Det var “kulturafton” på Djurgården; jag var anmäld som plus en och vi hade stretat oss genom dimman upp till ett av de vackra små husen på kullerstenarna bakom Gröna Lund.
Värdarna var svartklädda och satt på en liten scen ovanför oss: den nu 53-årige Per Schlingmann, och 66-årige Kjell A Nordström. Den senare blev känd runt sent 1990-tal med management-boken “Funky Business”, och Schlingmann var statssekreteraren hos Reinfeldt-regeringen som på den tiden också brukade beskrivas som “reklamguru” och “propagandaminister”.
Kvällens andra punkt på denna kulturafton var Lars Trägårdh — ordförande i regeringens nya projekt för att skapa en svensk “kulturkanon”. Själv fyller han 71 i år, och på ena lillfingret blänkte något som såg ut som en vapenring i guld. På fötterna bar han som vanligt träskor; ett stilval som uppmärksammats förr, ofta i kombination uppknäppt skjorta och en festlig scarf.
Stämningen var uppsluppen mellan de tre männen, och Trägårdh — som enligt sig själv halkade in på akademikerbanan på 1970-talet och mest verkat i USA sedan dess — berättade att han egentligen inte alls haft varken tid eller lust att ta på sig detta med en svensk kulturkanon.
Men det gick inte att säga nej till en personlig bön från statsministern. Eller “Ulf” som vi skulle förstå vem det var.
Och eftersom “Sverige befinner sig i kris” och svenskar inte längre vet vilka vi är och att Sverige håller på att slitas isär och han som medborgare är orolig tackade han till slut ja.
För det ska inte bli någon jävla “lista” på “godkända” böcker eller så. Inget sånt fyrkantigt.
Det långsamma statliga utredningsväsendet är en gammal svensk institution som har förändrats, fortsatte han. En sittande regering vill numera hinna få fram något matnyttigt innan de eventuellt blir utslängda från Rosenbad vid nästa val. Själv har han därför fått 18 månader på sig att leda arbetet med vad som är och ska utgöra stommen för svensk kultur.
Vad som är svenskt, helt enkelt. Och vem, kanske? (Mina ord, inte hans.)
En del “nervösa vänsterkulturmänniskor” har redan oroat sig över vad det kan tänkas bli av det hela, kommenterade Trägårdh. Han viftade bokstavligen bort det med handen i luften, till igenkännande skratt från församlingen.
För det ska inte bli någon jävla “lista” på “godkända” böcker eller så. Inget sånt fyrkantigt.
Här någonstans insåg jag att jag inte begrep själv vad en “kanon” är, och efter att diskret ha skrollat förbi bronskanoner och en rödhårig japansk mangafigur som heter “Kanon” så nöjde jag mig med definitionen “ett rättesnöre för kultur”.
Regeringen tycks vara av samma uppfattning. Enligt direktiv 2023:180 ingår i Trägårdhs uppdrag att “utse konst- och kulturområden” och “fastställa vilka kriterier som ska gälla”, samt “avgöra vilka verk som ska ingå”.
Så om det inte blir en lista… vad blir det då? Kunde det till och med bli performance-konst, undrade en i publiken. Åt detta fnittrade panelisterna på scenen stort. Man vet aldrig: inte omöjligt.
Vem är då denne Lars Trägårdh?
Efter de första 20 åren utomlands, där han bland annat förestod ett café, skriver han på sin egen hemsida att han kom “att åter vända blicken mot sitt gamla hemland Sverige. Ju mer han funderade på Sverige, desto besynnerligare framstod det i hans ögon. Vad som i hans ungdom varit normalt hade nu blivit avnaturaliserat.”
Trägårdh varnade tidigt för konsekvenserna av mångkultur, och har i stället argumenterat för att “nationalstatens roll” ska tas “på större allvar”. Ibland har han använt “ni”, och andra gånger talat om “vi”, när han i olika sammanhang definierat Sverige, svenskar och vad som är “svenskt”. Just nu är han gästprofessor vid Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala Universitet, vilket finansierats av Länsförsäkringars Forskningsfond.
