För tre år sedan gick jag igenom en traumatisk händelse som bidragit till att jag fortfarande är heltidssjukskriven. Jag led redan innan av psykisk ohälsa och hade sjukersättning (tidigare kallat sjukpension) på halvtid. Jag kunde alltså jobba 50 procent, fram till den aktuella händelsen.

Vad händer med en människa som gått på sjukpenning i flera år? Jo, Försäkringskassan börjar jaga personen med blåslampa. ”När ska du börja jobba igen? Är du verkligen sjuk fortfarande? Varför händer ingenting?” Jag ska berätta varför ingenting händer: Jag får ingen hjälp med att bearbeta mitt trauma.

Eftersom jag varit patient inom psykvården större delen av mitt vuxna liv, vet jag med säkerhet att något har hänt med psykiatrin de senaste fem åren. Fram till 2019 hade jag ett helt team av vårdpersonal som hjälpte mig vid kriser. Nu är psykiatrin extremt hårt drabbad av nedskärningar och konstanta omorganiseringar.

I dag står jag utanför specialistvården och min allmänläkare på vårdcentralen sliter sitt hår för att få in mig igen. Ingen vill ta emot mig. Vad kostar jag samhället när jag går på sjukpenning år efter år? Vad hade jag kostat om jag fått psykologhjälp direkt? Jag hade sannolikt varit tillbaka i arbete nu. Och nej, jag har inte råd att själv finansiera privat vård.

Psykvården är totalt nedmonterad. Och på andra sidan står vi patienter och undrar vad fanken det var som hände. Jag är den där siffran i statistiken. En av alla ”bidragsparasiter”. Men jag är ju inte bara en siffra. Jag är en person också, vars framtid tagits ifrån mig. Vad tror politikerna att de tjänar på detta? För det är väl deras främsta prioritet, att spara pengar? Men utan vård kan ju sjuka inte bli friska. Hur kan detta vara en logisk lösning på ett budgetproblem?

Nu börjar Försäkringskassan prata om att utöka min sjukersättning. Jag har minst 15 år kvar till pension. Vill inte politikerna att jag ska arbeta i stället för att bli sjukpensionär?

”Sjukskriven journalist”