Är det barnen eller jag som är dopaminskadad?
Månen skapar en värld av silver och svarta skuggor, tankarna vandrar åt alla möjliga håll framför lägerelden och på vägen finns stup och bråddjup. Jag läser ”Bröderna Lejonhjärta” för barnen och alla beskrivningar av både landskap och Skorpans tankar är så vackra man någonsin kan begära, ändå stiger paniken när jag slänger ett öga fram över uppslaget och ser att inget pratminus är i sikte. Bläddrar försiktigt, måtte Hubert sätta pilen i strupen på en varg på nästa uppslag. Låt för guds skull brännmärket nå Jussis bröst i kväll. Om inte måste väl barnen börja protestera – eller i bästa fall somna?
Inget av det, visar det sig. Mina låga förväntningar till trots verkar de kunna uppskatta tanken på ett milt månljus och en glänta med skyhöga berg på ena sidan och avgrundsdjup på den andra lika mycket som vem som helst.
Möjligtvis blev de stressade av det eskalerande tempot i vilket det nattliga äventyret beskrevs. På samma sätt som de nog hade uppskattat ”Karl Bertil Jonssons julafton” oändligt mycket mer om inte deras föräldrar och släktingar hela tiden kastat blickar åt sidan för att kontrollera: tittar de uppmärksamt? Förstår deras gameifierade dopaminskadade små hjärnor storheten i Per Åhlins bilder och Tage Danielssons repliker, eller har de plockat fram mobilen? Men de tittar uppskattande, och hade väl också hört de utsökta replikerna om bara de vuxnas inte överröstat dem genom att vråla fram sina favoriter.
Lisa Stevik och Klara Grape skriver varje vecka om livet som förälder och ger tips om aktiviteter och saker man kan göra med barn kommande helg. Följ Föräldraguiden för att få en pushnotis i din mobil när detta publiceras.
Har vi helt tappat tilltron till barns förmåga att sjunka in i en berättelse? Efter många kvällar med en viss typ av modernare barnlitteratur har jag vant mig vid ett lite annat tempo än det Astrid Lindgren föredrog.
Jack har hunnit både få en lillasyster och få henne kidnappad av troll innan vi avslutat de inledande kapitlen i en av böckerna vi läser, och bara ett par kvällar senare har vi tillryggalagt tre av Sveriges största städer och fyra gånger så många sagoväsen och gastar i ett rasande tempo. Det är inte ospännande på en enda rad. En annan kväll har Musse och Helium packat väskorna och hoppat ner i ett magiskt hål i väggen i jakten på guldosten innan första kapitlet är över.
Har vi helt tappat tilltron till barns förmåga att sjunka in i en berättelse?
Som vi alla minns var det inget särskilt med Bertil, förutom att han levde före allmän barnomsorg och bägge hans föräldrar arbetade, vilket betydde att han fick sitta hemma om dagarna och äta rumstempererade rester och hitta på en historia om en pyssling som bor i råtthålet under hans säng – barnen har ingenting emot den dramaturgin. En dag tar de ett bad tillsammans, sedan är dagen slut.
Men för Harry, Jack och Animox-Simon räcker det inte att sitta i en sockerskål och skrubba ryggen med en tandborste – de är alla utvalda superkändisar i sina magiska världar, deras namn är, eller kommer i alla fall att bli, vida kända och legenden om dem leva för alltid. Det är ett engagerande knep, tänk att vår huvudroll är Den Utvalde och att det uppdagar sig mer och mer för varje sida. Men tänk också om han inte är det? Vad skulle hända då?
Tidigare i våras intervjuade jag Martin Widmark, författare till ”LasseMajas detektivbyrå”. En deckarserie som utspelar sig i en vanlig sömnig småstad, om två relativt slätstrukna men sympatiska 12-åringar och de mindre spektakulära men absolut inte mindre fängslande brott de nystar upp. Någon stjäl böcker från biblioteket, nere på campingen sker ett rån på nyplockade kantareller och en svampkniv, och det är något skumt med djuren i stadens zoo-affär – de är trötta och äter dåligt.
Det är ju inte barnen som skapar de halsbrytande äventyren vi tror krävs för att väcka läslust, det är vi.
Inför varje gång böckerna filmatiserats har författaren önskat en sak: håll nere tempot. Både filmskapare och författare verkar livrädda för att skapa något som gud förbjude är tråkigt. Händer det mycket hela tiden kan man visserligen fascineras av sensationerna, men inte bli inbjuden i berättelsen. Tricket, menar Widmark, är att våga hålla nere tempot men samtidigt skriva med intentionen att väcka frågor och bjuda in läsaren att hinna fundera lite.
För det är ju inte barnen som skapar de halsbrytande äventyren vi tror krävs för att väcka läslust, det är vi. Ingen har bett mig skippa en sida för att komma fram till nästa replikskifte som ska föra berättelsen framåt. Trots att Anders Hansen berättat för mig att barnens hjärnor är hackade, och Sara Wimmercranz på Instagram upplyst mig om att de faktiskt inte tycker att någonting annat är lika roligt som snabba skärm-kickar, så krävdes det bara en månskensritt för att motbevisa dem.
Det är förmodligen jag som verkligen skulle må bra av att låta mobilen ligga även efter att andetagen bredvid blivit regelbundna, och en gång för alla ta mig igenom de där Knausgårdkapitlena i mitten av trilogin, om den ryska biologen, som jag aldrig läste klart då jag gjorde misstaget att tappa fart i en halv sida. Då kanske min dopaminskadade lilla hjärna lyckas ta oss genom törnrosorna, klipphällen ovanför Karmafallet och grottväggar i fackelsken med lugnet i behåll.
LÄS MER:Saker att göra med barn i Göteborg på helgen
LÄS MER:Så gör du för att ge ditt barn bra musiksmak
LÄS MER:Kanske är soft girl-mammorna bara vänsterpartister?
LÄS MER:Så här kommer vi att guida er till stadens barnkultur
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Lugna er, författare – barn klarar en sida utan äventyr
25
0
01.05.2024
Är det barnen eller jag som är dopaminskadad?
Månen skapar en värld av silver och svarta skuggor, tankarna vandrar åt alla möjliga håll framför lägerelden och på vägen finns stup och bråddjup. Jag läser ”Bröderna Lejonhjärta” för barnen och alla beskrivningar av både landskap och Skorpans tankar är så vackra man någonsin kan begära, ändå stiger paniken när jag slänger ett öga fram över uppslaget och ser att inget pratminus är i sikte. Bläddrar försiktigt, måtte Hubert sätta pilen i strupen på en varg på nästa uppslag. Låt för guds skull brännmärket nå Jussis bröst i kväll. Om inte måste väl barnen börja protestera – eller i bästa fall somna?
Inget av det, visar det sig. Mina låga förväntningar till trots verkar de kunna uppskatta tanken på ett milt månljus och en glänta med skyhöga berg på ena sidan och avgrundsdjup på den andra lika mycket som vem som helst.
Möjligtvis blev de stressade av det eskalerande tempot i vilket det nattliga äventyret beskrevs. På samma sätt som de nog hade uppskattat ”Karl Bertil Jonssons julafton” oändligt mycket mer om inte deras föräldrar och släktingar hela tiden kastat blickar åt sidan för att kontrollera: tittar de uppmärksamt? Förstår deras gameifierade dopaminskadade små hjärnor storheten i Per Åhlins bilder och Tage Danielssons repliker, eller har de plockat fram mobilen? Men de tittar uppskattande, och hade väl också hört de utsökta replikerna om bara de vuxnas inte överröstat dem genom att vråla fram sina........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
