På sista tiden har det känts… jag vet inte. Som om världen är på väg åt helt fel håll. Som om vi allihop, sakta, sjunker ner i något slags konstant elände.
Jag sitter och läser nyheterna vid köksbordet. Den ena artikeln är mörkare än den andra. Jag försöker hitta något bra i flödet, en trevlig nyhet om något hoppingivande som hänt. Där, en rubrik som andas något positivt.
Men det var visst reklam.
De senaste veckorna har jag flera gånger hört folk säga, med en ton av dåligt samvete i rösten, att de stänger av. Man orkar inte ta in all jävlighet: Kidnappningarna och terrorn i Israel. Barnens lidande i Gaza. De antisemitiska demonstrationerna. Islamisterna som nu är på särskild jakt efter svenskar. Kriget i Ukraina, som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Världshaven som fylls av enorma plastberg.
Och så vårt eget land, Sverige. Jag har läst och skrivit de här meningarna så många gånger att jag nästan storknar: Oskyldiga sprängs och skjuts. Folk vågar inte gå ut. Småpojkar tvingas bli barnsoldater åt maffiorna. Det blir bara värre.
Ofta är jag arg, nästan förbannad, när jag skriver om det. Men på sistone har jag också känt en melankolisk sorg. En nostalgisk känsla av att "något" sakta håller på att försvinna. Jag hör motangreppen: Detta något har aldrig funnits, det är lögn, antagligen är jag påverkad av sverigedemokratisk propaganda när jag minns hur jag som sextonåring gled runt i stan om sommarkvällarna utan att känna mig otrygg. Det har aldrig hänt. Antingen är tonårstjejerna lika trygga nu som jag var då, eller så var jag otrygg då, utan att veta om det.
När blir det bra igen, frågar man sig.
Kommer ni ihåg pandemin? Kommer ni ihåg artiklarna om att tiden efter corona skulle bli en guldålder? Det skulle bli en ekonomisk boom med fester och kalas som aldrig tog slut. En glädjens och hedonismens tid, enligt experterna som studerat kriser genom historien. Man blir nästan full i skratt när man tänker på det. Men bara nästan. Ekonomin går ju åt skogen. Inflationen går ner lite, men inte tillräckligt. Så räntorna bara ökar och ökar. Arbetslöshet drabbar fler och fler.
Elände, elände, elände! Jag har länge tänkt på allt detta elände och känt att jag borde skriva om något hoppfullt. Det är svårt.
Men jag kanske inte letar på rätt ställe.
Jag tittar ut genom fönstret. Vi bor bredvid en sopstation, eller återvinningscentral eller vad det nu heter, med gröna kärl för olika typer av avfall.
Skräp ligger utspritt på gatan. Det ser riktigt risigt ut. En man med en barnvagn går förbi. Han stannar upp och tittar sig omkring. Sedan börjar han plocka upp skräpet. Plast, pappkartonger, några gamla tidningar. Han städar gatan och sedan fortsätter han sin promenad, försvinner bakom knuten på grannhuset.
Hans insats i det lilla skapar ingen rubrik. Ingen kommer skriva ”Peter, 37, städade gatan – räddade fem fåglar från att äta plast”. Ingen, förutom hans barn, damen som passerade med sin hund, och jag då, såg ju ens vad han gjorde.
Men han gjorde det ändå.
När jag gick hem från mataffären i går såg jag att någon hade hängt upp en vante i trädet bredvid busstationen. Har ni tänkt på att man i Sverige ofta ser denna typ av märkliga pyntningar? Någon har upptäckt att det ligger en ensam handske på marken och tänkt att den där ska jag hänga upp så att ägaren lättare ser den nästa gång han eller hon passerar.
Folk gör sånt hela tiden, av bara farten. Då och då når det oss i pressen. Restaurangägaren Omar la 150 000 kronor på reflexmössor till barn – ”kan jag rädda en unge från att bli påkörd är det värt det”. Yasin stoppade den galna knivmannen i Brunnsparken. Tre tonåringar räddade Lillemor, 84, från att drunkna.
Till och med i de värsta helvetesscenerna finns folk som ställer upp. I Times of Israel läser jag att en arabisk farbror, med risk för sitt eget liv, kört runt med sin buss och räddat trettio personer som flydde från Hamas massaker. En annan arabisk kille donerade 50 cyklar till judiska barn som hade tvingats lämna sina hem under attackerna.
Det är inte så att dessa insatser från helt vanliga människor på något sätt minskar lidandet i världen. Det är inte så att en god handling väger upp en ond så att det blir ”jämvikt”.
Men kanske behöver man inte ha dåligt samvete för att man i bland tittar ut på gatan i stället för ner i telefonen.
Det ständiga nyhetsflödet gör något med oss. Förr läste man tidningen på morgonen och lyssnade på radion. I dag är det ett oavbrutet flöde av uppdateringar som aldrig tar slut. Händelser från världens alla hörn sprids snabbt. TV:n sägs vara en av anledningarna till de väldiga protesterna mot Vietnamkriget. Tänk då på dagens sociala medier, där händelser från andra sidan jorden blixtsnabbt kan spridas över världen utan någon mellanhand.
Elände, krig och hat har alltid funnits. Faktiskt mer förr än nu, på totalen. Skillnaden är att vi i dag kan frossa i det.
Visst är det bra att vara engagerad och bry sig, inte scrolla förbi och tänka att det där rör ju inte mig. Men vi kan inte bära världens sorger på våra axlar. Det hjälper ingen. Och ärligt talat är det inte oss det är synd om, när vi sitter och läser rubrik efter rubrik. ”Jag orkar inte ta in allt”, tänker vi. Men vi kan välja att inte göra det, till skillnad från de ukrainska soldaterna vid fronten, eller familjen som fick sitt hus bortsprängt.
Det borde man vara tacksam över.
Det här är min sista text från ledarredaktionen. Jag vill rikta ett stort tack till alla läsare. Det har varit ett privilegium att skriva för er.
Karin Pihl: Allt är inte mörker och elände
4
0
01.11.2023
På sista tiden har det känts… jag vet inte. Som om världen är på väg åt helt fel håll. Som om vi allihop, sakta, sjunker ner i något slags konstant elände.
Jag sitter och läser nyheterna vid köksbordet. Den ena artikeln är mörkare än den andra. Jag försöker hitta något bra i flödet, en trevlig nyhet om något hoppingivande som hänt. Där, en rubrik som andas något positivt.
Men det var visst reklam.
De senaste veckorna har jag flera gånger hört folk säga, med en ton av dåligt samvete i rösten, att de stänger av. Man orkar inte ta in all jävlighet: Kidnappningarna och terrorn i Israel. Barnens lidande i Gaza. De antisemitiska demonstrationerna. Islamisterna som nu är på särskild jakt efter svenskar. Kriget i Ukraina, som bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Världshaven som fylls av enorma plastberg.
Och så vårt eget land, Sverige. Jag har läst och skrivit de här meningarna så många gånger att jag nästan storknar: Oskyldiga sprängs och skjuts. Folk vågar inte gå ut. Småpojkar tvingas bli barnsoldater åt maffiorna. Det blir bara värre.
Ofta är jag arg, nästan förbannad, när jag skriver om det. Men på sistone har jag också känt en melankolisk sorg. En nostalgisk känsla av att "något" sakta håller på att försvinna. Jag hör motangreppen: Detta något har aldrig funnits, det är lögn, antagligen är jag påverkad av sverigedemokratisk propaganda när jag........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Nikkei Editorial
Ali Fathollah-Nejad
Rami G Khouri