Trägårdh — vars amerikanska avhandling i historia rörde svensk och tysk 1800-talskultur fram till 1930-talet — är alls ingen expert på kultur, anförtrodde han. Framför allt inte sånt han benämner “finkultur”. Men nu har han “fått en kommitté på halsen”.
Med dem vill han gå ut brett och söka influenser för sin nya kanon på olika håll.
Danmark har ju gjort en, till exempel. Trägårdh beskrev också ett innerligt möte med Prins Daniel på Haga, där prinsen talat om hur tacksamma nya svenskar varit när han deltagit vid medborgarskapsceremonin. Detta väckte tankar hos Trägårdh. Härnäst ska han också träffa den franske ambassadören för inspiration.
Per Schlingmann nickade intresserat. Han och Trägårdh har gjort business ihop förr.
Någon kanske minns Trägårdh från när han satt med i Moderaternas “Framtidskommission” under Reinfeldt-regeringen, runt tiden när PR-mannen Schlingmann slipade fram en alternativ historieskrivning av Sverige som ett land som ens aldrig varit socialdemokratiskt, som han själv slog fast då.
Men det kanske inte alls är meningen att den nya sortens svenskhet ens ska vara särskilt… svensk?
Schlingmann ville i stället etablera “Sverigebilden” av ett sedan länge borgerligt, individualistiskt land, med Trägårdhs nya version av nationalism. En artikel i Fokus 2011 av Claes Lönegård beskrev hur de två männen fann varandra:
“Nyckeln låg i Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen. Att Sverige i själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism. Schlingmann älskade det. Den nya bilden av Sverige.”
Det kom också att ligga till grund för Moderaternas idéprogram som då skrev att det fanns “typiskt svenska” värderingar.
Initiativet till en svensk kulturkanon framstår alltså som en helt naturlig förlängning av det arbete Per Schlingmann och Lars Trägårdh bedrev när de var yngre. Om än i mer skruvad form år 2024.
För sällan kan en så tydlig politisk och ideologisk beställning ha lagts av en regering — Svenska Akademien har till och med tackat nej till att ens befatta sig med projektet. Det som blev Trägårdhs kommitté är inte heller någon yvig debattklubb — där ingår nästan enbart uttalat konservativa ledamöter.
Jag kan känna igen mig i Lars Trägårdh, som vevar fram varje mening som den vore Bergspredikan, och vars språk sprutar av anglicismer.
För även jag får ibland lite feeling och tror mig veta mer och bättre om Sverige och svenskar. Det kan kännas så när man levt länge mellan de två helt väsensskilda världar och kulturer som Sverige och USA utgör. Om man då besitter den minsta observationsförmåga kan man glutta in och säga något lite von oben-fyndigt om svenskhet ibland, vilket brukar vara ganska tacksamt.
För finns det något härligare än när någon vill prata om varför vi blev som vi blev, och vad svenskar har gemensamt?
Men det kanske också borde stanna just där: i form av lite kåserande kulturtexter, som i lyckad form på sin höjd är retsamt träffande. Så kan vi träta vidare sen om vilka vi är och om vårt lite egna beteende och preferenser här uppe på fjällstationen. Och precis som med språk är det ett ständigt pågående samtal där man böjer och bänder och provar orden och till sin förtjusning bestämmer sig för att anamma och till och med hitta på nya.
Eller som med religion och religionsfriheten — det är privat och personligt och det står var och en fritt att göra vad man vill, eller inget alls. Det går utmärkt att plocka russinen ur kakan och ha russin i saffransbullarna.
Utifrån den vinkeln framstår det samtidigt som djupt o-svenskt att staten i form av en sittande regering går in och ska bestämma vad som är rätt och bra svensk kultur och inte.
Men det kanske inte alls är meningen att den nya sortens svenskhet ens ska vara särskilt… svensk?
Till journalisten Torbjörn Nilsson sade Trägårdh när han höll på med Framtidskommissionen att han själv “flytt” till USA från sitt hemland och att han inte saknade “någonting” med Sverige.
