Jag satt på den solvarma knallen, lutade mig lite lätt mot fyren. Andades in, andades ut. Hjärtat gjorde ju ändå en dubbelvolt när vi mötte den där snabba styrpulpetaren helt nyss. Föraren hade käckt vindrufs i håret, svarta solglasögon och gjorde en plötslig Andrea Doriagir framför stäven på vår Vindö 22. Precis där det var som allra smalast vid stångmärket efter färjan.
Men nu gick pulsen ner. I hamnbassängen framför mig hade tiden tagit en paus. Här såg jag ett harmoniskt Bohuslän från 1950-talet med traditionella bruksbåtar vid bryggorna. Det var julle, Bohuseka, snipa, jakt, vässing, kåg och garnbåt som låg här på Bassholmen, ön i Strömmarna. Själva hjärtpunkten för det klinkbyggda träbåtsarvet i Sverige, kärleksfullt vårdat av Föreningen Allmogebåtar.
En kvinna bredde ut trasmattor på bryggan. Hon hade blå snickarbyxor med knäskydd, vit keps och T-shirt med Föreningens logga. Kändes som rätt person att fråga för att få veta något om fyren här i hamninloppet.
– Fyren undrar du? Ja, den hette ju Plogjärnet tidigare och stod en bit innanför Väderöbod. Men nu måste jag få ner trasmattorna i kågen så det blir skydd mot solen. Trasmattor passar ju bäst i båten!
Trasmattor i båten. Ni minns säkert scenen i ”SOS - En segelsällskapsresa”, Lasse Åbergs milda drift med klantigt båtfolk, dryga kappseglare med tung guldklocka och ljusskygg business i havsbandet med bygglov och strandtomter.
De ljussätter landskapet, är fulla av mening och betydelse och när ryktet går om att en gammal fyr ska försvinna händer något.
Den nyblivna seglarhustrun (alltid i rosa träningsoverall) lägger ut en trasmatta i ruffen på familjens Maxi Fenix ”för att få lite fint på golvet” innan seglatsen börjar i midsommartid. Då säger nyblivna seglarkaptenen (alltid i ljusblå träningsoverall) myndigt:
– Trasmattor är inte båtmässigt!
Bassholmens hamnfyr, GP:s nya månadsfyr, har alltså stått på Plogjärnet, en holme på Väderöfjorden. ”Plogjärnet” heter också den Southamptonbyggda katamaranen som kör besökare ut till Väderöarna. Jag har åkt med ”Plogjärnet” från Väderö Storö i 17 meter i sekunden och det var en stadig tur in mot Fjällbacka och Hamburgsund. En svart RIB-båt med passagerare i goggles lämnade Väderöarna samtidigt, men vände en bit utanför hamnen i den brytande sjön.
Kanske var fyren på Plogjärnet förbrukad där ute på fjorden, skulle skrotas? Men fyrar väcker ju nyfikenhet, respekt. De ljussätter landskapet, är fulla av mening och betydelse och när ryktet går om att en gammal fyr ska försvinna händer något.
Lokalsamhället vaknar. Det kan vara en båtklubb, en bryggförening, ett museum. En hamnprofil, en avgångsklass från Sjöbefälsskolan på Chalmers eller helt enkelt en syförening som tar hand om en gammal fyr. Under Världens gångs fyrspaning har vi stött på ett tiotal fyrar i en finurlig flyttkarusell som skapar nya möten, nytt sammanhang.
Det har varit lufttransporter, fartygsdäck, lastbilsflak, gaffeltruckar. Och jag blir lika upprymd varje gång jag ser en utdömd fyr få nytt liv, på en ny plats. Här är några flyttande fyrar, fler kommer att dyka upp på Världens gång-sidan i sommar.
Skålholmen på Väderöfjorden, en bra plats för en fyr som tändes i juni 1935. Efter sjuttiofem salta år på holmen blev det en ny kur i plast, den gamla togs in till verkstaden på Fridhems Varv i Lysekil för blästring och ommålning. Upp på lastbil med kran sen, iväg till Ulebergshamn och Syföreningen Ljus som en gång sydde ihop till arton gatlyktor i det mörka stenhuggarsamhället. Ljuset heter fyren idag och sköts om av Syföreningen.
