Det enda jag kan tänka på när jag sätter mig ner för att skriva ett kåseri är min redaktörs vägledande ord när det kommer till att kategorisera genren: ”med gott berättarhumör”. Redan där skulle jag kunnat dra öronen åt mig. Jag är sällan på gott humör och är inte känd för att berätta muntert, dessutom har jag svårt att göra mig till. Det sägs att mitt ansikte med exakthet speglar mina känslor, vilket ibland går ut över mina medmänniskor. Är det för sent att bli en lättsammare person, tänker jag en dag när jag våndas som mest över mitt nya uppdrag. Kanske borde jag ta tillfället i akt och försöka se på världen på ett nytt sätt.
De har en kaxigare blick, mer spänst i stegen, en framåtanda som gränsar till övermod.
Så när det i början av veckan kliver ut en Kanadagås framför cykeln på väg till jobbet kväver jag impulsen att köra på honom. Innan jag blev kåsör hatade jag Kanadagäss. Jag hoppades innerligt att de skulle ha dött Kanadagåsdöden under vintern. Detta hände inte. I stora gäng samlas de just nu längs strandkanten nära där jag bor, med ingen annan synbar ambition i livet än att bajsa. En dag tycker jag mig märka att gässen har ändrat attityd under sin frånvaro. Faktum är att de tidigare åtminstone hållit sig på sin kant, travat omkring i periferin och liksom bidat sin tid. Det jag ser nu är individer som verkar ha släppts ut från ett träningsläger som utbildar soldater. De har en kaxigare blick, mer spänst i stegen, en framåtanda som gränsar till övermod.
Jag sneglar mot de stackars änderna som fram till häromveckan levde ett lugnt och fint liv i vattenbrynet. Nu är de förpassade till en plats en bra bort eftersom de betydligt större och på alla sätt överlägsna gässen annekterat deras gamla område – ett resultat av klassiskt aggressiv krigföring, om ni frågar mig. Mitt vanliga jag känner rädsla och antipati. Om ingen sätter stopp för fåglarnas framfart kan de snart ha tagit över allt, bajsat ner alla gräsplättar på jorden och gjort vartenda badvatten otjänligt. Till slut kommer de bajsfria ställena vara ett minne blott, något att drömma sig tillbaka till på ålderns höst: känslan att breda ut en filt på en strand befriad från avföring … Borde man inte ta upp kampen innan allt gått förlorat? Vår art existerade faktiskt långt innan gässen planterades in här. Det är inte utan att jag hör främlingsfientliga röster inom mig skrika osköna saker.
Nästa sekund sansar jag mig. Kanadagässen är inte ryssar som tänker utvidga sitt territorium, de är harmlösa djur som saknar förmåga att smida långsiktiga planer. De gillar att finnas till, vad är det för fel med det? Jag har dessutom hört min granne på landet säga att djur och människor samexisterar på jorden och att vi alla har samma rätt att befinna oss här. Då gäller det att inte hetsa upp sig och trappa upp konflikten.
Sara Kadefors har göteborgsk bakgrund, men är i dag bosatt i Stockholm. För GP:s läsare är hon bekant som älskad krönikör i helgbilagan Två Dagar. Hon har skrivit en rad fantastiska och prisbelönta böcker. Hon är också tv-manusförfattare. Nu debuterar hon som kåsör.
Jag har full kontroll över mig själv när jag kommer cyklande. Jag ser klungan med gäss på gräset – de har en fredlig approach, inga problem – men så frigör sig en av dem oväntat från gruppen och börjar promenera ner mot vattnet. Polarna står kvar, som om de bestämt sig för att skicka ut den tuffaste först. De är spända på vad som ska hända förstås. Cykelbanan går mellan gräset och stranden, och jag kommer farande i full fart. Förra året hade gåsjäveln definitivt hejdat stegen, backat eller bytt riktning när han såg mig komma. Inte nu. Tuffegåsen ska fram. Han ska visa vem som bestämmer.
Jag plingar ihärdigt i ringklockan. ”Akta!” ropar jag. ”Akta dig!” En sekund flyger tanken om att löpa linan ut genom huvudet på mig. Det kommer att rapporteras i tidningen om olyckan, på ett lite lustigt, kåserande sätt. Inte mig emot, bara det händer. Bara han lär sig en läxa, det skulle räcka. Att få se hans snopna min när han faller.
Precis innan vi ska kollidera gör jag en tvär högersväng och lyckas precis parera lyktstolpen. Jag kör ut på den gropiga gräsmattan rakt på en sten och lyckas i sista sekund undvika att stupa. Med bultande hjärta tittar jag efter gåsen, hur han i godan ro fortsätter mot stranden. Kåsören i mig tycker att alltihop är en rolig grej med en punch. Mitt domededagsjag tänker något annat: det är mars och striden har bara börjat.
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
Jag har inlett mitt personliga krig mot Kanadagässen
8
1
15.03.2024
Det enda jag kan tänka på när jag sätter mig ner för att skriva ett kåseri är min redaktörs vägledande ord när det kommer till att kategorisera genren: ”med gott berättarhumör”. Redan där skulle jag kunnat dra öronen åt mig. Jag är sällan på gott humör och är inte känd för att berätta muntert, dessutom har jag svårt att göra mig till. Det sägs att mitt ansikte med exakthet speglar mina känslor, vilket ibland går ut över mina medmänniskor. Är det för sent att bli en lättsammare person, tänker jag en dag när jag våndas som mest över mitt nya uppdrag. Kanske borde jag ta tillfället i akt och försöka se på världen på ett nytt sätt.
De har en kaxigare blick, mer spänst i stegen, en framåtanda som gränsar till övermod.
Så när det i början av veckan kliver ut en Kanadagås framför cykeln på väg till jobbet kväver jag impulsen att köra på honom. Innan jag blev kåsör hatade jag Kanadagäss. Jag hoppades innerligt att de skulle ha dött Kanadagåsdöden under vintern. Detta hände inte. I stora gäng samlas de just nu längs strandkanten nära där jag bor, med ingen annan synbar ambition i livet än att bajsa. En dag tycker jag mig märka att gässen har........
© Göteborgs-Posten
visit website
login
who are we?
contact us
qosheapp
Toi Staff
Gideon Levy
Belen Fernandez
Rami G Khouri
Mort Laitner
Donald Low
Ali Fathollah-Nejad
Nikkei Editorial