Enligt Trägårdh står Trägårdh helt fri. Han är oberoende och politiskt obunden och är inte det minsta bekymrad över att uppfattas som något annat.
Ulf Kristersson citerades av Maggie Strömberg i SvD nyligen när han landade i Washington för att skriva under Nato-pappren. När han först “blickade ut” över landningsbanan utbrast han: “Det här är verkligen att komma hem. Geografiskt. Värderingsmässigt. Känslomässigt.”
Är det helt uppenbart för alla vad Ulf Kristersson refererar till här? Exakt vilka amerikanska värderingar känns hemma för statsministern?
Menar han den betydligt bredare amerikanska yttrandefriheten, där alla ord och betydligt fler uttryck är tillåtna? Eller att förbjuda böcker? Är det Taylor Swift som får känslorna att rista genom kroppen när han kommer “hem” till USA? Eller är det när han åker fyrhjuling med bar överkropp genom Nevada-öknen?
Eller vänta.
Kan det vara det faktum att amerikansk — och kanske all annan — kultur är det som uppstår och lever och existerar och förändras varje dag, varje sekund, när människor bryts mot varandra och blandar sig och törnar ihop och nya föds och gamla dör och en hel bunt i mitten ser det som sin livsuppgift att vara fullständigt bananas?
Kan det vara det han menar?
Det kanske bara är detaljer som man inte ska hänga upp sig på.
Men såhär: om USA är hemma för beställaren av en svensk kulturkanon, vad har vi då att vänta?
När Lars Trägårdhs anförande var slut var det en annan detalj jag hängde upp mig på: att han vill framställa både sig själv och uppdraget med att ta fram en kulturkanon som något annat än ett stenhårt, tydligt och ogenerat politiskt och djupt ideologiskt projekt.
För varför inte bara säga som det är?
Statsministern, via regeringen, skriver att Trägårdh ska “skapa en öppen och inkluderande process vid framtagandet av en svensk kulturkanon där allmänheten ges möjlighet att komma med förslag”.
Så varsågod för lite allmänhet nu på direkten, tänkte jag.
Precis när Trägårdh skulle försöka dricka lite vatten gled jag in och presenterade mig med hela mitt namn och han hälsade trevligt tillbaka och sa att han uppskattar mina texter.
“Jag måste säga att jag är rätt o-pepp på ditt nya projekt”, inledde jag för att mjuka upp honom lite.
“O-pepp?” Han lutade sig framåt och upprepade det på sin egen dialekt.
En fin svensk tradition i mitt tycke, och något verkligt svenskt, fortsatte jag min rant, är det här med oberoende och opartiska tjänstemän och forskare. Det här med att allmänheten ska kunna ha förtroende för akademiker som experter. I statliga utredningar till exempel. Som han själv påpekat brukade vara något helt annat.
Så vad ser han sig själv som i det här sammanhanget?
Och hur kan det gagna demokratins fortlevnad och motverka politisk polarisering — om nu Sverige är i kris — när det är helt uppenbart att om regeringen byter färg vid nästa val så åker allt det här i papperskorgen? De kanske till och med ger sig på att göra sin egen kulturkanon? Till slut är all form av svensk kultur röd- eller blåmärkt — och hur lyckat blir det?
Det där sista tror jag inte att jag hann formulera riktigt innan han bröt ut i ljudliga protester.
Enligt Trägårdh står Trägårdh helt fri. Han är oberoende och politiskt obunden och är inte det minsta bekymrad över att uppfattas som något annat.
“Jag gör det här för att jag känner ett ansvar, som medborgare”, sade han.
Så stampade han lite med sin ena träsko i golvet.
Jenny Nordberg är journalist och författare.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:De ska jobba med Tidöpartiernas kulturkanon
LÄS MER:Min kulturkanon - kändisarnas eget val
LÄS MER:Vad ska vi ens med en kulturkanon till?
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Michael Kwet
visit website
