Det är inte bara barn som gillar eld och lågor. Vårstädningen är för många villa- och husägare lika mycket nöje som nödvändighet. Att elda upp gamla torkade grenar, löv och annan bråte blir ett nästan rituellt inslag. Därför väckte det också starka reaktioner när Naturvårdsverket för en vecka sedan gick ut med att det från och med nu råder permanent eldningsförbud i villaträdgårdar. I stället ska löv och grenar forslas till tippen.

Orsaken är ett EU-direktiv som syftar till att minska utsläppen från ”småskalig förbränning” och öka återvinningen. Inget fel i det. Problemet är förstås den närmast bisarra tillämpningen. Koldioxidutsläppen från svenska villaägare som eldar skräp på tomten en eller två gånger om året är försumbar, speciellt om man räknar in avgas- och hanteringskostnaden det innebär att transportera skräp till tippen.

Ur miljösynpunkt är åretrunteldande för uppvärmning ett betydligt större problem, inte minst för människor, då det sprider partiklar som är skadliga att andas in – speciellt om man eldar på ”fel sätt” i dåligt skötta eldstäder och kaminer.

Reaktionerna mot vårbraseförbudet är därför förståeliga. EU och svenska myndigheter silar helt uppenbart mygg och sväljer kameler. Men de handlar också om bristen på spärrar för att lägga sig i vad människor gör konkret i sitt privatliv.

Att det kan behövas eldningsförbud vissa delar av året förstår människor, liksom att man inte kan elda i trädgården varje dag – inte minst av respekt för omgivningen. Men när tjänstemännen jagar promillen på marginalen för att för att fylla kvoter får det bisarra konsekvenser.

Sakta men säkert backar nu kommuner från Naturvårdsverkets strikta tolkning. Exempelvis meddelade Kungsbacka kommun i fredags att det även fortsättningsvis ska gå att elda torrt trädgårdsavfall, så länge det inte stör andra (NH 14/4). Andra kommuner har gjort liknande tolkningar.

Skadan för miljöarbetet är dock redan skedd och handlar i grunden om att beslut fattas utan förankring i människors vardag. De konkreta omständigheterna försummas lätt när beslut fattas av tjänstemän långt bort från dem som berörs. Resultatet blir att människor tappar förtroendet för bestämmelserna och börjar ignorera dem.

Det är inte bara EU som gör sig skyldigt till detta. Svenska myndigheter sätter gärna upp fyrkantiga mål eller gör strikta tolkningar av påbud uppifrån – helt enkelt för att det inte kräver särskilt mycket arbete eller omdöme av tjänstemännen. Det är ett av många skäl till att föra ned den här typen av beslut på så lokal nivå som möjligt. Högre nivåer bör ägna sig åt att skapa drivkrafter för miljöomställning grön skatteväxling och stora infrastrukturbeslut – men överlåta detaljerna till dem det berör.