Göteborgs bibliotek är i kris, meddelade Göteborgs-Posten häromdagen. Besökarna har inte återvänt efter covidkarantänen. Dessutom är det bråkigt. Om man bortser från att dessa båda trender inte är helt förenliga – ett tomt bibliotek borde rimligen bli lugnt – är det förstås sorgligt.
Jag har varit biblioteksbesökare sedan hösten 1980. Då var jag nio år gammal. Jag tog 92:ans buss från Åkered till Frölunda Kulturhus. Mitt egentliga ärende var en organiserad aktivitet med den magistrala beteckningen fritidssimning. Alla elever på Nya Åkeredsskolan förväntades välja en fritidsaktivitet. Jag ville läsa böcker, men på 1980-talet godtog inte skolorna litteratur som acceptabel fritidssysselsättning.
Jag förstod aldrig varifrån den där femman kom, men den var alltid där.
Följaktligen valde jag fritidssimning som täckmantel. Simhallen och biblioteket låg i Frölunda Kulturhus. Jag doppade mig snabbt och avvek med hänvisning till att jag ”hade slagit upp en sträckning”.
Detta med att ”slå upp en sträckning” hade jag inhämtat i Charlie Boods bok om Björn Borg. Därmed hade jag bevisat både för mig och den ovetande fritidssimningsledaren – en sfäriskt formad polack – att litteraturen var användbar.
Jag brukade slå upp min gamla sträckning efter tjugo minuter. Sedan drack jag en apelsinfestis och åt en bulle för den femkronorssedel med Gustav Vasas porträtt som mystiskt varje tisdag uppstod i sidofacket på min ryggsäck. Sedan gick jag till biblioteket.
Frölunda kulturhusbibliotek var mycket välordnat. Alla bibliotekarier hette Barbro.
Jag brukade berätta för tjänstgörande Barbro att jag själv var författare. Det var en stark överdrift. Det egentliga förhållandet var att jag skrev långa listor över böcker om äventyrliga lejon eller björnar som jag i framtiden planerade att skriva. Jag var alltså en mycket modern författare i såtillvida att jag lade all kraft på marknadsföringen. Själva författandet fick vänta.
Jag känner i dag, år 2024, ganska stor förståelse för nioåringen. Det är verkligen roligare att planera böcker än att skriva dem. Författande är något som är så att säga roligt i ändarna, men tråkigt på mitten. Det är härligt att planera. Det är roligt när boken är klar. Men det ensamma skrivandet är – som Tove Jansson väl skulle ha sagt – ett asigt göra.
Frölunda kulturhusbibliotek hade breda fönster med vinröda plåtspröjsar och utsikt över den stentrappa som förde medborgarna in i byggnaden. Allt annat var grönt och furufärgat. Jag satt i en grön soffa och läste förkortade och illustrerade versioner av ”Robinson Kruse”, ”Moby Dick”, ”En världsomsegling under havet”, ”Kapten Grants barn” och ”Tom Sawyers äventyr”.
Det fanns väl tjugofem hyllmeter med dessa förkortade klassiker. Än i dag lever jag på dem när jag förväntas säga något finurligt om ”Moby Dick”. Jag intog världslitteraturen i bonsaiform.
Kulturhusets bibliotek hade också en musikhörna. Jag brukade välja de skivor som redan låg framme. Min musikaliska bildningsgång blev därmed krokig. Jag lyssnade på Benny Goodman, Sten-Åke Cederhök och Ulf Lundell. Benny Goodman spelade klarinett. Jag uppfattade ingen principiell skillnad mellan Sten-Åke Cederhök och Ulf Lundell. Ibland förväxlade jag dem.
Längst in i biblioteket fanns fyra skrivmaskiner som högstadieelever använde för att träna på stavning av olika kroppsdelar. Där fanns också en liten soffgrupp för läsning av teologisk litteratur. Där brukade en ung man med grön stickad tröja öva på att jonglera med tre rispåsar.
Sedan tog fritidssimningen slut och jag fick skaffa andra förevändningar för att åka till Frölunda Kulturhus. Som gymnasist var jag där dagligen, men sorglösheten hade liksom gått förlorad. Benny Goodman, Sten-Åke Cederhök och mannen med rispåsarna var försvunna.
En klasskamrat och jag lånade en gång 29 exemplar av en bredvidläsningsbok i litteraturhistoria. Vi ville vara ensamma om informationen. Det var inte vackert gjort.
Jag kände också en ung man som befarade upptäckt av den marijuanaodling som han med förvånansvärd framgång drivit upp i skolans berberisrabatter. Han skördade och gömde bladen prydligt i Bra Böckers Lexikon och Nordisk familjebok, på uppslagsordet Cannabis. Det kan ha varit 1992. Enligt välunderrättade källor ligger dessa blad kvar. Jag hoppas att Göteborgs bibliotek klarar sig.
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
De göteborgska biblioteken är dårhus som måste skyddas
20
1
05.03.2024
Göteborgs bibliotek är i kris, meddelade Göteborgs-Posten häromdagen. Besökarna har inte återvänt efter covidkarantänen. Dessutom är det bråkigt. Om man bortser från att dessa båda trender inte är helt förenliga – ett tomt bibliotek borde rimligen bli lugnt – är det förstås sorgligt.
Jag har varit biblioteksbesökare sedan hösten 1980. Då var jag nio år gammal. Jag tog 92:ans buss från Åkered till Frölunda Kulturhus. Mitt egentliga ärende var en organiserad aktivitet med den magistrala beteckningen fritidssimning. Alla elever på Nya Åkeredsskolan förväntades välja en fritidsaktivitet. Jag ville läsa böcker, men på 1980-talet godtog inte skolorna litteratur som acceptabel fritidssysselsättning.
Jag förstod aldrig varifrån den där femman kom, men den var alltid där.
Följaktligen valde jag fritidssimning som täckmantel. Simhallen och biblioteket låg i Frölunda Kulturhus. Jag doppade mig snabbt och avvek med hänvisning till att jag ”hade slagit upp en sträckning”.
Detta med att ”slå upp en sträckning” hade jag inhämtat i Charlie Boods bok om Björn Borg. Därmed hade jag bevisat både för mig och den ovetande........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Michael Kwet
