Strax före påsk nåddes GP:s redaktion av beskedet att journalisten och författaren Ingrid Wirsin har gått ur tiden. Hon avled den 27 mars. För GP:s yngre nuvarande medarbetare tedde det sig kanske gåtfullt att vi medelålders redaktörer och reportrar blev så tagna av beskedet. Ingrid Wirsin var trots allt 94 år gammal. Det är tre decennier sedan hon gick i pension.
Men orsaken till att beskedet påverkade oss så mycket är lättbegriplig: Ingrid Wirsin släppte aldrig någonsin kontakten med Göteborgs-Postens redaktion. Hon var fortfarande en av oss. Hon hörde ständigt av sig med synpunkter. Det var beröm eller kritik – alltid formulerat med en avväpnande och intelligent rättframhet. Mejl ogillade hon. Istället meddelade hon av sig via vykort med korta och märgfulla budskap i kulspets.
Jämte Sven Schånberg och Bengt A Öhnander skapade Ingrid Wirsin en självklar plats i Göteborgs-Posten för det material som numera kallas Göteborgiana.
Av dessa tre legendariska pennor är Ingrid Wirsin utan tvekan den som i dag lämnar störst avtryck – inte bara genom sina extremt genomarbetade böcker om göteborgsk arkitektur, utan också för att hennes journalistik fick konkret betydelse för hur Göteborg faktiskt ser ut i dag.
För så är det: Göteborg skulle ha sett tråkigare ut om det inte vore för Ingrid Wirsin.
Ingrid Wirsin – påläst och muntert ettrig – synade korten hos byggherrar och politiker.
Hon skrev inte harmlösa berättelser om Göteborgs förflutna. Hon skrev med ett bevarandeperspektiv. Hon hade ett glatt och frejdigt humör och brydde sig inte det minsta om ifall stadsbyggnadspolitiker eller företrädare för fastighetsbolag blev vansinniga.
Och vansinniga blev de.
Ingrid Wirsin – som klev in på Göteborgs-Postens redaktion år 1969 – var en av de första som systematiskt och kritiskt började granska det rivningsraseri som rådde i Göteborg runt år 1970. Under ett par år rev Göteborg i absoluta tal fler byggnader än Stockholm – detta under en period då alla Stockholms trubadurer författade visor om att hela Stockholm var på väg att rivas. Göteborg var alltså värre.
Ingrid Wirsin – påläst och muntert ettrig – synade korten. Hon strävade aldrig efter att vinna något popularitetspris. Hon var lojal enbart mot läsaren.
Hon granskade journalistiskt rivningsplanerna i Haga. I dag är Haga en pittoresk och välbevarad stadsdel, ofta använd i reklammaterial för Göteborgs stad.
Det är högst tveksamt om Haga hade bevarats i lika hög utsträckning om inte Ingrid Wirsin så envist hade följt utvecklingen via GP:s spalter.
Men hennes mest omtalade insats är nog återupptäckten av Göteborgs underjordiska värld. En av hennes informanter – länsstyrelsearkitekten Tor Hermond – hörde en dag av sig och sa att han hittat en nyckel till ”Göteborgs katakomber”. Detta tunnelsystem – huvudsakligen bestående av delar av de gamla befästningsverken – hade i princip inte trampats av mänskliga fötter på något sekel. Ingrid Wirsin skaffade ett blåställ och klättrade ner tillsammans med Tor Hermond. Det var livsfarligt. De klättrade bokstavligen in i den göteborgska historien. Sedan dess är Göteborgs underjordiska värld en göteborgsk turistattraktion. De fängelsehålor som på 1700-talet hyste ryska krigsfångar används i dag för svensexor eller femtioårsfiranden.
Efter sin pensionering från GP fortsatte Ingrid Wirsin att följa sina favoritämnen – nu i bokform. Redan i titlarna kan man ana att det inte handlade om harmlös bygdehistoria.
”Hus med hiskliga historier” är en minor classic som alla som skriver om Göteborgs historia måste förhålla sig till. Uppföljaren fick den uppfordrande titeln ”Göteborg trampar på sin historia”.
Och hon höll alltså kontakten med sina gamla kolleger. Hon följde intensivt all journalistik som kunde tänkas ha bäring på den göteborgska lokalhistorien. Hon skrev sina salta och roliga och omtänksamma vykortshälsningar.
Hon måste någonstans ha haft en lycklig hovleverantör av vykort med Göteborgsmotiv.
Hon var encyklopedisk i sitt vetande och alltid lika generös med uppmuntran och goda råd.
Det var skönt att hon höll ett vakande öga över spalterna. Saknaden efter henne är stor. Vi som idag skriver om Göteborg historia borde hedra Ingrid Wirsin genom att ikläda oss blåställ och utbringa en skål i de göteborgska katakomber som hon återupptäckte för göteborgarna.
Och att hon kommer att få en gata uppkallad efter sig känns som en fullständig självklarhet.
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Naturligtvis ska Ingrid Wirsin ha en egen gata
18
3
03.04.2024
Strax före påsk nåddes GP:s redaktion av beskedet att journalisten och författaren Ingrid Wirsin har gått ur tiden. Hon avled den 27 mars. För GP:s yngre nuvarande medarbetare tedde det sig kanske gåtfullt att vi medelålders redaktörer och reportrar blev så tagna av beskedet. Ingrid Wirsin var trots allt 94 år gammal. Det är tre decennier sedan hon gick i pension.
Men orsaken till att beskedet påverkade oss så mycket är lättbegriplig: Ingrid Wirsin släppte aldrig någonsin kontakten med Göteborgs-Postens redaktion. Hon var fortfarande en av oss. Hon hörde ständigt av sig med synpunkter. Det var beröm eller kritik – alltid formulerat med en avväpnande och intelligent rättframhet. Mejl ogillade hon. Istället meddelade hon av sig via vykort med korta och märgfulla budskap i kulspets.
Jämte Sven Schånberg och Bengt A Öhnander skapade Ingrid Wirsin en självklar plats i Göteborgs-Posten för det material som numera kallas Göteborgiana.
Av dessa tre legendariska pennor är Ingrid Wirsin utan tvekan den som i dag lämnar störst avtryck – inte bara genom sina extremt genomarbetade böcker om göteborgsk arkitektur, utan också för att hennes journalistik fick konkret betydelse........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
