Rudolf Vrba var en av de första judarna som lyckades fly Auschwitz. Han skrev en rapport för att uppmärksamma världen på folkmordet och få de allierade att agera. Men i sin bok om Vrba, ”Det första vittnet” (Volante, 2023), beskriver journalisten Jonathan Freedland inte en flykt, utan två.
Efter kriget hamnar Vrba i Prag. Han vantrivs. Super och är eländig. En bidragande orsak är att Förintelsen, i den mån man alls talar om den, inte är en judisk angelägenhet. Offren har i kommunistregimen omvandlats till ”antifascister”. Josef Stalin betraktar Israel som en fiende och agendan är ”antisionism”. Filosofer som skriver om rötterna till tjeckisk antisemitism förlorar jobbet. Antisemitiska skådeprocesser hålls. Befolkningen i länder där regimer samarbetade för att deportera judarna, är inte intresserade av ansvar eller skuld.
Vrba saknar sammanhang där man pratar om den så nyliga erfarenheten hos judarna, och hoppar av.
Sedan 7 oktober 2023 – med kulmen i minnesdagen för Förintelsen i januari– har jag fått nya anledningar att tänka på Vrba. Och reflektera över det hot mot minnet som har varit Förintelsens följeslagare sedan 1945.
Det påstods att judar samarbetat med nazisterna och var ansvariga för Förintelsen.
Vi 70-talister blev tonåringar när Förintelsen fick fäste i populärkulturen – seriealbumet ”Maus”, Hollywoodfilmen ”Schindler's List” – samtidigt med förnekelsen. Var det inte skinnskallar som under samma fylla skrålade att fler judar borde dö och förnekade att gaskamrar hade funnits, så var det revisionisterna – litteraturvetaren Robert Faurisson, författaren David Irving och deras svenska tillskyndare Jan Myrdal och Ahmed Rami – som polerade lögnerna intellektuellt.
Det bidrog till att Förintelsen i Sverige, efter att ha varit ett perifert ämne, etablerades i politik och forskning. 1997, två år efter vårt EU-inträde, initierade dåvarande statsminister Göran Persson – påverkad av enkät som visade att många skolungdomar tvivlade på att folkmordet hade ägt rum – regeringens informationsprojekt om Förintelsen, Levande historia.
Redan då var hotet mot minnet långt ifrån bara förnekelse. Det var instrumentalisering och urvattning. Kanske var det lättare att se om man hade rötter i det forna Östeuropa. Där hade sionister kallats fascister. Det påstods att judar samarbetat med nazisterna och var ansvariga för Förintelsen. Politiker framhöll att deras befolkningar – polacker, slovaker – minsann hade lidit lika mycket som judarna och romerna.
Mycket har hänt de senaste decennierna, efter att EU gjort Förintelseerkännande till inträdesbiljett för att dela europeiska värderingar. Med Förintelsen som moralisk nollpunkt söker sig politiker från alla håll till överlevande och minnesstunder för att synas. Fototillfällen görs till löften i vår tid, och följs av verbala krumbukter så att man ändå kan samarbeta med partier som har rötter i nazismen.
I det Central- och Östeuropa där flest mördades är de värsta populisterna – Ungerns Viktor Orbán och Slovakiens Robert Fico – lika angelägna om att deras befolkningar ska hållas borta från ansvarsdiskussioner om antisemitism som de är om att vara bästa vänner med Israel.
Liksom för de tidigare svenska nazisterna är det en fråga om att tvätta byken. Men även ett slagträ i deras antimuslimska agenda. Sådant stör inte den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu som står på god fot med Orbán. Hökar i Netanyahus regering missbrukar begrepp om Förintelsen och nazismen när det passar. Och när en europeisk vänster – som så länge använt extremhögerns antisemitism som moraliskt argument mot den – efter den 7 oktober förhållit sig trevande eller tysta om antisemitism har partier som franska Front National uppvaktat den oroliga judiska gruppen.
Gemensamt för ovanstående är att ingen tar orsaken som ledde till Förintelsen på allvar: antisemitismen.
Det har möjliggjorts av de godaste intentioner. Påkostade projekt för att lära av Förintelsen talar om tolerans och demokrati och värdegrund – men med små bokstäver om antisemitism. I den FN-deklaration som blev grunden till Förintelsens minnesdag den 27 januari 2005 får romer inget omnämnande och judar ett. Texten nämner överhuvudtaget inte antisemitism, däremot att Förintelsen är ”en varning till alla människor om farorna med hat, trångsynthet, rasism och fördomar”.
Förintelsen i en samtida katastrof – med vilken den inte har några likheter – används som jämförelse och kontext.
Är inte det bra då? Bör inte lärdomen vara att om mänskligheten var förmögen Förintelsen, så kan den hända igen? Jo. Men utan det specifika förstår man, vill jag påstå, heller inte det allmänna. Inte ens kunskap om den antiziganism som ledde till att uppåt en halv miljoner romer mördades av nazisterna förklarar antisemitismen – alla konspirationsteoriers moder – och mordet på judarna. Och vice versa.
