I och med regeringens tilltänkta könstillhörighetslag har frågan om föräldrars ansvar vid könsdysfori hos barn åter aktualiserats. Lagen avser förenklade möjligheter att ändra det juridiska könet, men länkar oundvikligen till frågan om könskorrigerande behandling.
Särskilt anmärkningsvärt i lagförslaget är att barn som fyllt 16 år ska kunna ändra sitt juridiska kön med målsmans medgivande. På det temat skriver Hanne Kjöller i Dagens Nyheter (3/4) med flera sunda invändningar. Kjöller hänvisar bland annat till en statistisk ökning av antalet diagnosticerade fall av könsdysfori: Över 2200 procent.
Från 31 personer 2007 till 727 personer 2017. Låt oss komplettera med ytterligare statistik, hämtad från SVT:s program ”Transkriget” som sändes under hösten 2023: Under de senaste 10 åren har 1694 barn i åldrarna 10-17 år fått diagnosen. Av dessa har 625 påbörjat behandling med stopphormon.
Könskorrigerande behandling i den omfattningen vi ser i dag har aldrig tidigare förekommit. Ingen människa kan ännu överblicka vilka konsekvenser som behandlingen för med sig. Ett antal av de som upplever sig födda i fel kropp kommer sannolikt att stå fast vid sin upplevelse också i vuxen ålder, men alla kommer inte det.
Det vi vet historiskt är att starka känslor kan övergå i andra känslor, det som uppfattas absolut rätt en dag kan framstå som helt fel vid ett senare tillfälle. Inte alltid, men heller inte aldrig.
Vi har i frågan om könsdysfori sett hur samhällets representanter fått bråttom med att anpassa sig till de krav som riktats mot dem, av allt att döma har man agerat förhastat. Om det vittnar Socialstyrelsens förändrade rekommendationer för hormonbehandling av barn och unga med könsdysfori, från att tidigare uppmuntrat sådan behandling manar man numer till försiktighet.
Lägg till det aktuella exemplet som pågår på regeringskansliet och bland riksdagspartierna som i brist på konsensus valt att runda den tålmodiga diskussionen och via Socialutskottet gå direkt till omröstning i riksdagen. Man har bråttom.
I en allt för långtgående strävan efter jämlikhet riskerar barnet att dra det kortare strået.
En längre tids rörelse mot ett allt mer auktoritetslöst samhälle har fört med sig förändringar på en rad olika områden. En generell tendens är att den med makt ska träda tillbaka, och i stället ska den marginaliserade lyftas fram. Exponerandet och upphöjandet av minoriteten fungerar som en motkraft mot vad som upplevs vara repressiva strukturer. I tidsandan ligger också den överdrivna tilltron till barnets förmåga att föra sin egen talan.
Samma normförskjutning kan ses i familjen. Under uppväxten är det föräldrarna som inkarnerar auktoriteten och utgör referens för vad som är rätt och fel. Barn och vuxna är på många sätt annorlunda från varandra. Barnet lever i en värld där fantasin breder ut sig, logiken är böjbar och den faktiska kunskapen begränsad. De lever i ett drama som kännetecknas av starka känslor, där impulsiviteten och spontaniteten är överordnad förmågan till konsekvenstänkande.
Att den ene är äldre, vet mer, kan mer och har gjort mer är en grundförutsättning i relationen mellan förälder och barn. I skydd av leken prövar barnet sin plats i världen, genom språket erövras verkligheten bit för bit. Sättet på vilket modern och fadern tänker, talar, tillåter och begränsar utgör den psykologiska närmiljön, den språkligt burna, symboliska värld som blir barnets, tillika den viktigaste länken till det samhälle som barnet rör sig mot.
I Sverige har vi sedan 1974 haft myndighetsåldern 18 år, och så ser det ut i de flesta av världens länder. Vid 18 års ålder anses individen tillräckligt mogen för att ansvara för sig själv och fatta självständiga beslut. Fram till dess bärs det ansvaret av barnets föräldrar eller vårdnadshavare. Vilka är de rationella grunderna för att barn skulle vara mogna att fatta livsavgörande beslut, såsom vilket kön han eller hon ska identifieras som?
I föräldrarollen åtar sig den vuxne ansvaret att vägleda barnet på den upptäcktsfärd som för mot samhällsgemenskapen. Ibland är det rätt att säga ja, men icke desto mindre måste föräldern markera gränsen där det behövs. Att i för stor utsträckning och i avgörande situationer relativisera världen är att frångå det ansvaret.
Barn har rätt till den frihet som det innebär att inte behöva bära alltför tunga beslut själva, och är inte betjänta av att förväntas kunna ge svar på eller ta konsekvenserna av hur deras problem ska lösas. I en allt för långtgående strävan efter jämlikhet riskerar barnet att dra det kortare strået.
Att möta besvikelse, ifrågasättande och starka affekter är en del av auktoritetens öde. Den premissen förtjänar våra barn att vi upprätthåller.
Erica Lundqvist är psykolog och redaktionsmedlem i kulturtidskriften Arche.
Läs mer i GP:
LÄS MER:Nya könslagen – extremism eller mesig kompromiss?
LÄS MER:Fler borde testa att byta kön – inte färre
LÄS MER:Bemöt oss med sakargument i stället för att kalla oss transfober
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Barn har rätt till frihet från beslutet om kön
11
0
14.04.2024
I och med regeringens tilltänkta könstillhörighetslag har frågan om föräldrars ansvar vid könsdysfori hos barn åter aktualiserats. Lagen avser förenklade möjligheter att ändra det juridiska könet, men länkar oundvikligen till frågan om könskorrigerande behandling.
Särskilt anmärkningsvärt i lagförslaget är att barn som fyllt 16 år ska kunna ändra sitt juridiska kön med målsmans medgivande. På det temat skriver Hanne Kjöller i Dagens Nyheter (3/4) med flera sunda invändningar. Kjöller hänvisar bland annat till en statistisk ökning av antalet diagnosticerade fall av könsdysfori: Över 2200 procent.
Från 31 personer 2007 till 727 personer 2017. Låt oss komplettera med ytterligare statistik, hämtad från SVT:s program ”Transkriget” som sändes under hösten 2023: Under de senaste 10 åren har 1694 barn i åldrarna 10-17 år fått diagnosen. Av dessa har 625 påbörjat behandling med stopphormon.
Könskorrigerande behandling i den omfattningen vi ser i dag har aldrig tidigare förekommit. Ingen människa kan ännu överblicka vilka konsekvenser som behandlingen för med sig. Ett antal av de som upplever sig födda i fel kropp kommer sannolikt att stå fast vid sin upplevelse också i vuxen ålder, men alla kommer inte det.
Det vi vet historiskt är att starka känslor kan övergå i andra känslor, det som........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
