Kvart över nio på kvällen klev jag på bussen vid Lilla Varholmen. Resan mot Stenpiren gick över Hisingsvidderna: ett svart betong- och granitgöteborg. Ibland vidgades vägen vid något köpcentrum med refuger och stolpar och jag kunde från bussfönstret kika in i flimrigt upplysta parkeringshus med ensamma skåpbilar. Längs älven stod rostfria rör, cisterner och vita lampor.
Vid en lyktstolpe i Torslanda krängde bussen ut i vägkanten. Framdörren öppnades. Där kom 2020-talets Ada och Beda. De hade träningsbyxor och jackor med klaffar och emblem.
De drog kall luft med sig in. Den blå busslådan dånade över industrilandskapet. Det blåste och krängde. 2024 års Ada och Beda – de kan ha varit i övre tonåren – satte sig snett framför mig.
Det fanns säkert individuella detaljer i deras klädsel, men jag saknar de finkalibriga analytiska verktygen för att analysera tonåriga adors klädsel. De var nästan identiska. Den ena mobiltelefonen hade blått skal, den andra rosa. Jag satt och tänkte: det är Ada till vänster och Beda till höger.
De hade varit tysta när de klev på. Nu, när de hade satt sig vid det ödsliga panoramat av rostfritt stål och nattljus, sa den som jag betraktade som Ada:
– Min mormor bor i Mölndal.
Hon uttalade både mormor och Mölndal på det gamla korrekta göteborgska sättet: ”morr-morr”, ”Mun-dal”.
Beda sa:
– Du ljuger.
Den blå bussen svängde nu upp på Älvsborgsbron. Älvmynningen bredde ut sig, svart. Vid Älvsborgshamnen brann lamporna, kalla och klarblå. Det var ett Göteborg helt utan inställsamhet. Ett Göteborg av isgrå plåt.
Hon hade verkligen en ljuvlig göteborgska. Hon sa inte ”nej”. Hon sa ”naj”.
Det var behagligt att sitta i en avlång blå kapsel av säten och säkerhetsbälten och jätterutor och betrakta denna vintervärld. Beda sa åter:
– Du ljuger.
Ada svarade:
– Nej, det gör hon säger jag ju.
Hon hade verkligen en ljuvlig göteborgska. Hon sa inte ”nej”. Hon sa ”naj”. Hon lät som åttonde generationens göteborgare – som om hennes anmoder varit en piga från Surte som vandrat genom älvdalen för att jobba hos grosshandlare Renström år 1847. Men hon såg ut som om hennes mormor kom till SKF från Split eller eller Skopje 1967. Oavsett hur det förhöll sig med den saken bodde nu mormor uppenbarligen i Mölndal och av skäl som tycktes vara för evigt förborgade för mig var denna upplysning om bostadsorten tydligen en kontroversiell detalj. Beda sa åter, med tilltagande varmgång i rösten:
– Du ljuger.
Fastlandsgöteborgs västra delar kom med sina landshövdingehus och takkupor och gula fönsterrektanglar i mörkret. Alla göteborgare som syntes på gatorna tycktes frysa. Det verkade vettlöst att bo i Göteborg och ännu mer vettlöst att flytta hit. De göteborgare som stelt stod vid busskurer och på refuger såg ut att vara fångar i en straffkoloni.
Jag satt och lyssnade på Ada och Beda, snappade upp brottstycken, och när de klev av vid Stenpiren hade jag räknat ut hur det hängde upp.
Det handlade om guld.
De hade läst i tidningen – eller troligare: sett snuttar på Tiktok – om det märkliga fyndet med guldtackorna i Mölndal. På något sätt hade denna mycket solitära händelse spillt över på Mölndal i allmänhet: Mölndal var en plats där det gick att finna guldtackor i väggarna. En mormor i Mölndal var följaktligen ett lovande scenario.
Det sista jag hörde av dem var att de planerade att åka till Mölndal med en ask Aladdin.
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Nu ska 2020-talets Ada och Beda leta guld hos mormor i Mölndal
10
1
12.03.2024
Kvart över nio på kvällen klev jag på bussen vid Lilla Varholmen. Resan mot Stenpiren gick över Hisingsvidderna: ett svart betong- och granitgöteborg. Ibland vidgades vägen vid något köpcentrum med refuger och stolpar och jag kunde från bussfönstret kika in i flimrigt upplysta parkeringshus med ensamma skåpbilar. Längs älven stod rostfria rör, cisterner och vita lampor.
Vid en lyktstolpe i Torslanda krängde bussen ut i vägkanten. Framdörren öppnades. Där kom 2020-talets Ada och Beda. De hade träningsbyxor och jackor med klaffar och emblem.
De drog kall luft med sig in. Den blå busslådan dånade över industrilandskapet. Det blåste och krängde. 2024 års Ada och Beda – de kan ha varit i övre tonåren – satte sig snett framför mig.
Det fanns säkert individuella detaljer i deras klädsel, men jag saknar de finkalibriga analytiska verktygen för att analysera tonåriga adors klädsel. De var nästan identiska. Den ena........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
