Häromdagen promenerade jag någonstans i Linnéstaden och blev plötsligt blev fikasugen. Det ena brukar föranleda det andra. Vid fysisk aktivitet vill jag efter en stund helst sluta med det och ta en kopp kaffe. Vilket visade sig vara nästan omöjligt. Hade jag velat äta hamburgare och dricka öl skulle det ha varit en annan femma. Sådant serverades, kändes det som, var hundrade meter. Medan det koffein- och budapeststubbe-stora hålet i min själ växte sig större ökade jag, med viss desperation, takten. Men det var kört. Allt den här staden kunde erbjuda inom rimligt gångavstånd var öl. Och gym. Sådana fanns i vartannat gathörn. Hamburgare och hantlar. Två ytterligheter. Vid närmare eftertanke ännu ett (glimrande originellt, om jag får säga det själv) exempel på vårt polariserade samhälle.
Hur vet man att havssaltet de verkar så malliga över inte innehåller hudavlagringar från någon rå torsk?
Det sägs att man ska lyssna på sin kropp. Förutom när den säger att den behöver lite socker, fett och koffein för då säger samhället att ens kropp mest ska hålla käft. Lyfta skrot går bra. Bli full går också bra. Fika? Sådant där får du göra hemma under täcket med persiennerna nerdragna med enbart skammen som sällskap. Det är bara att konstatera att mellan träningsfanatikernas moraliska övertag och köttätande suputers tuffhetspoäng har vi gottegrisar hamnat i kläm.
Jag fortsatte. Det kändes som om själva gatorna tittade på mig med dömande blick och mun snörpt i missnöje. Jag bara väntade på att crossfittarna och fylltrattarna skulle göra gemensam sak, sticka ut huvudena genom dörrarna på sina respektive etablissemang och med en röst hojta ”Kakor är för barn och gamla tanter. En riktig karl ska äta kött, ha skitstora armar och dricka öl. Du hör inte hemma här!”
Hasande fram meter efter fruktlös meter, samtidigt som en dallrande punchrulle tornade upp sig för mitt inre, fick jag plötsligt syn något som liknade ett café. Halleluja! Men vid närmare inspektion såg ju det där på disken ut att vara tillverkat av råg och grus. Hur vet man att havssaltet de verkar så malliga över inte innehåller hudavlagringar från någon rå torsk? Varför heter saker frozen caramel och frappuchino dream och annat som får mig att tänka på travhästnamn? Till slut nöjde jag mig med att gå in en glorifierad tobaksaffär som förr i tiden utmärkte sig genom att vara öppen mellan klockan sju och elva och köpte en Japp som slukades på bussen hem. Någonstans i skåpen har jag säkert kaffe också. Chokladbiten hade en eftersmak av besvikelse. Man kan ju inte glo på folk och uppleva pulserande stadsliv mellan fyra väggar.
Det har inte alltid varit så här. För 25 år sedan var jag och en kompis ute och promenerade när kaffesug uppstod. ”Vad synd att vi är i Göteborg i allmänhet och på Vasagatan i synnerhet där det inte finns några caféer” sa jag ironiskt. För det var ju tvärtom. Men det var innan alla fik skaffade alkoholrättigheter och alla skivaffärer förvandlades till träningslokaler.
Jag hör ofta att ”vi måste bevara sunkhaken.”
Nej tack, inte för min del. Visst, du får gärna gå dit och lajva hamnarbetare men själv fick jag redan när jag bodde på Hönö nog av ställen där personalen gick på kryckor och det fanns en påtaglig risk att ens obevakade öl skulle svepas av ett råskinn. Är jag den ende som vill ”bevara sunkcaféerna?” Där man kan få en kopp kaffe och en kanelbulle utan att behöva ta SMS-lån först. Där man kan bläddra i ett nummer av ”Röster i Radio/TV” som inte är en ironisk inredningsdetalj utan för att någon genuint glömde den där i början på 80-talet. Innan ägarna får vittring på de goa alkis/hurtbullepengarna och bygger om.
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Det finns inga riktiga kaféer i Göteborg
9
1
20.03.2024
Häromdagen promenerade jag någonstans i Linnéstaden och blev plötsligt blev fikasugen. Det ena brukar föranleda det andra. Vid fysisk aktivitet vill jag efter en stund helst sluta med det och ta en kopp kaffe. Vilket visade sig vara nästan omöjligt. Hade jag velat äta hamburgare och dricka öl skulle det ha varit en annan femma. Sådant serverades, kändes det som, var hundrade meter. Medan det koffein- och budapeststubbe-stora hålet i min själ växte sig större ökade jag, med viss desperation, takten. Men det var kört. Allt den här staden kunde erbjuda inom rimligt gångavstånd var öl. Och gym. Sådana fanns i vartannat gathörn. Hamburgare och hantlar. Två ytterligheter. Vid närmare eftertanke ännu ett (glimrande originellt, om jag får säga det själv) exempel på vårt polariserade samhälle.
Hur vet man att havssaltet de verkar så malliga över inte innehåller hudavlagringar från någon rå torsk?
Det sägs att man ska lyssna på sin kropp. Förutom när den säger att den........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
