Inför höstens stundande presidentval i USA, jämte EU-valet nu i juni, kännetecknas vår nyhetsrapportering alltmer av en odemokratisk liberalism.
DN:s Peter Wolodarski markerade i sin söndagskolumn mot att media inte ska leka med tanken på Donald Trump som legitim presidentkandidat. Likt president Putin i Ryssland ska Trump i stället förstås som en fiende till den amerikanska demokratin.
Följer vi resonemanget ska detsamma sägas om nationalpopulistiska ledare i Europa: Geert Wilders i Nederländerna, Marine Le Pen i Frankrike, Giorgia Meloni i Italien, Viktor Orbán i Ungern, och Jimmie Åkesson i Sverige.
Wolodarskis krönika ekar mycket av den kritik som de senaste veckorna framförts av andra liberala, progressiva, debattörer från den utökade DN-sfären: alla försök att förstå sympatier för nationalpopulister är liktydigt med att stödja dessa. Framförallt är det populisternas föreställning om en djupstat som retar dagens liberaler.
Djupstaten innefattar inte enbart byråkrater i statliga organ och rättsväsendet, utan även högskolevärldens akademiker såväl som journalistkåren vid etablerade mediehus. Den liberala värdegrundsgemenskapen gör att dessa människor lika gärna hade kunnat arbeta inom en och samma organisation, vilket blir påtagligt först när någon inte delar värdegrunden.
Liberalismen beskrivs därför som låst i en kamp mellan gott och ont.
Att djupstatsmänniskor cancellerar sina meningsmotståndare är, har vi fått lära oss, fejknyheter – en konservativ konspirationsteori importerad ifrån USA. Men samtidigt, om en sådan cancelkultur skulle förekomma i Sverige, så vore den önskvärd – en form av social hygien (DN Wikforss; DN Magnusson), eller vad som beskrivits som en sorts politisk gränshållning (SR, 2023).
Föga överraskande är det snarare så att svenska liberaler importerat dessa resonemang från amerikanska kollegor för att förstå såväl sig själva som sina ideologiska motståndare. Liberalismen beskrivs därför som låst i en kamp mellan gott och ont. Sanning mot falskhet. Team Tillit vs Team Fruktan.
Alternativet till denna svartvita kamp är i stället en sorts intressepolitik som förhandlar fram kompromisser och samexistens mellan vad som i övrigt är bittra politiska fiender.
Utifrån den progressiva världsåskådningen, emellertid, finns endast framsteget eller undergången. Och därför är det senaste presidentvalet, för att parafrasera Wolodarski, även alltid det sista presidentvalet.
Samhällsvetarna Greg Lukianoff och Rikki Schlott beskriver i ”Cancelling the American Mind” (2023) hur liberalers benägenhet att hänge sig åt svartvita samtidsberättelser mynnar ur behovet att rentvå den kognitiva dissonans som följer av att under flera års tid ha agerat alltmer odemokratiskt.
När Trump valdes till president 2016, och jag själv arbetade i den liberala universitetsmiljön vid MIT och Harvard, reagerade kollegor och studenter med ett slags kollektivt allergiutslag. I stället för att debattera intellektuella motståndare skulle sådana nu aktivt deplattformeras.
Målet är inte som tidigare att uppgå i majoritetssamhället utan att säkerställa rättigheter i egenskap av att man är, och förblir, en minoritet.
En följd av detta är att den ideologiska mångfalden vid amerikanska lärosäten i dag har minskat. Harvard kommer exempelvis sist i nationella universitetsmätningar för åsikts- och yttrandefrihet. Där det 2016 gick tolv liberala akademiker på en konservativ så har den ration i dag mer än fördubblats, och är inom vissa ämnen total.
Vad Trump än varit för har liberala institutioner varit mot. Och följden blev en rad skandaler där såväl forskningsinitiativ som mediebevakning och statlig verksamhet konsekvent och okritiskt tog sida mot honom.
Här bör nämnas mediehusens tystande av New York Post:s reportage – under valrörelsens slutspurt – angående en dator tillhörande Hunter Biden. Datorn visade sig innehålla känslig information om dåvarande presidentkandidat Joe Bidens affärsuppgörelser med ukrainska bolag.
Såväl amerikanska säkerhetsmyndigheter som medieplattformar, exempelvis Twitter före Elon Musks förvärv, svarade med att censurera och baktala New York Post:s rapportering i frågan. Först månader efter valet erkände man att nyheten stämde, det var sant och inte fejk.
Till fejknyheter hör däremot påståendet att Trump var en sorts rysk agent som konspirerade med Putin för att vinna valet 2016. Dessa reportage – som belönades med Pulitzerpris men i efterhand visade sig bygga på rykten – synliggör ett hycklande önsketänkande hos liberala institutioner.
Det hela rimmar illa med mediehusens självuppfattning som beskyddare av sanning och motståndare till fejk: ”democracy dies in darkness” (The Washington Post); ”trust your source” (Wall Street Journal); “truth” (New York Times); och här i Sverige, “för en upplyst värld” (DN).
Tabuämnen i det liberal samhället går alltså på tvärs emot vad ett växande folkflertal upplever sig vilja prata om, men inte tillåter sig.
Vad är relevansen av detta för oss i Sverige? Jo, ESO-utredningen om svenskars benägenhet till självcensur, baserad på SOM-undersökningar och författad av statsvetaren Sten Widmalm med flera, visar att över hälften av svenska medborgare uppger att de censurerar sig kring politiskt känsliga ämnen. Framför allt om “invandring och integration”, “politisk eller religiös extremism”, ”religion“, “jämställdhet, likabehandling, och HBTQ-rättigheter”).
På detta vis speglar utvecklingen här hemma densamma i USA, där de senaste årens undersökningar visar liknande utbredd självcensur bland den amerikanska befolkningen.
Självcensur sammanfaller således med vad statsvetaren Eric Kauffman identifierat som “tabuämnen” inom den liberala samhällsdebatten. Och medan varje samhällsordning kan sägas bära på tabun så har dagens liberalism skiftat från breda medborgarrörelser, exempelvis för kvinnor och icke-vita, till att i stället fokusera på särartsfrågor.
Målet är inte som tidigare att uppgå i majoritetssamhället utan att säkerställa rättigheter i egenskap av att man är, och förblir, en minoritet.
I stället för att möjliggöra debatt om kulturella tabun så ägnar sig liberala opinionsbildare åt att misstänkliggöra dess kritiker.
Tabuämnen i det liberala samhället går alltså på tvärs emot vad ett växande folkflertal upplever sig vilja prata om, men inte tillåter sig. Och i stället för att möjliggöra debatt om kulturella tabun så ägnar sig liberala opinionsbildare åt att misstänkliggöra dess kritiker.
I grunden finns här en oförmåga bland liberaler att föreställa sig alternativ till sin eget samhällsvision, sina egna samlande berättelser, och sin egen institutionella makt. Det är en delförklaring till varför Trump inte bara varit republikanska väljares självklara kandidat i presidentvalet, utan även varför han bland gemene amerikan är ett verkligt alternativ till Demokraternas, och liberalismens, politiska projekt.
Johan Gärdebo är historiker vid Uppsala universitet, research fellow vid University of Cambridge samt fri skribent.
Läs mer av Johan Gärdebo:
LÄS MER:Sabaton förtjänar folkbildningspriset
LÄS MER:Universitets uppgift är att främja fritt tänkande
LÄS MER:Högskolan ska inte bedriva identitetspolitisk aktivism
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
visit website
