En av mina bästa vänner, vi kan kalla honom Harald, har börjat springa maraton. Jag vet, det är inte den mest unika av medelålders manssysslor. Men Harald – hårdrockare, expert på väldigt gamla böcker och politisk ut i vadmusklerna – uppfann Röda maran. Ett maratonlopp utmed tunnelbanans röda linje i Stockholm.
Det har gått några dagar sedan en pappa sköts ihjäl framför sin son på röda linjen. Jag sitter på en bakgata i Paris och läser en briljant ny roman som får mig att tänka på Haralds mara och den franska huvudstaden för 29 år sedan. Då bodde jag här och läste på dagstidningen Libérations förstasida om upplopp. Det var minnesvärt, för nyheten var egentligen inte en nyhet.
Upplopp i förorterna var så frekventa att när Mathieu Kassovitzs ”Medan vi faller” hade premiär i Cannes den våren kunde filmen ha spelats in samma dag. Vad som gjorde att just detta upplopp hamnade på förstasidan – ”över viket” som amerikanerna säger när något placerar sig över morgontidningens mittlinje – var att det hade skett i innerstaden. Slitna kvarter, men tillräckligt närliggande för att väcka panik i den franska borgerligheten.
Lokalbefolkning skrattar åt att skrytbygget förväntas tvätta bort det stigma området bär på.
Tre decennier senare iakttar jag samma gatas gentrifiering. Det finns fortfarande en kvartersbistro där Saint Omer-ölen kostar en spottstyver. Men den nya koreanska restaurangen är så fin att ett uppklätt par har med sig egna haklappar för att inte få gochujang på silket. Nu skriver Libération i stället om Paris ”nya geografi” – lyxhotell och en simhall i finsk furu byggs inför sommarens olympiad i en sjavig förort. Där trumfas mängden illegala invandrare bara av antalet fattiga. Hälften av barnen kan inte simma vid tio års ålder. Lokalbefolkningen skrattar åt att skrytbygget förväntas tvätta bort det stigma området bär på.
Till satsningarna hör att Paris tunnelbanenät ska knyta ihop sådana förorter och inte bara gå in till city – det ska ”rubba centrum-periferi-tanken”. Men med Andrew O’Hagans mästerliga roman ”Caledonian road” på bistrobordet tänker jag cyniskt att centrums silkesklädda mest vill slippa de perifera fattiglapparna.
”Caledonian road” är mentalt motstånd i en tid av fejklösningar. Olympiska simbassänger där barn inte kan simma. En konservativ kulturkanon när det pågår gängkrig och kultursidor som applåderar sina vänners dagböcker medan ungar skjuter varandra. Europeiska ”migrationspakter” fast folk dör på flykt. O’Hagan har skrivit en modern Dickens där titelns Islington-gata binder ihop gängmorden, kulturmedelklassen, flyktingarna och Londons förmögna. Men England blundar och ruttnar från huvudet.
Man känner, precis som i O´Hagans roman, hur staden och dess befolkning både hänger ihop och faller gemensamt
Kanske skulle jag inte greppa efter maratonhalmstrån om den svenska kulturen var ett jota så intressant som ”Caledonian road”. Men Röda maran gör att jag – som lever i ett av stadens outsatta områden – långsamt får röra mig på marken via Stockholms största klasskillnader. Från förorter som pappamordets Skärholmen med sin öppna droghandel genom ett Östermalm där samma gängsituation skulle ha inneburit militärinsatser och vidare till villaområden med skvalpande ryska oligarkpengar.
Man känner, precis som i O’Hagans roman, hur staden och dess befolkning både hänger ihop och faller gemensamt. Den segregerade ytan bryts inte ens ett ögonblick av uppmärksamhetskåta politiker – mordet på pappan var bestialiskt men är en händelse kopplad till en pågående vardagsröta. Det är så den ska behandlas, inte bara när den hamnar över viket i våra medier.
För den samhällstillit som fräts bort, den generation som växer upp i skräck, kommer inte att trollas bort av en olympisk bassäng i finsk furu om trettio år.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Östlunds svar får mig att tänka på förbjudna skrivmaskiner
LÄS MER:Ett halvår efter massakern är ingenting sig likt
LÄS MER:Kulturhatet har förvandlat landet till en ding ding värld
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Vill människor i city bara slippa se fattiglapparna?
26
1
23.04.2024
En av mina bästa vänner, vi kan kalla honom Harald, har börjat springa maraton. Jag vet, det är inte den mest unika av medelålders manssysslor. Men Harald – hårdrockare, expert på väldigt gamla böcker och politisk ut i vadmusklerna – uppfann Röda maran. Ett maratonlopp utmed tunnelbanans röda linje i Stockholm.
Det har gått några dagar sedan en pappa sköts ihjäl framför sin son på röda linjen. Jag sitter på en bakgata i Paris och läser en briljant ny roman som får mig att tänka på Haralds mara och den franska huvudstaden för 29 år sedan. Då bodde jag här och läste på dagstidningen Libérations förstasida om upplopp. Det var minnesvärt, för nyheten var egentligen inte en nyhet.
Upplopp i förorterna var så frekventa att när Mathieu Kassovitzs ”Medan vi faller” hade premiär i Cannes den våren kunde filmen ha spelats in samma dag. Vad som gjorde att just detta upplopp hamnade på förstasidan – ”över viket” som amerikanerna säger när något placerar sig över morgontidningens mittlinje – var att det hade skett i innerstaden. Slitna kvarter, men tillräckligt närliggande för att väcka........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
