Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick Socialdemokraterna nog av riksdagsledamoten Jamal El-Haj. På fredagen uppgav Skånedistriktets ordförande att partiet inte längre har förtroende för honom. Efter helgen meddelade El-Haj att han sitter kvar i riksdagen som politisk vilde – Socialdemokraternas första någonsin.

Turerna med El-Haj började inte förra året med hans närvaro vid den beryktade Hamaskonferensen, som den palestinska ambassadören kallade den. Redan 2010 anklagades El-Haj för att ha varit involverad i valfusk (SkD 16/2 2011). När det förra veckan visade sig att El-Haj hade försökt påverka Migrationsverket att låta en konservativ imam få stanna i Sverige blev det för mycket, till och med för Socialdemokraterna (Expressen 9/2).

Om det hade varit någon annan socialdemokratisk riksdagsledamot som hade trotsat partiledningen upprepade gånger och varit inblandad i allehanda skandaler hade man inte låtit det fortgå lika länge. Men El-Haj har varit en kryssraket i Malmö och populär bland väljare med rötter i Mellanöstern, en väljargrupp som har blivit mer betydelsefull i takt med att den delen av befolkningen ökar. Han har till och med gjort valfilmer för Socialdemokraterna på arabiska.

Sagan om El-Haj visar hur fel det kan gå när partier låter identitetspolitiska hänsyn gå före värderingsmässiga. I ivern att nå så många väljare som möjligt, i så många olika grupper som möjligt, har partierna valt röstmaximering framför att säkerställa att kandidaterna verkligen skriver under på partiprogrammet. Det är inte första gången det händer.

Det finns en rad svenska politiker med invandrarbakgrund som har rekryterats på grund av att de har en stark ställning inom en särskild etnisk eller religiös grupp, och som sedan har fått lämna när det har uppdagats att deras värderingar inte överensstämmer med partiets.

Ta Mehmet Kaplan, tidigare miljöpartistisk bostadsminister, som var med och grundade en rad muslimska civilsamhällesorganisationer. Kaplan fick avgå efter att det visade sig att han hade haft samröre med den fascistiska och högerextrema turkiska rörelsen Grå vargarna (SVT 18/4 2016). Eller den före detta miljöpartisten Yasri Khan, som vägrade ta en kvinnlig journalist i hand då han ansåg att det var ”väldigt väldigt intimt”, en kvinnosyn som knappast går hem i ett parti med en utpräglad feministisk profil (SVT 20/4 2016). Ytterligare ett exempel är Omar Mustafa som lämnade Socialdemokraternas partistyrelse efter bara sex dagar då det framkom att han hade bjudit in antisemitiska och homofobiska talare i sin roll som ordförande för Islamiska förbundet (Aftonbladet 23/4 2013).

Härvan med El-Haj får inte leda till en allmän misstro gentemot politiker som inte är etniska svenskar. Däremot måste svenska partier sluta tolerera åsikter och beteenden bland politiker med invandrarbakgrund som de aldrig hade tillåtit ifrån en etniskt svensk. Oskicket med olika måttstockar beroende på härkomst bidrar till att skapa ett politiskt klimat präglat av misstänksamhet och splittring mellan etniska grupper. Det är att göra både demokratin och alla med utländsk bakgrund en otjänst.