I en artikel om Förintelseutbildning i amerikanska klassrum och museer påpekade författaren Dara Horn hur folkmordet omvandlas till en lärdom för allt möjligt – att ”stå upp för sig själv”, islamofobi eller flyktingar i vår tid – men att antisemitismen försvunnit, blivit en ondska som plötsligt uppstod (The Atlantic 5/23). Man drar tejp på klassrumsgolvet i form av en boskapsvagn och trycker in 200 elever – men utan att förklara varför judar ställdes så.
Man skyggar för att tala om varför judar har konstruerat sin identitet i relation till Förintelsen. Och förstår då heller inte hur levande traumat är, något vi blev varse i kallsinniga reaktioner på hur judar världen över upplevde 7 oktober när man såg hur antisemitismen återigen fann nya former. Goda kvinnliga influerare spred blodsmyter om judar, och häpnade över att de fick kritik.
Det är möjligt, som Anshel Pfeffer skriver i Haaretz, att universaliseringen av Förintelsen var priset judar fick acceptera för att få en minnesdag (26/1). Men utvecklingen sedan oktober, med kulmen i händelser på Stockholms gator under årets minnesdag – där Förintelsen omvandlades till en klubba att slå i huvudet på judar – gör det dags att syna den kostnaden närmare.
Den 27 januari – innan en gigantisk Palestinademonstration under parollen ”Aldrig mer för någon” tågar genom Stockholm – skriver forskaren Rebecka Katz Thor (specialiserad på minnesarbete) om hur historien instrumentaliseras i stället för att värnas när ”en sorg tvingas konkurrera med en annan” (Aftonbladet 27/1). Hur Förintelsen i en samtida katastrof – med vilken den inte har några likheter – används som jämförelse och kontext.
Att överlevande, och minnet av vad de genomled, blir ett stycke rekvisita bland slagord och flaggor.
Jag såg själv demonstrationen, som inte skilde sig från andra jag upplevt dessa månader. Men att några kvarter från den synagoga där en minnesstund ska hållas se plakat med davidsstjärnor i papperskorgar, det var svårt att få ihop med dagen då man ska minnas släktingar som mördades i en skogsdunge utanför Minsk – för att de var judar.
Jag undrade vart den antirasistiska rörelsen gjort av begreppet ”appropriering”? Tydligen gällde det, som så mycket annat i antirasismen, inte judar.
Jag vet för mycket om hur judar inte räknas för att förvånas. Lysande böcker som David Baddiels ”Jews Don't Count: How Identity Politics Failed One Particular Identity” (2021) och Dara Horns ”People Love Dead Jews” (2021) har i stort passerat obemärkta i det så antirasistiskt bildade Sverige. Resonemangen och varningen i dem, om hur döda judar med lätthet omvandlas till klubbor att slå i huvudet på vad som helst – och särskilt levande judar – skulle annars ha förberett oss på utvecklingen.
Som att organisatörerna till Palestinademonstrationen samma kväll placerar sig utanför synagogan och låter slagorden hagla. ”Mörda inte våra barn”. ”Krossa Israel”, ”Sionister”. Sen lägger de ut filmen på sociala medier. Människorna de filmar och överöser med slagord är överlevande och deras släkt på väg in till minnesstunden.
Jag har varit med om dem alla – nazistiska sekter som störde minnestal, myrdalarna och Radio Islam som relativiserar, hånflinande Sverigedemokrater som identifierat mig på krogen och krävt att få veta om jag är ”kroknäsa eller zigenare”.
Men fram tills nu har jag inte varit med om att Förintelsen kan användas exakt hur som helst. Att överlevande, och minnet av vad de genomled, blir ett stycke rekvisita bland slagord och flaggor. Undertonen, särskilt inte i ett Sverige där det finns frodig mylla för antisemitism bland skolelever, är knappast lärdomen att folkmord kan drabba alla. Snarare att dessa judar är ansvariga för det som sker på Gaza.
Utvecklingen som pågår kommer sysselsätta forskare länge. Men vi kan redan slå fast att det är häpnadsväckande saker vi ser, och att de utan tvekan kommer samspela med nya mutationer av antisemitismen.
Jag tittar på videon från minneskvällen vid synagogan, tänker på Rudolf Vrba och hur kvävd han kände sig. I filmen, i kläm, är de sista överlevande från 1900-talets mörkaste händelse. Och jag undrar om det verkligen var målet med allt detta minne och all denna värdegrund.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Cold crematorium” av József Debreczeni
LÄS MER:Hynek Pallas går vilse i frågan om Gaza
LÄS MER:Kravet att bojkotta Israel är principlöst
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Michael Kwet
visit website
