Vi måste prata om dem som slösar sitt privilegierade spaltutrymme på att inleda texter med klichén ”vi måste prata om”. Just den schablonen är särskilt irriterande. Den kräver av mig att ingå i en gemenskap som jag nästan säkert inte vill tillhöra. Skulle jag mot förmodan vilja vore det på eget initiativ, inte för att någon tafsar på mig: jag måste, du måste, vi måste – tillsammans!
Håll dina flottiga fingrar borta från mina måsten.
Tja, nu är det på det viset att nästan alla som skriver är plagiatörer. Många inleder exempelvis en slutsats med det utslitna ”tja” för att signalera distanserad attityd till formatet, men har man ett yrke där språket är donet (materien: tankar, känslor) är det också ett moraliskt imperativ att vässa det och använda det noggrant.
Något skaver när någon skriver att något skaver. Jag menar, att stjäla en ordfigur, metafor, inget fel med det. Både jag och Dylan låter traditionen sömlöst övergå i nuet och är det bara jag som först läser ”sömnlöst” innan jag förstår att det var ännu en skribent utan självrespekt som massproducerade översättningen av engelskans seamless?
Den talanglöse kulturskribentens ”hudlös” betyder något annat än dermatologens
Kanske borde jag inte bli upprörd. Kanske borde jag sänka axlarna, men så ser jag någon skriva ”sänka axlarna” och då åker de upp igen.
Jag önskar att var och en som bjuds in att skriva i offentligheten får feeling och söker sin originalitet. Skoja, jag skulle aldrig skriva ”får feeling”, men är det för mycket att kräva något mer hudlösa texter?
Det är sedan gammalt att stilistikens nollpunkt är att förena innehållet med uttrycket. Först då kommer ordet att uttrycka personen och, visst, innehållet är oftast drivkraften, men ytan är mer än yta, den påverkar substansen. Samma ord från två olika personer äger olika mening. Den talanglöse kulturskribentens ”hudlös” betyder något annat än dermatologens.
Det finns bara ett gott skäl att använda ”det är sedan gammalt” och tala om någots ”nollpunkt”, nämligen att använda dessa klyschors utnötthet för ett syfte. Att veta att man skojar när man skriver ”skoja”.
Värst. Av. Allt. Är. När. Någon. Skriver en mening med punkt mellan varje ord för att ge extra eftertryck. Nej, inte det värsta, men om jag nu ska uttrycka min poäng: det är ett bra håll käften-exempel.
Håll käften.
Det var hans övertygelse att förfelad interpunktion drev fram första världskriget
Karl Kraus (1874-1936), judisk scenkonstnär i Wien, dog just i tid för att slippa koncentrationslägren. Han är förmodligen mest känd för sina aforismer i den egna tidskriften Die Fackel (”Att ha samlag med en kvinna kan ibland vara ett tillfredsställande substitut för masturbation, men det kräver god fantasi”), men jag tänker oftare på hans idéer om språket. Kraus trodde på ett orsakssamband mellan språket och samhällets utveckling. Det var hans övertygelse att förfelad interpunktion drev fram första världskriget.
Nämner jag det för någon möts jag antingen av en tom blick eller ett avfärdande skratt: ”Sicken tomte!” Jag tar för givet att han var något på spåret, även om sambandet ibland är otydligt. Orsakades utvecklingen i Sverige sedan 1970-talet av att man ersatte ”daghem” med ”dagis” eller var det samhällsutvecklingen på 1960-talet som orsakade det nya, infantila sättet att prata?
Hur, för att stanna vid exemplet, hänger dagens fördärv ihop med att vi på 1990-talet tvingades säga ”förskola” i stället för ”dagis”? Och hur hänger träcket på dagens ledarsidor och i sociala medier ihop med den stundande undergången?
Ord är inte bara ord. De är kropp.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi är många som förtjänar en ursäkt från Greta Thunberg
LÄS MER:Låt oss få tala om våra sår utan att bli hånade
LÄS MER:Visitationszoner behöver inte alls vara kränkande
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
Slarvigt språk kan få samhällen att kollapsa
16
8
15.04.2024
Vi måste prata om dem som slösar sitt privilegierade spaltutrymme på att inleda texter med klichén ”vi måste prata om”. Just den schablonen är särskilt irriterande. Den kräver av mig att ingå i en gemenskap som jag nästan säkert inte vill tillhöra. Skulle jag mot förmodan vilja vore det på eget initiativ, inte för att någon tafsar på mig: jag måste, du måste, vi måste – tillsammans!
Håll dina flottiga fingrar borta från mina måsten.
Tja, nu är det på det viset att nästan alla som skriver är plagiatörer. Många inleder exempelvis en slutsats med det utslitna ”tja” för att signalera distanserad attityd till formatet, men har man ett yrke där språket är donet (materien: tankar, känslor) är det också ett moraliskt imperativ att vässa det och använda det noggrant.
Något skaver när någon skriver att något skaver. Jag menar, att stjäla en ordfigur, metafor, inget fel med det. Både jag och Dylan låter traditionen sömlöst övergå i nuet och är det bara jag som först läser ”sömnlöst” innan jag förstår att det var ännu en skribent utan........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Andrew Mitrovica
Mort Laitner
Rami G Khouri
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
