till ett ideal och en vägran att anpassa sig. Caves beskrivning av Bargeld är en beskrivning av vad som borde vara utgångspunkten för all kulturell verksamhet.

Tyvärr anser somliga i kulturvärlden att en medverkan i ”Cyklopernas land”-panelen är viktigare än att likt Bargeld vara en cyklop. Denna inställning är tydlig i Malmöbaserade Sven Holmbergs kritik av kulturvärldens centrering kring Stockholm (ETC 3/4).

Flera av poängerna Holmberg lyfter är valida, såsom nepotism och lokaltidningars nedlagda kultursidor. Poängerna överskuggas dock av Holmbergs ressentiment mot ett kotteri av delvis........

© Göteborgs-Posten


Get it on Google Play