Det finns få människor jag hellre lyssnar på än skådespelaren Ewa Fröling.
Den som hört henne i Söndagsintervjun i P1 eller såg henne i ”Stjärnorna på slottet” vet vad jag talar om. Inte bara en karismatisk skådespelare, utan också en otrolig berättare – drastisk, sylvass i skallen, rolig. Men kanske framför allt: vig i det språkliga, med minst sju oväntade metaforer i bakfickan.
Och så självironin. Den som ofta mejslas fram i en människa som beträtt livets alla helveten och lyckats komma ut på andra sidan med en klarare blick.
Åtminstone är det sådan hon framstår som författare. Fröling har tidigare skrivit två självbiografiska böcker, närmast punktromaner, båda förvånansvärt roliga. I synnerhet som de handlar om avgörande skeenden i hennes liv, perioder där marken skälvt under fötterna. I den första ”Moder Liv” skildrade hon tillvaron i skuggan av en cancerdiagnos, i uppföljaren ”Att störa ett väsen” tiden på psykiatrisk klinik.
Men det som främst slår mig när jag nu läser den avslutande delen i trilogin, ”En stare i fickan”, är hur ansträngningslös Frölings känsla för sarkasmer är.
Som i avsnittet där ett överårigt kulturslem bjuder hem henne och hoppas på vissa gentjänster i samband med ett filmprojekt: ”I det ögonblicket står han i dörrhålet med ett spritglas./ Ska antagligen sövas./ Hej kul å se dig gumman./ … gumman. JAG. Helt fel.”
För att först alldeles för sent inse att man gått i ytterligare en fälla och blivit gisslan hos ännu ett av alla as
Nej, någon ”gumman” framstår inte Fröling som i vare sig ”En stare i fickan” eller ”Moder Liv” och ”Att störa ett väsen”. Vreden mot det och dem som hållit henne tillbaka är för stor. För här tar hon till slut bladet från munnen och berättar om sina destruktiva förhållanden och ofta fysiskt våldsamma män.
Det formmässigt intressanta är att det sker i ett associativt flöde, att kronologin upplöses och sveps med i den rasande medvetandeströmmen. Kanske är det det enda vettiga sättet att skriva om trauman. Att låta åratal av förnedring och våld, övergrepp och hot, uppgå i ett enda nu, som vore det lönlöst att skilja de olika händelserna från varandra.
Men även om ”En stare i fickan” i allra högsta grad skildrar kvinnoliv i en könsmaktsordning finns där samtidigt en befriande avsaknad av högtidligt förkunnade ärenden, eller anvisningar till senare års medvetandegörande rörelser som metoo och #tystnadtagning.
Ordflödet må alltså låta som något som skulle kunna falla ur Medeas mun, samtidigt finns här ett intresse för komplexitet. Som skildringarna av ruset i att tappa kontrollen, att låta sig föras dit slumpen tar berättarjaget.
För att först alldeles för sent inse att man gått i ytterligare en fälla och blivit gisslan hos ännu ett av alla as:
”Hon förklarar sin kärlek till honom och säger:/ Du får vara hårdhänt bara jag får stanna hos dig./ JAG FÖLJER EFTER DÖDA MIG OM DU VILL!/ JAG FALLER GÄRNA FÖR DIG EN GÅNG TILL!/ En verklighetens tillvaro gång efter annan.”
Emellanåt får denna pendling mellan förlorade illusioner, livssorg och vrede drag av gammal hederlig ninjafeminism från 90-talet, den sortens hämndfantasier som fylkades i romaner som Helen Zahavis ”Dirty weekend”, och filmer som ”Thelma och Louise”.
Som när Fröling beskriver vad hon tänker om en av alla sina grisar till man:
”Jag som inte dricker och ser klart blev utnyttjad och kränkt av ett svin på fyra ben./ Till jul sitter han fast på ett spett med ett rött äpple i munnen.”
Så där låter någon som man inte vill sluta lyssna på. Jag hoppas bara att hon fortsätter skriva på andra sidan trilogin.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Kanske är Larry David den siste kulturradikalen
LÄS MER:Tjechovs storhet kan inte överdrivas
LÄS MER:Svenskar älskar att gotta sig åt ensamma människor
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Ewa Frölings sätt att skildra trauma är det enda vettiga
13
25
14.04.2024
Det finns få människor jag hellre lyssnar på än skådespelaren Ewa Fröling.
Den som hört henne i Söndagsintervjun i P1 eller såg henne i ”Stjärnorna på slottet” vet vad jag talar om. Inte bara en karismatisk skådespelare, utan också en otrolig berättare – drastisk, sylvass i skallen, rolig. Men kanske framför allt: vig i det språkliga, med minst sju oväntade metaforer i bakfickan.
Och så självironin. Den som ofta mejslas fram i en människa som beträtt livets alla helveten och lyckats komma ut på andra sidan med en klarare blick.
Åtminstone är det sådan hon framstår som författare. Fröling har tidigare skrivit två självbiografiska böcker, närmast punktromaner, båda förvånansvärt roliga. I synnerhet som de handlar om avgörande skeenden i hennes liv, perioder där marken skälvt under fötterna. I den första ”Moder Liv” skildrade hon tillvaron i skuggan av en cancerdiagnos, i uppföljaren ”Att störa ett väsen” tiden på psykiatrisk klinik.
Men det som främst slår mig när jag nu läser den avslutande delen i trilogin, ”En........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
