För föräldrar som vill optimera sitt föräldraskap, alternativt alla oss vars hemsituation ibland håller på att glida oss händerna, finns föräldrakurser. Jag har gått en av dem inte mindre än två gånger, första gången som förälder i kategorin ett, andra i kategorin två. Den är toppen. Inspirerande, vettig och mysig men den dras med ett problem – dess budskap motarbetas av en inte oväsentlig detalj i våra liv: fyrtiotimmarsveckan.
På kursen får man bland annat se korta filmer som visar vardagssituationer och exempel på hur man kan hantera dem. I en film får vi se två barn göra chokladbollar hemma efter skolan, det är blöt kakao, smöriga fingrar och stor entusiasm. Scenerna varvas med klipp som visar en Pappa På Väg Hem Från Jobbet. Det vill säga portfölj, slips och en så pressad tillvaro att han måste trycka på hissknappen inte en utan tio gånger, snabbt. Han lycka trots pulserande stressådra hålla ihop det och berömmer barnen för de goda chokladbollarna. Poängen är god – fokusera på det som är bra, ta ett andetag och välj berömmet i stället för tjatet eller ilskan, trots att du kommer behöva sanera köket med slipsen fortfarande runt strupen.
Lyssna. Ta dig tid. Ha tålamod. Det är de återkommande slutsatserna i kursen, (och väl i de flesta goda råd till föräldrar), men ingenstans i kursmaterialet läser jag om det orimliga i att vara så stressad på väg hem från jobbet att man måste paja hissknappen. Att leva ett så pressat jobbliv att det är en prestation att säga ”tack vad gott” när barnet bjuder på chokladboll.
Ingenstans läser jag om det orimliga i att vara så stressad att man måste paja hissknappen.
Jag råkade härom veckan tyvärr även nås av ett klipp från SVT, där Denice Westerberg, vice ordförande för Ungsvenskarna, prisar soft girl-trenden (ett viralt fenomen som handlar om att som kvinna få fokusera på mjuka värden, familj och typ pilates snarare än att behöva slå sig fram i karriären som hård tjejboss), och vittnar om att kvinnor ur hennes generation alltid fått höra att de ska prioritera sin karriär och att den som valt ett liv som hemmafru har fått utstå kritik. Det är ”extremvänstern” som ligger bakom detta. För många andra kanske det bara var, jag vet inte, en välmenande förälder som ville att dottern skulle åtnjuta ekonomisk egenmakt, pension och inte vara utlämnad till en mans nycker i kärlekslivet. Men det är olika.
Gudrun Schyman har tackat ja till att debattera med ungsvensken, och får förklara the basics som föräldrarna inte skickade med: du är fri att välja vad du vill, och det kommer att få olika konsekvenser.
Gudrun Schyman har tackat ja till att debattera med ungsvensken, och får förklara the basics.
Flera tankar slår mig. Som att soft girl-trenden inte är särskilt förvånande och i delar kan ses som rätt sund. Att kvinnor, och kanske särskilt mammor, kan drömma om en tillvaro där livet utanför jobbet faktiskt får plats är inte konstigt. 80 procent av alla stressrelaterade sjukfall utgörs till exempel av kvinnor.
Samtidigt tror jag att även Denice Westerberg är intresserad av en dräglig pension, ett vuxet sammanhang och möjligheten att kanske skilja sig från sin man om känslorna sinar. Har hon övervägt, undrar jag, möjligheten att det hon egentligen efterfrågar är vänsterns gamla, nu avdammade, käpphäst arbetstidsförkortning? Kanske drömmer hon inte om 50-talet, utan om fyra dagars arbetsvecka – det vill säga både egna pengar och tid för pilates?
Många råd till föräldrar använder sig av den så kallade ”flygvärdinnemetoden”: hjälp dig själv först för att kunna hjälpa andra. Det handlar ofta att åka på spa. Och det är möjligt att det ligger utanför kuratorns befogenheter att uppmana någon att gå till HR och kräva arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Men det kan väl omöjligt vara en hållbar lösning att ha stående budgetposten ”Sankt Jörgen” bland familjens växande utgifter?
För att kunna skaffa sig dessa utgifter måste man ”hitta tiden” och ”ta tiden”. Men var har tiden tagit vägen och vem har tagit den? Sedan 40-timmarsveckan infördes har vi fördubblat vår effektivitet, men arbetstimmarna är lika många. Det är dags för ungsvenskarna och soft girlsen att tillsammans med landets alla föräldrar så väl som samlade kår av kuratorer, terapeuter och alla andra som dagligen får effekterna av vårt dysfunktionella tidspussel i knät att rakt av kräva tillbaka tiden av den som vi vet har den: arbetslinjen.
LÄS MER:Möt GP:s nya krönikörer – med inriktning på kultur och familj
LÄS MER:Så här kommer vi att guida er till stadens barnkultur
Kanske är soft girl-mammorna bara vänsterpartister?
11
1
17.04.2024
För föräldrar som vill optimera sitt föräldraskap, alternativt alla oss vars hemsituation ibland håller på att glida oss händerna, finns föräldrakurser. Jag har gått en av dem inte mindre än två gånger, första gången som förälder i kategorin ett, andra i kategorin två. Den är toppen. Inspirerande, vettig och mysig men den dras med ett problem – dess budskap motarbetas av en inte oväsentlig detalj i våra liv: fyrtiotimmarsveckan.
På kursen får man bland annat se korta filmer som visar vardagssituationer och exempel på hur man kan hantera dem. I en film får vi se två barn göra chokladbollar hemma efter skolan, det är blöt kakao, smöriga fingrar och stor entusiasm. Scenerna varvas med klipp som visar en Pappa På Väg Hem Från Jobbet. Det vill säga portfölj, slips och en så pressad tillvaro att han måste trycka på hissknappen inte en utan tio gånger, snabbt. Han lycka trots pulserande stressådra hålla ihop det och berömmer barnen för de goda chokladbollarna. Poängen är god – fokusera på det som är bra, ta ett andetag och välj berömmet i stället för tjatet eller ilskan, trots att du kommer behöva sanera köket med slipsen fortfarande runt........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
