På onsdag röstar riksdagen för en ny könstillhörighetslag. Efter 17 år av olika utredningar och en allt hetsigare debatt, ser det äntligen ut som att vi får till en liten reform. Det är märkligt att ett så kompromissartat lagförslag har väckt ett så massivt motstånd.
Debattörer menar att förslaget bygger på en könsideologi som förnekar vetenskap, men motståndet är lika ideologiskt. Den underliggande premissen för de flesta argument är att detta att vara transperson är ett beklagligt men acceptabelt utfall – så länge de inte blir för många. Vad är det om inte en könsideologi?
Det hänger ihop med tesen att de flesta som betraktar sig som transpersoner skulle kunna botas, om de bara fick rätt terapi, rätt antidepressiva, rätt hjälp med att hantera sin ångest, eller något annat åt det hållet. Det är tyvärr inte sant. All seriös forskning om att bota transpersoners önskan att byta kön gav upp för länge sedan, eftersom varken psykoanalys, elchocker eller KBT funkar.
Det går inte att ändra någons könsidentifikation med terapi. Vad som trots det inte helt har försvunnit, är tanken att könskorrigering är ett olyckligt utfall, en sista utväg när ingenting annat funkar.
Jag tycker tvärtom att det är bra att transitionera. Det är inte ett beklagansvärt resultat, tvärtom är det något att beundra! Påven gillar det inte, Putin gillar det inte, Trump gillar det inte – det finns många människor som inte gillar att transpersoner tar den här sortens makt över sina egna kroppar och liv. Alla är fria att tycka vad de vill, men ingen har någon rätt att bestämma över vad jag gör med min kropp.
Visst handlar förslaget om könsideologi! Kön är alltid ideologi. Den medicinska vetenskapen kommer aldrig vara helt fri från ideologiska ingångar, för den undersöker vad som är sjukt och friskt, vad som är normalt och onormalt och det är faktorer som alltid är relativa till samhället där en kropp ska fungera.
Hur Socialstyrelsens utredare väljer att värdera forskning är ideologiskt. Om vi använde samma standard för evidens och ånger som Socialstyrelsen och andra vill tillämpa på könskorrigerande behandlingar, skulle vi varken tillåta knäoperationer eller preventivmedel, bland mycket annat.
Det betyder inte att vi hur som helst kan bestämma vad vi ska betrakta som friskt och inte, men att olika sätt att leva eller bygga ett samhälle kommer att ställa olika former av krav på vilka kroppar och vilka beteenden som fungerar bättre och sämre. Vi kan dock välja våra lagar och vi kan välja i vilken utsträckning människor har makt över sina egna kroppar i frågor som har med vård, sexualitet, abort och kön att göra.
Kritikerna oroar sig för den stora ökningen inom transvården under det senaste decenniet. Men ökningen är inte obegriplig. Framför allt kan den inte hanteras på något bättre sätt än att varje ung person som söker sig till transvården får en utförlig individuell utredning. Samtidigt bör de som är vuxna få en snabbare process för att minska trycket på vården.
Ökningen är en bra sak. Trots det bidrar flera debattörer nu till att det verkar mindre attraktivt att transitionera
Man oroar sig för att så många transmän (som man insisterar på att kalla ”flickor”) söker sig till vården. Men faktum är att fördelningen är relativt jämn bland de som ansöker om att ändra juridiskt kön, enligt rapporterna från det nationella kvalitetsregistret för könsdyfori.
Det finns en viss överrepresentation av transmän, på inga sätt enorm. Tidigare fanns det en överrepresentation av transkvinnor, men det var ingen som då höjde rösten. Kanske beror det på att transkvinnor brukar ses som ett sexuellt hot, medan transmän betraktas som sköra flickor som måste skyddas från sina egna begär.
Man oroar sig för ångrare och påstår att åtta av tio ungdomar växer ur transidentifikationen, vilket till exempel Hanne Kjöller påstod i DN (3/4). Men då hänvisar man till studier som har undersökt mycket bredare definition av könsinkongruens, där bara en bråkdel av deltagarna faktiskt har betraktat sig själva som trans.
Studier som bara undersöker ungdomar som fått en diagnos, visar tvärtom väldigt låga ångersiffror. Det handlar om ungdomar med en konsekvent och ihållande transidentifikation under flera år, och är långt ifrån något spontant och plötsligt.
Man oroar sig för att ändringen av juridiskt kön kommer göra att fler går vidare till könskorrigering, utan några som helst bevis för att så skulle vara fallet. Man oroar sig däremot aldrig för det lidande som det orsakar hos en transperson att tvingas gå igenom pubertetens irreversibla förändringar, samtidigt som ens självförståelse förnekas av omgivningen.
Man oroar sig för en transepidemi orsakad av social smitta, och att denna skulle bli värre med den nya könstillhörighetslagen. Men man bortser från allt det som redan möjliggjort för fler att transitionera.
Jag vet inte hur många som minns, men innan 2010 var det inte helt lätt att hitta någon form av berättelse i litteratur, film, tv eller journalistik som framställde transliv som ett liv värt att leva. Visst kunde det finnas vänligt inställda dokumentärer någon gång. För det mesta dock med en underliggande premiss om att det här är något konstigt, obehagligt eller skrämmande. Att det här är någon det är synd om.
Med sociala medier var det plötsligt möjligt att på ett helt annat sätt hitta till andra transpersoner och se att det är ett liv som man kan leva väl. Under samma tid, i början av 2010-talet, etablerades en berättelse om ständigt ökade hbtq-rättigheter, till exempel genom att allt fler länder tillät samkönade äktenskap.
Dessutom närmast exploderade utgivningen av litteratur som skildrade transpersoners, queers och könsknasigas liv som annat än tragiska. Lägg där till avskaffandet av tvångssteriliseringarna 2013, och det hade plötsligt varit märkligt om det inte skett en stor ökning av transpersoner som söker sig till vården.
Ökningen är en bra sak. Trots det bidrar flera debattörer nu till att det verkar mindre attraktivt att transitionera. Att transitionera framstår som ett beklagligt men acceptabelt utfall, en sista utväg. Det är en farlig och restriktiv könsideologi. Låt oss välja en bättre väg. En könskorrigering är inte någonting att ömka, tvärtom. Det är någonting att fira, det är ett liv som i allra högsta grad är värt att leva.
Läs mer i GP:
LÄS MER:Barn har rätt till frihet från beslutet om kön
LÄS MER:Nya könslagen – extremism eller mesig kompromiss?
LÄS MER:Fler borde testa att byta kön – inte färre
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
visit website
