Att skapa en verkningsfull dialog mellan modernismen och den klassiska traditionen har blivit något av den kanadensiska sångerskan och dirigenten Barbara Hannigans specialitet. Så hamnar Igor Stravinskij och Joseph Haydn i samma rum, och där förs ett kontinuerligt samtal om musikens innebörder. Om form och rytm, människa och minne.
Hannigans många gästspel i Göteborg har gång på gång visat hennes sällsynta förmåga att sätta samman intressanta och utmanande konsertprogram. Den gångna veckans båda framträdanden, dels med Symfonikerna, dels i ett kammarmusikprogram i Stenhammarsalen, utgör inget undantag.
Konserterna är slutsålda sedan länge. Att Hannigan lyckas med något sådant, i programval som är allt annat än publikfriande, är en bragd i sig. Men det berättar också något viktigt om hennes kommunikativa kvaliteter och mission att göra den modernistiska musiken tillgänglig, talande, mänskligt angelägen.
Under orkesterkonserten handlar det om stycken som Stravinskijs Oktett för blåsare och Benjamin Brittens sångcykel byggd på Arthur Rimbauds diktsamling ”Les Illuminations”. Musiken kommunicerar på ett sakligt vis om komplicerade sammanhang och historiska förskjutningar, i skuggan av 1900-talets katastrofer. Det är otroligt fint framfört.
Musiken talar på ett existentiellt vis, rätt genom tiden
Kammarmusikkonserten inleds med att Barbara Hannigan ger en kort introduktion till den konstnärliga kontexten. Två av verken har tidigare aldrig framförts i Göteborgs konserthus, Paul Hindemiths sångsvit ”Des Todes Tod” för sopran, två viola och två celli från 1922 och Arnold Schönbergs andra stråkkvartett från 1908, med sopranstämma i de två sista satserna.
Det är onekligen speciellt att vara med om. Musiken talar på ett existentiellt vis, rätt genom tiden, och en direktkontakt upprättas med det expressionistiska tonspråkets känsloladdningar. De gamla ordningarna skakar. De nya, experimentella uttrycken förmedlar en värld full av hål och motsägelsefulla erfarenheter.
Och mitt i alltihop gömmer sig Haydns klassicism. Under orkesterkonserten spelas Haydns sista symfoni, nummer 104. Ett av verken i Stenhammarsalen är den amerikanska tonsättaren Caroline Shaws kammarmusikstycke ”Entr’acte” från 2011, som bygger på en dialog med menuettsatsen i Haydns stråkkvartett opus 77, nr 2.
När exempelvis Stravinskij och Haydn placeras intill varandra, går det att höra hur de båda tonsättarna arbetar med tystnaden för att förskjuta balanspunkterna. Haydn blir något helt annat än en tryggt placerad historisk kunskap. Tonerna levandegörs, flyttar på sig, fylls med oberäknelighet och förvåning. Att det blir så har definitivt med Barbara Hannigans smittande entusiasm att göra. Men hon kompromissar inte med det konstnärliga innehållet.
Det gäller även Brittens ”Les Illuminations”, där Hannigan fångar såväl det precisa klangtänkandet som de hallucinatoriska vridningarna. Det poetiskt visionära blir en fråga om detaljfokusering. De enskilda ögonblicken lyser på ett transparent vis, i överlagringar av det glasklara och det impressionistiskt disiga.
I den avslutande Hindemithsången får de ensliga violatonerna bråddjupen att öppna sig
Med det som berör starkast under dessa konserter, och det med en närmast chockerande uttryckskraft, är de båda Hindemith- och Schönbergstyckena. Här får Barbara Hannigan, tillsammans med de sex stråkmusikerna – Justyna Jara, Terje Skomedal violin, Tuula Fleivik Nurmo, Per Högberg viola, Claes Gunnarsson, Jun Sasaki cello – fram musikens paradoxala skiftningar, mellan in- och utsidor, framrusande rytmer och plötslig stillhet.
I den avslutande Hindemithsången får de ensliga violatonerna bråddjupen att öppna sig. Nästan ingenting, och ändå en påfallande komplexitet.
I Schönbergkvartetten blir föraningarna om den kommande tiden – ”Ich fühle luft von anderem planeten” – en sorts samtidskarusell som snurrar allt snabbare. Barbara Hannigan fångar virrvarret av känslotillstånd, brytningarna mellan ironisk eufori och skyddslös utsatthet, och hon gör det med en skrämmande precision i de enskilda ögonblicken. Det är närmast ofattbart att denna musik har mer än 100 år på nacken. Den låter på en gång utopisk och högst aktuell.
Att få höra en modernistisk klassiker som Schönbergs emblematiska kvartett på ett så drabbande vis, som om musiken framfördes för första gången, är naturligtvis en gåva och den betyder mycket för Göteborg. Den visar om inte annat att myten om den modernistiska musikens obegriplighet är just en myt. När publiken får chansen kan den ta till sig de mest skilda uttryck, även sådana som ansetts svårtillgängliga. Det handlar i grunden om nyfikenhet och ett allvar i det konstnärliga uppsåtet. Finns det genuina skapandet där, möjliggörs också kommunikationen med publiken. Det är verkligen något stort, det som Barbara Hannigan ägnar sig åt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Goldbergvariationerna med Vikingur Ólafsson
LÄS MER:Recension: GSO ger Sjostakovitjs elva – Konserthuset
LÄS MER:Recension: Göteborgs symfoniker mfl: ”Fire in my mouth”, Konserthuset, fredag
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Göteborgs Symfoniker
Dirigent och sångsolist Barbara Hannigan
Violin: Justyna Jara och Terje Skomedal. Viola: Tuula Fleivik Nurmo och Per Högberg. Cello: Claes Gunnarsson och Jun Sasaki
Göteborgs konserthus 7 mars, Stenhammarsalen 10 mars
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
visit website
