”Han har en skrivmaskin – och det har inte du.”
Så lyder en av de så kallade svanarnas varning till en av sina väninnor i tv-serien ”Feud: Capote vs the swans” – dramatiseringen av en av den moderna litteraturhistoriens märkligaste fejder.
I decennier umgicks den amerikanska författaren Truman Capote med några av New York-societetens mest omsusade kvinnor, de så kallade ”the swans”. Flera av dem lyxhustrur till några av USA:s tyngsta makthavare, ofta i rätt olyckliga äktenskap.
Capote tröstade dem mellan de olika makarnas otrohetshistorier, utgjorde ett lyssnande öra, klappade på dem.
Och satte sig sedan vid skrivmaskinen och matade in varenda liten skitig detalj i sitt stora och oavslutade romanprojekt ”Answered prayers”.
När svanarna förstod vad som var på gång var det för sent. Vana vid inflytande, men nu fullkomligt maktlösa, såg de sina livsberättelser förvandlade till foder för en skandalhungrig läsande allmänhet. Capote hade, vilket inskärps i just citatet om skrivmaskinen, nu både överhanden och formuleringsförmågan. I ett kort ögonblick upphävdes själva den sociala hierarkin.
En liknande litterär skandal i Sverige har historiskt sett varit svår att tänka sig, åtminstone ingen som så förslaget petar på kapitalistiska varbölder som materialism och inflytande, makt och fåfänga.
Skildringen är ju så uppenbart filtrerad genom en hämndlysten vuxen författares temperament
De motsvarigheter vi trots allt haft känns i dag rätt fadda. Att 2024 läsa Jan Myrdals ökända ”Barndom”, där författaren anses ta heder och ära av sina berömda och uppburna föräldrar, är till exempel en närmast förbryllande upplevelse.
Visst är han sträng mot mams och paps. Och visst skildras framför allt modern Alva Myrdal som en kall karriärist och lite avstängd person. Men med risk för att låta empatistörd: SÅ farligt var det väl ändå inte?
Skildringen är ju så uppenbart filtrerad genom en försmådd och bortskämd sons temperament att den är svår att helt ta på allvar. Man kanske inte skulle önska Gunnar och Alva Myrdal en liknande litterär skandal på den här sidan ”Myggor och tigrar”, ”En dramatikers dagbok” och ”Felicia försvann”, men något säger mig att både deras och allmänhetens reaktioner hade varit betydligt mer blygsamma i dag.
Det har naturligtvis delvis med offentlighetens förändrade förutsättningar att göra, i dag är var och en sin egen publicist i den uppluckrade gränsen mellan de privata och offentliga rummen på sociala medier, och där skandalerna och karaktärsmorden står som spön i backen.
Där är vi många som ibland gör övertramp. Ett förfluget skämt, som man själv tror omöjligen kan missuppfattas eftersom det ingår i ett kackligt sammanhang, i en raljant kontext, kan såra på djupet. (Hände mig alldeles nyligen. En svensk artist tog illa vid sig av en tweet jag skrivit – personen har fått en förbehållslös ursäkt.)
Det som dock gör Truman Capotes ”Answered prayers” intressant är att den är så kallhamrad. Författarens attentat mot societeten är aldrig förfluget, utan alltigenom medvetet, skoningslöst och sker på estetisk grund.
Svanarna är just hans studieobjekt, abstrakta gestalter som han suger stoff ur till sin nya roman
Förvisso älskar Capote att röra sig i elitskikten, att befinna sig i den absoluta mitten, och förvisso tycks han också älska de vänner han faktiskt får där. Som den på en gång kyliga och hudlösa Babe Paley, bedragen av sin man, men ständigt stärkt och tröstad av sin goda vän Capote.
Samtidigt är han konsten och författaruppdraget trogen. Svanarna är just hans studieobjekt, abstrakta gestalter som han suger stoff ur till sin nya roman, och han skulle aldrig tveka att ställa ut dem inför allmänhetens beskådan så fort han är klar med dem.
Som i den ödesdigra publiceringen av kapitlet ”La cote basque” i tidskriften Esquire 1975, själva upprinnelsen till den fejd som skildras i serien, och där han i ytterst lätt maskerad form hänger ut en av sina dambekanta som kallblodig mördare. En kvinna som i sin tur tar livet av sig strax före publiceringen.
Det finns esteticerande cyniker som skulle hävda att det hade varit värt det, så länge det resulterat i stor litteratur. Men om det rent litterära skimret kring Jan Myrdals ”Barndom” i viss mån fortfarande består – det finns massor att kritisera Myrdal för både som ideolog och intellektuell, men skriva kunde han onekligen – är ”Answered prayers” i dag en helt glanslös, närmast sjaskig, historia.
Ur ett rent konstnärligt perspektiv ter den sig mest som en svamlig och illasinnad skröna som haltar runt mellan sina olika litterära poser, i princip helt ointressant utanför både sin tillkomsttid och den ankdamm där societetens vackra svanar simmade runt.
Jag börjar misstänka att den verkligt lyckosamma konsekvensen av det hela i så fall skulle vara ”Feud: Capote vs The swans”. För de två första avsnitten är alldeles lysande, lika påkostade som välspelade och melankoliska. Håll särskilt ögonen på Tom Hollanders Capote – i honom ryms hela tragedin om att vilja höra till, men ständigt upptäcka att man inte gör det.
Fotnot. ”Feud: Capote vs The swans” streamas just nu på HBO Max.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Att sitta i en publik har aldrig känts viktigare
LÄS MER:Sista anteckningen i Danius dagbok är ett knytnävsslag
LÄS MER:Sedan spöken äntrade deckarna har vi levt i ett helvete
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
visit website
