Konsten på statliga myndigheter möts ofta med en trött gäspning. Det finns goda skäl för detta då konsten som visas för det mesta är icke-kontroversiell. I min forskning om Försvarsmaktens konst har jag till exempel lyckats identifiera ett trettiotal fågelarter men knappt sett en enda skildring av krig. Kan statliga myndigheter ens fungera som plattformar för konstdebatt och kritiskt bildtänkande?
Denna fråga ställs på ett djärvt sätt i Statens konstråds kontroversiella utställning ”Varning för konsten”, som visas i konstrådets lokaler i Stockholm. Statens konstråd förvaltar en omfattande samling som visas på statliga myndigheter, men här ligger fokus på verken som myndigheterna vägrar visa. Det ger oss insyn i allt snusk – ja, det finns könsorgan i alla fall en fjärdedel av de utställda verken – som myndigheter sopar under mattan.
Den cancelkultur som råder tycks inte ta hänsyn till konsthistoriens kanon, utan drabbar även kända konstnärer. Som Karin Mamma Andersson, vars målning ”Om kriget (igen och igen)” togs bort från Försvarsdepartement då den bedömdes vara ”för kraftfull”. Eller Tom Krestesens ”Fris för liv” som skildrar fertilitetsscener från Gamla testamentet genom att stänga in nakna kvinnor och män i bildrum lika trånga som medeltida tortyrkammare.
Hans målning vittnar om hur den statliga konsten under 70-talet tagit radikala steg bort från förväntan att vara dekorativ och folkuppfostrande, men lämnades nyligen tillbaka av en myndighet som suktar efter mer ”neutrala verk”.
Det känns inte så fräscht att ha den flickan stående inne på ett fikarum inom Polismyndigheten.
Det kanske inte är svårare än att dagens myndigheter ser det som sin rätt att blockera bilder med känsligt innehåll såsom man kan göra på sociala medier. Vad som glöms bort är att man därmed återvänder till förra seklets biocensur som motiverades som en ”mentalhygienisk verksamhet”. Den goda medborgaren får inte ha smutsiga tankar. Jag hoppas verkligen inte att det är dit vi är på väg.
Samtidigt måste man vara rejält slirig i sin moral för att inte godta att vissa verk nog hör hemma i skrubben. Ibland får ”Varning för konsten” mig att minnas mötena som jag kunde ha på min pappas dementboende.
Som när jag ser Göteborgskoloristen Ragnar Sandbergs målning av trädkvinnor med bröst hängande som snedväxta meloner, eller Sven Lundqvists nakenakt av en blygsam, prepubertal flicka. Det känns inte så fräscht att ha den flickan stående inne på ett fikarum inom Polismyndigheten.
Den konstnärliga friheten står inte och faller med rätten att visa könsorgan i statliga rum. Men ”Varning för konsten” ger en viktig insikt i hur dagens samhällsklimat urholkar principen om en armlängds avstånd. Vad gör det för nytta att hålla politikerna borta från konsten om statliga tjänstemän i nästa led dammsuger offentligheten från alla verk som kan tänkas väcka obehag?
Det får mig att minnas textilkonstnären Kaisa Melanton som på 60-talet gavs uppdraget att skapa en ridå för Kumlafängelset. Ridån fick inte visa något naket, men gärna vara ”glad och positiv”! Melanton lyckades ändå smyga in bildelement som kunde associeras med en kriminell livsstil, sex och politisk kamp. "Man gillar att vara lite motvalls, när pekpinnar viner i luften", som hon sa.
Det värmer mitt hjärta att Statens konstråd står upp för konstens frihet i statliga miljöer, trots att man översvämmas av kravbrev från myndigheter som hävdar något annat. Konsten är fri, insisterade Motvalls kärring, innan hon dränktes av jämställdhetsdokument och säkerhetsprotokoll med Nato-inriktning.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Långsamhetens vällust” av Zheng Bo på Göteborgs Konsthall
LÄS MER:Recension: ”Samtalen. En bok om och med Karin Mamma Andersson” av Cilla Naumann
LÄS MER:Recension: ”Who needs a heart when a heart can be broken” på Galleri Box och Christina Ekstrand och Stina Persson på Galleri Hammarén
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Armlängds avstånd – tills någon ritar ett könsorgan
11
12
13.04.2024
Konsten på statliga myndigheter möts ofta med en trött gäspning. Det finns goda skäl för detta då konsten som visas för det mesta är icke-kontroversiell. I min forskning om Försvarsmaktens konst har jag till exempel lyckats identifiera ett trettiotal fågelarter men knappt sett en enda skildring av krig. Kan statliga myndigheter ens fungera som plattformar för konstdebatt och kritiskt bildtänkande?
Denna fråga ställs på ett djärvt sätt i Statens konstråds kontroversiella utställning ”Varning för konsten”, som visas i konstrådets lokaler i Stockholm. Statens konstråd förvaltar en omfattande samling som visas på statliga myndigheter, men här ligger fokus på verken som myndigheterna vägrar visa. Det ger oss insyn i allt snusk – ja, det finns könsorgan i alla fall en fjärdedel av de utställda verken – som myndigheter sopar under mattan.
Den cancelkultur som råder tycks inte ta hänsyn till konsthistoriens kanon, utan drabbar även kända konstnärer. Som Karin Mamma Andersson, vars målning ”Om kriget (igen och igen)” togs bort från Försvarsdepartement då den bedömdes........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
Michael Kwet
