Regeringen väntas snart tillsätta en utredning om nationellt tiggeriförbud. Det står i Tidöavtalet men är en het potatis mellan samarbetspartierna som lär vålla debatt. Några av Liberalernas riksdagsledamöter har till och med hotat att gå emot partilinjen och rösta nej till ett sådant förslag.
Man kan diskutera hur ett tiggeriförbud ska vara utformat. Redan i dag finns möjlighet för kommuner att införa tiggeriförbud på vissa platser – exempelvis utanför matbutiker. Men det generella motståndet mot ett tiggeriförbud är väldigt svårt att begripa om man är en socialt ansvarskännande person, vilket ofta motståndarna gör anspråk på.
Tiggeriet var som mest omdebatterat för åtta-nio år sedan. Sedan dess har det blivit mindre lönsamt och därför minskat kraftigt i omfattning. Orsaken är främst att de flesta i Sverige slutat använda kontanter. Det är det bara var tionde som gör numer.
Men tiggeriet är inte helt borta och det är fortfarande förnedrande för alla inblandade. Det avhumaniserar fortfarande synen på andra människor och det håller kvar människor i fattigdom. För det handlar inte om att tiggeri är det enda alternativet att försörja sig eller att det skulle hjälpa någon till ett bättre liv. Tvärtom. Tiggeriet hindrar individer från att frigöra sig och och komma i arbete.
Tiggarna, nästan uteslutande romer från Balkan, befinner sig i en fattigdomsfälla. De är ofta del av en hierarkisk, patriarkal storfamiljs- eller klankultur där inte minst kvinnor utnyttjas för tiggeri. Att blunda för detta är lika moraliskt förkastligt som det var att blunda för hedersvåldet. Det förekommer även att de utsatta tiggarna utnyttjats av organiserad brottslighet. Allt detta är välbelagt.
När den tidigare socialdemokratiska regeringens särskilde utredare i frågan, Martin Valfridsson, genomlyste frågan blev slutsatsen att polisen inte bör tolerera tiggarläger utanför städerna och människor inte bör understödja tiggeri. Senare förordade även Valfridsson att ett allmänt tiggeriförbud borde övervägas för att stävja de sociala problemen (SR 24/4 2017).
Ur ett socialpolitiskt perspektiv torde det vara uppenbart att yrkestiggeri inte är något som bör främjas. Sverige hade ett tiggeriförbud in på 1960-talet, då det avskaffades med motiveringen att välfärdsstaten var så utbyggd att det inte längre behövdes. Men med EU:s fria rörlighet har vi fått tillbaka tiggeriet. Sverige har små möjligheter att lösa den brutala fattigdomen och diskrimineringen av romer i Rumänien och Bulgarien, även om vi kan hjälpa till med insatser på plats. Men vi kan låta bli att konservera problemen genom att inte tillåta tiggeriet här, vilket både rumänska myndigheter och hjälporganisationer påpekat (SvD 3/5 2016).
Föreställningen att den som vill förbjuda tiggeri är ond medan den som ger pengar till tiggare gör en god gärning är dock seglivad. På ett känslomässigt plan går den att förstå. Det moraliskt rätta i att hjälpa någon i tillfällig nöd ligger i linje med de kristna kulturella värderingar som genomsyrar Sverige. Men här handlar det inte om någon tillfällig nöd. Tiggeriet är en del av problemet snarare än lösningen. Det krävs inte mycket analys för att förstå det om man sätter sig in i frågan. Ändå har förvånansvärt tunna argument som att man ”inte kan förbjuda fattigdom” givits stort utrymme i debatten.
Vid sidan av konsekvenserna för tiggarna själva är det också fullt legitimt att inte vilja ha tiggeri av andra skäl. Det avhumaniserar mötet med andra människor, det gynnar den organiserade brottsligheten, liksom mindre allvarlig kriminalitet och illegala bosättningar. Det svenska folkhemsprojektet drev framgångsrikt bort sådan misär, som för med sig sociala problem. Det finns ingen anledning att gå tillbaka i historien. Att det skulle dra resurser från polisarbetet med ett förbud är också ett svagt argument. Ett förbud skulle i kombination med att man aktivt ser till att reglerna följs kring hur länge man får vistas i landet och var man får bosätta sig, skulle självfallet göra att färre sökte sig hit och på sikt minska arbetsbördan för polisen.
Huruvida tiggeriförbud ska vara en nationell eller lokal fråga beror mest på var man lägger vikten vid de olägenheter som tiggeriet för med sig. Men det är anständigare att vara för ett förbud en emot ett.
LÄS MER: Det finns många bra skäl för ett tiggeriförbud
LÄS MER: Sanningen om tiggeriet
Tiggeriförbud det enda anständiga
10
21
14.04.2024
Regeringen väntas snart tillsätta en utredning om nationellt tiggeriförbud. Det står i Tidöavtalet men är en het potatis mellan samarbetspartierna som lär vålla debatt. Några av Liberalernas riksdagsledamöter har till och med hotat att gå emot partilinjen och rösta nej till ett sådant förslag.
Man kan diskutera hur ett tiggeriförbud ska vara utformat. Redan i dag finns möjlighet för kommuner att införa tiggeriförbud på vissa platser – exempelvis utanför matbutiker. Men det generella motståndet mot ett tiggeriförbud är väldigt svårt att begripa om man är en socialt ansvarskännande person, vilket ofta motståndarna gör anspråk på.
Tiggeriet var som mest omdebatterat för åtta-nio år sedan. Sedan dess har det blivit mindre lönsamt och därför minskat kraftigt i omfattning. Orsaken är främst att de flesta i Sverige slutat använda kontanter. Det är det bara var tionde som gör numer.
Men tiggeriet är inte helt borta och det är fortfarande förnedrande för alla inblandade. Det avhumaniserar fortfarande synen på andra människor och det håller kvar människor i fattigdom. För det handlar inte om att........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