Redan 1884 satte Kungliga Lotsstyrelsen upp två hiskeliga bockfyrar på Sotens Svartskär som stod kvar ända till 1914 då en järnfyr kom på plats. Det rostar ju svårt härute och i början 1980-talet blev det en modern plastkur med aluminiumtopp. Men den gamla fyren på Sotens Svartskär hamnade inte på skroten.
– Nej, nej, berättade Hamburgsundsbon Bosse Levin för mig nere i hamnen vid färjeläget. Det var ju Stellan på Nolhåtten som fick fyren förstår du och han ville haft den här i rännan, precis vid sin turbåt. Men färjepersonalen sa nej och nu hamnade den uppe på Harbour House istället.
Den här fyrflytten liknar såklart inte de andra, men proveniensen gör att den ändå kom med i vår lista. Taggiga, spetsiga Klövskär utanför Sote Bonde var egentligen en helt omöjlig plats för en fyr. ”Huset är beläget ungefär som om du ställde en butelj på Pappas trekantiga hatt” skriver fyrmästare Carl-Gunnar Taube i ett brev till sin syster Esther, lärare i franska och matte vid Rudebecks i Göteborg.
Fyrlyktan var monterad i en utbyggnad på taket av fyrmästarhuset, en vanlig modell när Kungliga Lotsverket skulle sätta upp fyrar på trånga platser. Vill man se den lustiga kombinationen av bostadshus med fyr på taket kan man ta en titt på Böttö i Göteborgs hamninlopp. Eller segla till fyren Svangen strax söder om Kosterfjorden.
1936 monterades Klövskär ner och sattes upp igen i fyrbyn på Hållö. När jag såg Klövskärs fyrhus på Hållö senast tyckte jag det bra synd att man inte också behållit den lilla fyrutbyggnaden på taket, det hade ju gjort den taubska familjehistorien än mer komplett.
Den som nu ändå är lite nyfiken på hur ett minihus med fyra gavlar och fyra tak ser ut kan ju bara ta en promenad utåt Långedrag till. I en uppvuxen trädgård står just ett sådant lustigt hus i ett hörn på tomten, bra som lusthus eller förvaring av Grythyttans trädgårdsmöbler förstås. Men också bästa lyktplatsen på ett fyrmästartak på omöjliga Klövskär.
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Fyrarnas eviga långdans längs västkusten
10
1
18.04.2024
Jag satt på den solvarma knallen, lutade mig lite lätt mot fyren. Andades in, andades ut. Hjärtat gjorde ju ändå en dubbelvolt när vi mötte den där snabba styrpulpetaren helt nyss. Föraren hade käckt vindrufs i håret, svarta solglasögon och gjorde en plötslig Andrea Doriagir framför stäven på vår Vindö 22. Precis där det var som allra smalast vid stångmärket efter färjan.
Men nu gick pulsen ner. I hamnbassängen framför mig hade tiden tagit en paus. Här såg jag ett harmoniskt Bohuslän från 1950-talet med traditionella bruksbåtar vid bryggorna. Det var julle, Bohuseka, snipa, jakt, vässing, kåg och garnbåt som låg här på Bassholmen, ön i Strömmarna. Själva hjärtpunkten för det klinkbyggda träbåtsarvet i Sverige, kärleksfullt vårdat av Föreningen Allmogebåtar.
En kvinna bredde ut trasmattor på bryggan. Hon hade blå snickarbyxor med knäskydd, vit keps och T-shirt med Föreningens logga. Kändes som rätt person att fråga för att få veta något om fyren här i hamninloppet.
– Fyren undrar du? Ja, den hette ju Plogjärnet tidigare och stod en bit innanför Väderöbod. Men nu måste jag få ner trasmattorna i kågen så det blir skydd mot solen. Trasmattor passar ju bäst i båten!
Trasmattor i båten. Ni minns säkert scenen i ”SOS - En segelsällskapsresa”, Lasse Åbergs milda drift med klantigt båtfolk, dryga kappseglare med tung guldklocka och ljusskygg business i havsbandet med bygglov och strandtomter.
De ljussätter........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
