”Smärtpunkten” – Sanna Lenkens SVT-serie om hur Lars Norén 1999 satte upp föreställningen ”7:3” med grovt kriminella nazister i rollerna och den katastrof som följde – har med rätta hyllats. Som Caroline Hainer skriver (GP 19/4) är den ett välspelat tidsdokument.
Att just David Dencik gör rollen som dramatikern Norén stärker också kopplingen till ”Lasermannen” – en annan serie som dokumenterade 1990-talet och den dödliga svenska rasismen.
Påminnelsen hade inte behövts för att jag skulle hoppa till över en hel del ordval och tankar i mottagandet av ”Smärtpunkten”. Men det stärker min förundran över kulturkritikens korta perspektiv och sneda blick.
Hainer talar om en ”naiv” tid, 1990-talet som ett decennium då man fortfarande trodde på samtalets kraft, att kulturen skulle läka små nationalsocialistiska själar. Värstingar skickades på söderhavsseglatser. I Jacob Lundströms recension nämns att serien är gjord med ”facit i hand” och att det då är ”lätt att bli sensmoralisk” (DN 158/4).
Det är inte bara tanken om det efterkloka som förbryllar mig. Märkligast är Simon Banks reflektion i Aftonbladet (20/4) av hur han recenserade Noréns pjäs 1999 samt om Malexander-morden och tidsandan då och nu.
Om man lyckas ta sig igenom alla metaforer – och våta fantasier om vilka vildvuxna debatter Banks skulle kunna ha haft med ”kommunister och fascister, antisemiter och intellektuella” bara ”7:3” hade utspelat sig i Italien och Frankrike och inte i Sverige – finns där en text om hur ”vi” alla – hela jämrans Sverige – sov och var naiva 1990-talet igenom.
Lasermannen, som sköt flera av sina offer i vår stad, ”härjade” liksom redan under första halvan av 1990-talet.
Det är bara det att så lite i dessa verklighetsbeskrivningar faktiskt stämmer. 1990-talets nationalsocialistiska våld i Sverige formade många i min generation. Det Uppsala jag växte upp i var i åratal präglat av skinheads, men det var långt ifrån den enda svenska ort som såg ut på det viset.
Visst kom våldet närmare ”bögarna”, de som skinnbulorna tyckte ”luktade jude” eller den som var några grader mörkare. Det fanns ett pärlband av svårt misshandlade och döda. John Hron i Kode 1995. Gerard Gbeyo i Klippan 1996. Björn Söderberg mördades hösten 1999. Men redan innan de årtalen var det lätt att som tonårig ledamot på ett kulturhus i Uppsala invända när band med öppet nazistiska åsikter föreslogs för scenen.
Lasermannen, som sköt flera av sina offer i vår stad, ”härjade” liksom redan under första halvan av 1990-talet.
Vem brydde sig? Kommunen var mer tveksam till att finansiera hip hop-kulturen, och det var snart våra bidrag som ströps (den kommande nolltoleransen mot laglig graffiti gick längre än förbud av kultur ytterhögerkulturen har gjort).
”Pjäsen är en iskall påminnelse om behovet av att ha en levande politisk hållning, av att kunna avfärda nationalsocialismen, antisemitismen eller antihumanismen utifrån flera argument än Auschwitz”, skrev Banks 1999 och citerar sig själv med gillande 2024.
Även om man inte hade varit utsatt för nazistiska skinnskallar – eller andra fascister eller en rasistisk seriemördare – 1999 så var det faktiskt ren rappakalja. Redan 1995 hade Stieg Larsson grundat tidskriften Expo som reaktion på samhällsklimatet. Det skulle inom några år föda en av de största litterära svenska framgångarna någonsin.
Det vill säga: Den som ville hade 1999, om man nu behövde det, ”fler argument än Auschwitz” om hen ville invända när nyheten att grovt kriminella nazister skulle få permis för att deras ideologi skulle spridas från scener i regi av världens främsta dramatiker.
Ändå finns en finns en annan debatt att ha efter ”Smärtpunkten”.
Bäst som jag reflekterar över den här tiden minns jag ett telefonsamtal. Jag levde i Prag när det 1999 skrevs om Noréns nya projekt och visste inte vad det rörde sig om. När en närstående med enorm upprördhet ringde från Sverige och berättade om saken – en ilska jag inte skulle möta i svenskt kulturliv förrän efter Malexander – förenade det inte bara våra erfarenheter av vad som hade skett på Uppsalas gator decenniet igenom. Utan av länder där man har levt med att folk som omhuldar totalitära ideologier faktiskt menar allvar.
Det finns ju inte så få personer med de erfarenheterna i Sverige. Fast 2024 är vi bara marginellt fler i offentligheten än 1999.
På kort tid har nazister marscherat genom centrala Göteborg och gett sig på migrantläger utanför Stockholm utan några större reaktioner. Efter attacken mot ett antifascistiskt möte i Stockholmsförorten Gubbängen häromdagen reagerade äntligen politiker och opinionsbildare.
Förutom de frågetecken som bör resas över att vår regering ändå väljer att samarbeta med partier som har bruna rötter finns en annan debatt att ha efter ”Smärtpunkten”. En som även förenar nepo-baby-diskussioner och Anna Kinberg Batra-anställningar: Den om vad som sker i ett samhälle med alltför snäv rekrytering till sina offentliga rum – om vad som formar den samförståndskultur och konsensus Banks och andra inte förmådde sticka hål på ens efter ett decennium av fascistiskt våld.
Ett samhälle där påstått gemensamma åsikter i själva verket tillhör en liten självbespeglande och självapplåderande skara.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Smärtpunkten” – SVT Play
LÄS MER:SVT gör serie om Noréns skandalpjäs
LÄS MER:Vill människor i city bara slippa se fattiglapparna?
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Samtalet om ”7:3” bygger på ren rappakalja
26
1
26.04.2024
”Smärtpunkten” – Sanna Lenkens SVT-serie om hur Lars Norén 1999 satte upp föreställningen ”7:3” med grovt kriminella nazister i rollerna och den katastrof som följde – har med rätta hyllats. Som Caroline Hainer skriver (GP 19/4) är den ett välspelat tidsdokument.
Att just David Dencik gör rollen som dramatikern Norén stärker också kopplingen till ”Lasermannen” – en annan serie som dokumenterade 1990-talet och den dödliga svenska rasismen.
Påminnelsen hade inte behövts för att jag skulle hoppa till över en hel del ordval och tankar i mottagandet av ”Smärtpunkten”. Men det stärker min förundran över kulturkritikens korta perspektiv och sneda blick.
Hainer talar om en ”naiv” tid, 1990-talet som ett decennium då man fortfarande trodde på samtalets kraft, att kulturen skulle läka små nationalsocialistiska själar. Värstingar skickades på söderhavsseglatser. I Jacob Lundströms recension nämns att serien är gjord med ”facit i hand” och att det då är ”lätt att bli sensmoralisk” (DN 158/4).
Det är inte bara tanken om det efterkloka som förbryllar mig. Märkligast är Simon Banks reflektion i Aftonbladet (20/4) av hur han recenserade Noréns pjäs 1999 samt om Malexander-morden och tidsandan då och nu.
Om man lyckas ta sig igenom alla metaforer – och våta fantasier om vilka vildvuxna debatter Banks skulle kunna ha haft med ”kommunister och fascister, antisemiter och intellektuella” bara ”7:3” hade........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
