Hårklyveri definieras av Svenska Akademiens ordbok som att ”fördjupa sig i detaljerade, spetsfundiga o. ofruktbara distinktioner”. Ett annat ord för samma sak är ”sofisteri”, efter de antika retoriker som satte skenargument och vackra fraser framför stringens och analys, ofta med målet att ställa sig in hos publiken.
När Svenska Akademiens ständige sekreterare, Mats Malm, nyligen lade ut texten om skillnaden mellan att ”påbjuda” en litterär kanon – som han menar att regeringens kulturkanonkommitté strävar efter – och att ”erbjuda” och ”tillgängliggöra” ett urval av litteratur – som är det han själv ägnar sig åt – var det inte helt lätt att hänga med för den oinvigde (DN 10/4). Men en ledtråd är att det handlar om smak och klass.
För Malm är själva ordet ”kanon” inpyrt av makt och auktoritära tendenser. Ordets ursprungsbetydelse är trots allt ”rät käpp” och har sin hemvist hos katolska kyrkan. Malm vill för allt i världen inte framstå som någon gammal kardinal med käppen i högsta hugg. Att sammanställa en kanon är något så ofint som ”ideologiskt och normerande, därmed också exkluderande”, konstaterar Malm.
Det här är naturligtvis inget Svenska Akademien vill befatta sig med. De aderton har nog med att varje år dela ut Nobelpriset till den som ”inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk riktning”, som det står i Alfred Nobels testamente. De måste också ägna sin tid åt att ge ut Svenska Akademiens ordlista och ordbok som auktoritativt slår fast betydelsen av ord och begrepp för svenska folket. För att inte tala om det kontinuerliga arbetet att sovra bland stipendieansökningar och välja ut vilka som ska exkluderas respektive beviljas pengar, anseende och en plats på parnassen. Det är något helt annat. Den goda smaken är helt värderingsfri. När Svenska Akademien ger ut en diktsamling för barn, som Malm själv framhåller i sin text, finns det naturligtvis inget ”ideologiskt och normerande” i urvalet.
En nybörjare i litteraturvetenskap kan se att Malm ägnar sig åt hårklyverier, eller sofisteri om man så vill. Kanske har rentav en A-kursstudent större möjligheter att upptäcka det än sina mer belästa medstudenter, då man på högre nivåer drillas in i att tänka som Malm: Att det är skillnad på normer och normer, ideologi och ideologi, exklusivitet och exklusivitet. Att det viktigaste är att på ett sofistikerat sätt lära sig förneka att man ägnar sig åt just normgivning, ideologiproduktion och exkludering. Då har man uppnått det som med en fin term kallas ”ideologisk hegemoni”. För hur mycket än makten förnekar det ägnar den sig alltid åt ideologiproduktion, normgivning och att skapa exkluderande hierarkier. Vi är alla jämlika, men vissa är lite mer jämlika än andra, som grisarna uttrycker det i George Orwells Djurfarmen.
Motståndet mot regeringens kulturkanonprojekt inom den svenska kultureliten – och i Malms fall kan man verkligen tala om kulturelit – handlar i icke ringa utsträckning om att en formell kanon skulle göra den informella makten över kultur, distinktion och smak allt för synlig. Och är det något som utmärker svensk kultur över lag så är det just att förneka förekomsten av densamma.
Det gäller i synnerhet den lite finare medelklasskulturen, där informella koder effektivt håller både invandrare och arbetarklass borta. Den som inte växt upp med den, eller åtminstone ägnat åratal på universitet åt att tillägna sig den, ska minsann inte ges någon simpel manual i form av en nedskriven kulturkanon.
Eviga estetiska värden är barnsagor som plebejer, frireligiösa och reaktionärer kan hålla på med. Nej, som Malm framhåller, ska en verkligt levande och verkningsfull kanon vara ”dynamisk” – det vill säga så föränderlig och svår att nagla fast att nya regler gäller när patrasket till sist pluggat in de gamla. Hur ska annars kulturen kunna fylla sin roll som social identitets- och statusmarkör?
Det var länge sedan det räckte att gå runt i frack, hög hatt och monokel för att markera distans. Vem som helst kan ju numer köpa sig dessa attiraljer på närmsta billighetsaffär. Nej, modet och smaken måste växla! Konsten måste vara svårtillgänglig och kontextuell! En sofistikerad smak, ideologi och maktutövning kräver otydlighet, föränderlighet, relativisering – och inte minst en stor dos falsk ödmjukhet. En nedskriven kulturkanon vore faktiskt rena förolämpningen mot "la Distinction".
Det egentliga skälet till att kulturkanon är så hatad
29
10
22.04.2024
Hårklyveri definieras av Svenska Akademiens ordbok som att ”fördjupa sig i detaljerade, spetsfundiga o. ofruktbara distinktioner”. Ett annat ord för samma sak är ”sofisteri”, efter de antika retoriker som satte skenargument och vackra fraser framför stringens och analys, ofta med målet att ställa sig in hos publiken.
När Svenska Akademiens ständige sekreterare, Mats Malm, nyligen lade ut texten om skillnaden mellan att ”påbjuda” en litterär kanon – som han menar att regeringens kulturkanonkommitté strävar efter – och att ”erbjuda” och ”tillgängliggöra” ett urval av litteratur – som är det han själv ägnar sig åt – var det inte helt lätt att hänga med för den oinvigde (DN 10/4). Men en ledtråd är att det handlar om smak och klass.
För Malm är själva ordet ”kanon” inpyrt av makt och auktoritära tendenser. Ordets ursprungsbetydelse är trots allt ”rät käpp” och har sin hemvist hos katolska kyrkan. Malm vill för allt i världen inte framstå som någon gammal kardinal med käppen i högsta hugg. Att sammanställa en kanon är något så ofint som........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
